Science fiction

Ufot

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Tuvalisa Ragnström
Illustratör: Anna Pers Bräcke
Natur & Kultur 2025
Hcf
85 sidor

Tuvalisa Ragnström som tidigare mest skrivit bilderböcker kommer här med första delen i en ny serie för lågstadiet, ”Mörkåsen”. Boken inleds med en karta över Mörkåsen och ett helsidesuppslag med bilder av personaget, för att underlätta för läsaren att orientera sig i berättelsen. Vi möter Nikki som ibland får brev i en övergiven brevlåda mitt på en äng. Ingen vet var breven kommer ifrån, men alla vet att Mörkåsen är en plats där det händer underliga saker. När konstiga saker händer blir folk rädda och det farligaste som finns är rädda människor, det brukade Nikkis mormor säga till henne. Därför måste hon tillsammans med sina vänner Flora, Bastian och Ugglan lösa mysterierna innan det blir för mycket rabalder.

Medan vi följer barnens försök att lösa problemet med ett oförklarligt ljusklot och människor som försvinner i skogen, får vi också lära känna helt vanliga saker i Mörkåsen. Kärlek, jobbande föräldrar, sura grannar, vänskap och så vidare. Boken är ganska tunn, men inte särskilt lättläst. Anna Per Bräckes illustrationer är snygga och dramatiska och förstärker den lite twinpeaksiga känslan kring Mörkåsen.

Del två, Köttätande trädet finns redan att köpa.

En odödlig vänskap

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Cecilia Lidbeck
Lilla Pirat 2024
Hcg
206 sidor

På årets Bokprovning från Svenska Barnboksinstitutet togs AI upp som en av trenderna, och Cecilia Lidbecks nya roman var med som exempel. Huvudpersonen Jojo är nämligen en android, en mycket människolik robot. Vi träffar henne första gången när hon sitter vid sin vän Cordelias dödsbädd. Cordelia, eller Coco som Jojo kallar henne, har blivit gammal, men Jojo är tolv år för alltid.

Efter den här första scenen får vi följa med tillbaka till när de båda flickorna (?? eller flickan och roboten?) träffas för första gången. Vi får följa med Jojo hem till den internatlika kasernen där hon bor med andra androider i väntan på och emellan uppdrag, höra om hennes relationer med de andra som bor där och vi får vara med när vänskapen med Coco hotas.

Jag tänker lite på Klara och solen av Kazuo Ishiguro när jag läser den här boken. Mest för att Klara och Jojo har samma klara och rena och helt igenom goda sinnelag. Men En odödlig vänskap innehåller inte det lite skeva som vi möter i Ishiguros skildring sin artificiella vän. När Klaras världsuppfattning är begränsad av att hon är en maskin, är Jojos så helt igenom människolik att det är svårt att se någon skillnad på ett riktigt barn. Och det gör man inte heller, när Jojo möter nya människor kommenterar de alltid hur verklig hon ser ut. ”Det är det som är meningen” svarar Jojo.

Men när Klara slutar sina dagar (förlåt, spoiler alert!) bortglömd på en soptipp, är det istället Jojo som överlever sin människa i den här berättelsen. Är det för att en barnbok behöver ett lyckligare slut? Eller för att det gått några år mellan att Klara och solen (2021 på engelska) och En odödlig vänskap kom ut? Har vår syn på robotars möjligheter att vara mänskliga förändrats?

För att ytterligare spetsa till AI-diskussionen har Lilla Piratförlaget låtit konstnären Annika Nordenskiöld prompta fram omslagsbilden via AI. Den ser ut som en generisk AI-bild med smala vackra flickor med magiskt upplysta ansikten, men benen är i lite konstiga vinklar och föremålen framför dem (något slags spel) ser lite oklara och hallucinatoriska ut.

Lidbeck är som alltid en stabil författare. Här tar hon återigen upp svåra frågor: om vänskap, mänsklighet och vilka rättigheter människolika varelser kan ha. Passar trean till sexan.

Kuben, Viken

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Nils Lundkvist
Bonnier Carlsen 2024, 2025
Hcg
366, 380 sidor

Nils Lundkvist debuterade förra året med Kuben, som belönades med flera priser, däribland Slangbellan. I år kom uppföljaren Viken och Lundkvist har lovat två till böcker i den här serien om ”Den yttersta vildmarkens historia”



Och vilken fin debut! Här är en författare som tar sina unga läsare på yttersta allvar. Vi möter John som bor med mamma och pappa i ”Den yttersta vildmarken”. De håller sig för sig själva, livnär sig på föräldrarnas möbelsnickeri och självhushållning, John hemskolas och kontakten med övriga samhället är så liten som möjligt. Men en dag rubbas den saktmodiga jämvikten i den här tillvaron. En stor lastbil kommer och levererar en stor låda, lite som en husvagn utan hjul, en kub. I kuben finns en pojke, Marjo. Han ska bo hos dem nu. Som vad? Ett straff? En omplacering? Ett nytt syskon? För John blir detta slutet på livet som han känt till det så här långt. Stenar sätts i rullning och inget blir någonsin mer sig likt.

Nils Lundkvists bok utspelar sig i någon slags vag framtidsversion av Sverige. Ett auktoritärt styre råder, en motståndsrörelse rör sig i utkanten av detta. Författaren har sagt att han ville skriva en berättelse om vänskap, och det har han verkligen gjort. Men det är också ett riktigt spännande äventyr.

Och äventyret fortsätter i Viken. Då har John hamnat långt från den yttersta vildmarken. Han har blivit kidnappad kan man nog säga, av ingen mindre än sin farmor och farfar, som han för väldigt kort tid sedan inte ens visste fanns. Men nu bor han hos dem och de visar sig befinna sig nära maktens absoluta centrum i landet. Johns första instinkt är att ta sig därifrån, tillbaka till mamma och pappa och Marjo. Det visar sig dock vara lättare tänkt än gjort, men samhället han hamnat i, Viken, är ett gated community. Dels finns en imponerande mur kring farmor och farfars egendom, men det finns också en rejäl mur runt hela Viken. Och, får John veta, ett avtal som gör att han inte kan återvända utan att skada sin familj.

Vad händer med människor och samhällen som bygger murar? Några i Viken är ofrivilligt instängda, har bara hamnat på fel sida. Några skyddar sig, andra är fångar. John finner nya vänner som hjälper honom att stå ut och förstå sin nya tillvaro. Det dyker också upp några karaktärer från Kuben. Men allt är inte vad det ser ut att vara, det är svårt att veta vem man kan lita på och vem som är vän eller fiende i den här nya miljön, vad som är lögn, sanning eller skröna.

Passar mellanstadiet och är också riktigt bra högläsning.

Gravplaneten

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Oskar Källnergravplaneten
Illustrationer: Karl Johnsson
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
237 sidor

Tredje delen av Sci-fi-serien Imperiets arvingar är här. Den tar vid precis där den förra slutade, och läsningen mår absolut bäst av att man har läst de båda första innan. Rymdskeppet Stillheten har precis kraschat på den gåtfulla gravplaneten Umbezra. Alice och Elias och den övriga besättningen har fått sällskap av Chelie som de räddade i förra boken. Nu fortsätter jakten på att finns barnens mamma. Men deras fiender är dem hack i häl och faror lurar bakom varje hörn.

Det är spännande, en snyggt sammansatt värld, roliga karaktärer, coola illustrationer i färg och allmänt fartfyllt. Passar från trean till sexan.

Grön zon

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Magnus Nordingron-zon
Illustratör: Lars Gabel
Berghs 2020
uHc

I Grön zon fortsätter science fiction-äventyret som började med Röd zon (Berghs 2020). Vi återfinner Joel, Zahra och Hugo där vi lämnade dem, i den underjordiska organisationen Följarnas gömställe i Gamla stan. Men Joel som är van att klara sig själv har svårt att lita på Magda och de andra Följarna, han ger sig snart av för att återvända hem, til den röda zonen. När Zahra upptäcker att han är borta vill hon leta efter honom. men gamla stan är full av ”svalor”, spiondrönare laddade med giftpilar, AI-väktare och Domarens lojala medborgare. Snart är en jakt på liv och död igång.

Jag tycker kanske att denna boken tappar lite i spänning gentemot den första. Barnen ger sig hela tiden av, blir infångade eller avbrutna eller räddade. På ett sätt realistiskt, att de som barn inte klarar sig själva i den här extremt fientliga miljön, men de framstår samtidigt som lite klantiga. Det är också något mer spretigt med tre berättare istället för två (Hugo kom inte in som berättare förrän precis i slutet av den förra boken). Sen kan jag inte låta bli att bli störd av de oändliga konversationer de hela tiden har mitt under jakter eller när fienden närmar sig i sporrsträck. Håll käften och spring nu, vill jag ropa. Men det är ju å andra sidan ett tecken på att jag blir engagerad.

Kan läsas från fyran och uppåt och passar bra som lättläst på högstadiet.

Röd zon

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Magnus Nordinrod-zon
Illustratör: Lars Gabel
Berghs 2020
uHc
119 sidor

Så spännande det blir när Varelserna-duon Nordin och Gabel återigen slår sina påsar ihop för att skriva dystopi. Och hur rätt i tiden landar den inte, mitt i pågående pandemi! Precis som Familjen av Cecilia Lidbeck som jag skrev om för ett tag sedan är detta en bok som plötsligt fått en helt ny och skrämmande aktualitet.

Jag tror att böcker om pandemier kan fungera på två sätt nu. Dels som ett sätt att förstå samtiden, men också som ett sätt att relativisera eländet. Och med Röd zon blir det som i det senare fallet, för så illa som Joel har vi det trots allt inte. Han är ensam överlevande kvar i den karantänzon som kallas Zon B och som består av Vasastan och Norrmalm. För allt han vet kan han vara den enda överlevande i hela Stockholm eller i hela världen och i snart ett år har han klarat sig själv på de övergivna affärernas varulager och den oändliga boksamlingen i stadsbiblioteket på Sveavägen.

Men en dag förändras allt. En röd ballong svävar överbarriären från Zon B, Östermalm och Gärdet. Det finns någon mer som lever.

Särskilt spännande är boken att läsa för mig eftersom den utspelar sig i mina nya hemkvarter. Joel bor i ett ”studenthotell”, jag föreställer mig att det är Generator i närheten av stationen där jag själv bott. Han hänger Vanadislunden som ligger ett stenkast från min arbetsplats Matteusskolan. Han bunkrar Stephen King-böcker i ”Vasa bookstore” som inte finns än, men i framtiden.

Jag tror dock inte att man behöver bo i Stockholm för att roas av denna nya serie där Röd zon är första delen. Allt talar för att den kommer att bli minst lika populär som föregångaren Varelserna, som älskades av läsare långt utanför skådeplatsen Gotland. Den är, åtminstone denna första bok, betydligt mindre splatterblodig än Varelserna. Precis som Varelserna är den nya serien tonårsklassad men jag tror att den kan läsas från fyran och uppåt. Den kommer också att vara ett fint tillskott som lättläst på högstadiet.