Anna Ahlund
Illustratör: Johan Unenge
Natur & Kultur 2023
uHc
156

Anna Ahlund har gjort sig känd för relationsromaner i Uppsalamiljö och den här utsökta lilla boken med tio sammanflätade berättelser kopplade till platser i staden är inget undantag. Miljön sätts redan på tapeten där en stiliserad karta över staden syns. På den, som diskret strössel, kan vi se prickar som markerar de ställen som nämns i boken.

Vi möter tio personer i samma löst sammanhållna gäng, kanske går de i samma klass. De får i tur och ordning ett tjockt kuvert i sitt skåp i skolan. I kuvertet finns en liten akvarell som föreställer en plats i Uppsala. Berättelserna är tjusigt färgkodade och inleds med ett monokromt porträtt av huvudpersonen och till varje berättelse, oftast sist, finns också en akvarellmålning av en plats, alltså den bilden som eleverna fått i sina skåp. Sådant är upplägget, en kollektivroman eller kanske en novellsamling, men man vill läsa alla berättelserna, för så pass mycket hänger de ihop.

Man vill också väldigt gärna bläddra fram och tillbaka och njuta av Johan Unenges akvareller. Hans sätt att handskas med ljus, skuggor och speglingar är ljuvligt. Bäst är han när han återger platser med många geometriska fält och skarpa linjer.

Det sammanhållande temat som Ahlund skriver fram är att försöka finna magi i vardagen. Att önska att det finns något under ytan, att det ska hända något oväntat – eller kanske att skapa det där undret själv, själv vara det. Varje berättelse har sin stil och personlighet efter vem som är huvudperson. Sammis är mer som en dikt. I Filippas finns kommentarer från alla hennes följare på Insta med. Los är delvis skriven av hen själv, som en skrivövning. Samtidigt är det ett litet mysterium att lösa, för varifrån kommer bilderna?

Passar främst högstadiet.