Augustin Erba
Rabén & Sjögren 2023
Hcg
235 sidor

Det är alltid en utmaning att läsa en bok med en fundamentalt osympatisk huvudperson. Varför ska man ens bry sig om hur det går? Vilma i barnboksdebuterande Augustin Erbas mellanåldersbok är otrevlig, ignorant, bortskämd och lite korkad. Enda ursäkten jag kan komma på för allt detta är att det också är synd om henne. Hon har på grund av mammans jobb mot sin vilja blivit tvungen att flytta från Stockholm till Göteborg. Dessutom verkar hennes mamma vara minst lika korkad och otrevlig som Vilma själv, så hon har att brås på.

I Göteborg blir hon svårt mobbad av eleverna på den överklasskola som hennes mamma tvingar henne att gå på. Hemma på söööööder i Stockholm var hon minsann poppis och bäst på gymnastik och hennes kompisar därifrån heter parodiska saker som Annie-Li och Pärla, utan att jag kan förstå om det är ett ironiskt grepp eller ej av författaren.

I trädgården till huset på Hisingen som familjen flyttat in i finns ett förfallet växthus i vilket det händer mystiska grejer. Vilma hittar ett par magiska glasögon genom vilka hon ser ett gult ljus som markerar ingången till andra dimensioner. Sen dyker det upp en mystisk lärarvikarie som börjar tala om kvantfysik och en liten ödla som i alla andras ögon ser ut som en katt. Det råder således ingen brist på spännande inslag, men boken saknar den där tonträffen som jag söker i barn- och ungdomslitteratur och det märks tyvärr att den är skriven av någon som inte är van att skriva för barn.

Det gula ljuset är första delen i serien ”Den förlorade staden” och den avslutas med en finfin cliff hanger, så kanske kommer några att kasta sig över nästa del. Men jag blir inte en av dem.