Äppelkänslan

Lisen Adbåge
Bild: Emma Adbåge
Bilderbok
Rabén & Sjögren 2024

Lisen och Emma Adbåges nya gemensamma projekt kretsar kring minnen, tillbakablickande och att återuppleva. Vi möter ett barn i ett rum, ett stort luftigt vardagsrum. Här finns matbord, soffa och fåtöljer. Det är sparsamt möblerat med få växter och prydnadssaker på sidobord och i fönsterkarmar. Här rör sig barnet – som jag tolkar som en flicka – ensamt mellan sittplatserna och minns kvällen innan.

Kvällen innan var en spelkväll. En riktig myskväll, med en vuxen som jag tänker är flickans mamma. De har lika svart hår och likadana ögon.

Det är nästan ett kammarspel. Tiden vi finns med flickan i rummet kan vara fem minuter. Det kan också vara timmar. Det flickan minns varvas med uppslagen då hon är själv. Tillbakablickandet på den lyckliga kvällen, i kombination med det ensamma barnet i det stora rummet, skapar en ödesmättad stämning. Vad har hänt? undrar jag. Är mamman död? Borta? Sjuk?

Alla bilderna, som går i jordiga färger med färggranna inredningsdetaljer som bryter av, sträcker sig över hela uppslaget. Jag tänker mig att det är en utmaning tryck- och bindningstekniskt, men det fungerar fint utom på ett uppslag där en bit av rummet blivit kapat. Att skapa så många bilder av ett och samma rum ur olika vinklar måste vara en övning i tålamod och noggrannhet. Emma Adbåge brukar briljera med små, pilliga detaljer, så även här. Jag roar mig med att bläddra fram och tillbaka och studera dem. Ligger den där fia-pjäsen på samma ställe? När uppstår kaffefläcken? Har den där växten verkligen lika många blad på alla bilder (det har den inte, men jag bestämmer mig för att det beror på att man kan se olika många ur olika vinklar).

Lisen Adbåges text är fåordig, låter bilderna berätta i fred. Det är barnets egen röst som talar till den saknade vuxna, som påminner om och återberättar hur de spelar spel, fikar, busar i soffan. Och som hittar äpplena, dem som de glömde äta.

Och slutligen kommer mamman hem, helt vardagligt. Inget allvarligt har hänt, hon har nog bara varit ett ärende eller kanske på jobbet. Men i den här bilderboken blir det lilla det stora, precis som det kan vara i ett barns liv. En myskväll hemma kan vara mist lika minnesvärd som en utflykt till Tivoli. Känslan av äpplen och närhet kan stanna lika länge i magen som minnen av utflykter och äventyr.

(Texten har tidigare varit publicerad i Bazar Masarin)

Blod i gruset

Mats Jonssonblod-i-gruset
Alfabeta 2019
Hcg
186 sidor

Mats Jonsson är nog mest känd som serietecknare, även om han tidigare skrivit några böcker för yngre läsare. Den här boken, som handlar om Ådalen 1931, är hans första för mellanåldern. Eftersom den behandlar ett allvarlig ämne, är det också en ganska allvarlig bok, som tar i tu med dels den historiska händelsen i Lunde, dels vad hemska minnen och dåliga handlingar gör med oss människor och hur de kan forma våra liv.

Mats Jonsson skriver ofta självbiografiska böcker. I den här har han lånat vissa saker från sin egen barndom och diktat annat. Huvudpersonen heter Mats och växer precis som författaren upp i Stensäter på 1970- och 80-talet. Hans bästa vän är en äldre kvinna, i boken kallad Ing-Mari. Men sen skiljer sig berättelsen från verkligheten. Ing-Maris man Lasse har sjunkit allt djupare in i demens och plötsligt verkar ångestskapande minnen från ungdomen tränga upp till ytan. ”Blod i gruset” yrar han gång på gång.

Samtidigt från Mats i uppgift i skolan att intervjua en äldre människa om dennas ungdom och beskriva hur samhället såg ut då. Mats börjar intressera sig för händelserna i Ådalen 1931 och misstänka att Lasses hemska minnen har något med det att göra.

Både för sitt skolprojekt, men mest för att han vill hjälpa Ing-Mari, börjar han forska i vad som hände. Det visar sig dock att det inte bara är Lasse som har hemska och bortträngda minnen.

Den här boken passar som högläsning och egen läsning från fyran till sexan. Mats i boken går vårterminen i femman, men med tanke på innehållet tycker jag att den kan läsas av lite äldre barn också.