Strandhäxan

Strandhäxan
Rabén & Sjögren 2025
uHc
204 sidor

I det fiktiva österlenska fiskeläget Kilavik är legenden om Strandhäxan en levande myt. I synnerhet som att unga män regelbundet försvinner spårlöst, och med ouppklarade fall är det svårt att inte tro på sagor. Senast var det Toras storebror Ville och hans vän Selim som försvann, nu närmar sig ettårsdagen och det river upp sår hos hela familjen. Tora och hennes bästis Esther har inte gett upp hoppet, de driver en egen utredning om försvinnandet, men emellanåt känns det hela både hopplöst och barnsligt för Tora.

Nu kommer det en ny person till skolan. Hen heter Dino och ska gå i Toras och Esthers klass. Hen och hens mamma har flyttat in i ”punchverandan”, det stora kråkslottet nere vid vattnet, även känt som Strandhäxans hus, eftersom många kallade Dinos mormor, som bodde där innan, för strandhäxa och var rädda för henne. Samtidigt, i en annan del av Kilavik, jagas Hannes av konstiga drömmar och märkliga tecken. Han blir allt mer övertygad om att Strandhäxan, fastän han verkligen inte tror på sånt egentligen, är ute efter honom.

Åsa Avdic, som skrivit ett par romaner innan, debuterar här som ungdomsboksförfattare. Det är en ganska nätt och lättläst bok som kan passa alla som lämnat Ingelin Angerborn bakom sig, men vill fortsätta läsa i mysrys genren. Precis som Angerborns böcker innehåller den en precis lagom mängd oförklarligheter och ett ouija-bräde spelar en avgörande roll. Men ondskan som finns i den här romanen är på riktigt och slutet blir inte lyckligt. På vägen får vi möta de vanliga problemen i unga människors vardag: vänskap, jobbiga föräldrar och lite kärlek. Passar högstadiet.

När vi var monster

Jennifer Niven
Gilla böcker 2025
uHce
390 sidor

Jennifer Niven är en författare som kan sitt hantverk och som alltid skriver böcker som berör, med tunga och angelägna ämnen. Hon har gjort sig ett namn med flera välkända titlar på svenska: Som stjärnor i natten (2015) om psykisk sjukdom Vända världen rätt (2017) om mobbing och obesitas och Andetag (2021) om föräldrars skilsmässa. Och alltid, alltid om kärlek. Nu har Niven målmedvetet tagit som an den på boktok så hajpade genren ”dark akademia”. I När vi var monster finns alla beståndsdelar på plats från början: en internatskola, en utvald grupp begåvade ungdomar från olika samhällsklasser, ett kråkslott till hus, en mörk skog, ett mord som annonseras redan i första meningen och en karismatisk ledare som håller i dirigentpinnen med fast hand mot undergången.

Det är inte det att det inte är bra, Niven kan som sagt skriva och skriva spännande. Jag hade bara önskat att hon lite mindre tydligt plockat alla sina ingredienser från portalverket inom dark akademia, Den hemliga historien (Donna Tartt,1993). Huvudpersoner är Effy och Arlo, som två år tidigare haft en spirande kärlekshistoria, som fick ett abrupt slut när Arlo slutade på skolan för att istället bo med sin familj och ghostade Effy. Sedan dess har saker hänt, bland annat en drunkningsolycka där Arlos bästis dör och Arlo tar på sig skulden för dödsfallet. Effy å sin sida är i princip föräldralös sedan hennes pappa berusad körde bilen in en bilolycka som dödade hennes mamma. Hon har därför lidit dubbelt av att bli övergiven igen. Nu är pappan släppt ur fängelset. Är förlåtelse möjlig? Kan Effy förlåta sin pappa? Förlåta Arlo för att han försvann? Kan Arlo förlåta sig själv för att hans kompis drunknade?

Förutom Effy och Arlo finns ett antal andra ungdomar, var och en med sitt trauma, och det framkommer så småningom att detta inte är en slump. De har inte bara blivit utvalda till det sägenomsusade ”Januaripasset” tack vara sina konstnärliga begåvningar, utan också på grund av sina trauman. Ledaren för Januaripasset, den världskända författaren, skådespelare och regissören Meredith Graffam, framstår redan från allra första början som totalt gränslös och helt olämplig att vistas i närheten av ungdomar eller andra människor över huvud taget. Vidden av hennes galenskap nystas upp efterhand och leder så småningom till hennes död.

Det finns flera spännande ingångar i boken. Dels tankarna kring förlåtelse, att leva vidare med eller utan att förlåta sig själv och andra som jag nämnde ovan. En annan är ”L’appel du vide”, en tanke som fascinerar Effy mycket. En slags dragning till tomhet eller olycka som inte är förknippad med dödslängtan utan tvärt om med viljan att leva. En andra önskan hade varit att Niven stannat mer vid, och borrat sig djupare ner i, dessa filosofiska frågor istället för att dra ut sina romanfigurer på en genretypisk nattlig jakt i skogen. Men med det sagt är detta en toppenbok för alla som har hört talas om Den hemliga historien men inte riktigt mäktar med att läsa den riktigt än. Passar högstadiet och gymnasiet.