Flickor

Once upon a broken heart

klaraonnerfaltLämna en kommentar

(svensk upplaga)
Stephanie Garber
Fenix 2025
uHce
371 sidor

Det nystartade förlaget Fenix är ett imprint hos Bonnier Carlsen som ska lägga örat mot booktokgenerationen och ge ut böckerna de vill läsa. Stephanie Garbers fantasyroman är den första som kommer ut och två till ligger på kö varav en är del två i Garbers serie. För att öka chanserna att nå den här målgruppen ges romanen ut med både samma omslag som den brittiska utgåvan och med originaltitel. Men för att fira denna svenska utgivning lite extra har den också fått ett utsökt vackert illustrerat snitt (”sprayed edges”), designat av Cecilia Heikkilä. Bara det gör ärligt talat att man vill köpa boken.

Men innehållet då, undrar ni? Jo här får vi en lekfull, snudd på sprallig berättelse, om den unga hjältinnan Evangeline Fox som sluter att avtal med Hjärter prins, en norna med magiska förmågor. Evangeline, som nyligen blivit föräldralös vill stoppa bröllopet mellan sin styvsyster och sin älskade Luc. Hjärter prins, eller Jacks som han heter, lovar att göra det, till priset av tre kyssar. Men, som det står på omslaget, ”ett avtal med ödet slutar aldrig väl”, och Evangeline hade nog inte räknat med med vilken grymhet Jacks hade tänkt stoppa bröllopet.

Ödets vägar för Evangeline från Södern, där hon är uppväxt, till Den Magnifika Norden, varifrån hennes mamma kommer och där hon är född. Härifrån kommer alla sagor, och här gör man ingen skillnad på sagor och historia. Här finns magi och förtrollade portaler, en prins som söker en gemål, nornor, vampyrer och intriger.

Evangeline är en hjältinna som tror på kärlek vid första ögonkastet och lyckliga slut. Eller i alla fall att det finns ett lyckligt slut som väntar på just henne. Hon tror gott om alla (utom möjligen Jacks) och ger alla minst en andra chans, vilket kan vara både ödesdigert och lyckosamt.

Detta är en roman som är precis lika mycket pralin som sitt omslag: festlig, fantastisk och underhållande att läsa. Stephanie Garber berättar med lätt hand, och det känns som att hon har haft det kul när hon spann fram den här världen. Boken slutar tvärt och med en inte så liten cliff hanger, så om man gillade den blir nästa bok ett måste. Hoppas då att många väljer att vänta på den svenska utgåvan som kommer i oktober, också den i översättning av Carina Jansson, som gjort ett utmärkt arbete med den här boken.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Grått hav

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Marion Brunet
Gilla böcker 2025
uHce
203 sidor

När vi kommer in i berättelsen har katastrofen redan skett. En död kropp flyter i vattnet bredvid segelbåten. De var fem ungdomar när de seglade ut, nu är de fyra. Överallt runtomkring hav. Kan det bli värre?

Ja, hos ALMA-mottagaren Marion Brunet kan det tydligen det. För längs ”horisonten syns ett streck som skiljer himlen och havet åt. Det är sotgrått, tjockt som en oljebrand och närmar sig.” En stor storm. Knappt har de lyckats bärga kroppen och surra fast den på däck innan de är mitt i den och deras underbara segeltur, den första längre på egen hand utan vuxna, har förvandlats till en mardröm.

Hur har de hamnat här? Varför ger sig fem ungdomar, uppvuxna vid havet och erfarna seglare, ut på havet när en storm är på väg? Hur har de lärt känna varandra? Vem är det som hamnat i vattnet och hur och varför? Ska de kvarvarande fyra överleva stormen?

Frågorna besvaras efter hand. Det är Clarence som ligger i vattnet, gängets centrum och självklara ledare, och berättaren Emmas olyckliga kärlek. De som är kvar på båten är förutom Emma hennes barndomsvänner Sam och Élise och Clarences ”plastbror” Viktor, som blivit en del av gänget på senare tid. Vi får veta hur de alla lärt känna varandra, deras relationer, styrkor och egenheter, allt medan vågorna tornar sig allt högre kring den lilla båten och river och sliter i den.

Havet som element är något oundvikligt. En storm är inget människor kan rå på. Att placera en berättelse i stormens öga gör allt oundvikligt. Men vad som också är på liv och död är mänskliga beteenden, våra handlingar och vart de för oss. På många sätt kan de vara som en storm, något som kommer smygande och sedan blåser upp, får en fast i ett helvetesgrepp.

Det är en ganska tunn bok, men mycket spännande. Kul med en bok i seglarmiljö, det är lite ovanligt. Språket är exakt men enkelt. Brunet håller oss på halster, inte förrän på de sista sidorna får vi veta hela sanningen. Passar högstadiet och gymnasiet.

Ivy vs Ivy

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Johan Persson
Idus 2024
Hcg
109 sidor

I Johan Perssons debutbok, som belönades med Slangbellan i år, möter vi Ivy under en kaosig onsdag i hennes liv. Man förstår snabbt att det nog inte är något undantag: det brukar vara kaos. Men den här dagen är det extra allt. Hennes tavla, som hon ska lämna i till Konstmuseets höstutställning är inte klar, i skolan har fröken bestämt nya platser i klassrummet och matsalen och Ivy hamnar bredvid Hjalmar som hon stör sig på och sen kommer mamma för sent till utvecklingssamtalet, något Ivy hade räknat med, hennes mamma är alltid sen. Och Ivy är stressad, hemma väntar tavlan som inte är klar.

Vi följer Ivys tankar och resonemang i tredje person via en allvetande berättare. Det är ganska rörigt och tvära kast hit och dit. Kanske är det bara en talande bild av hur Ivys huvud fungerar, men på mig fungerar det inte. Ivys självrannsakan och hennes snabba omsvängning från en som stör sig på allt till att inse att hon varit för snabb att döma känns inte helt trovärdig. Ärligt talat är jag förvånad över att den här boken fick det prestigefyllda debutantpriset Slangbellan. Den har en moralisk underton som jag inte gillar att se i barnlitteratur. Men säkert passar den någon på mellanstadiet som vill ha en tunn bok som går snabbt att läsa.

En odödlig vänskap

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Cecilia Lidbeck
Lilla Pirat 2024
Hcg
206 sidor

På årets Bokprovning från Svenska Barnboksinstitutet togs AI upp som en av trenderna, och Cecilia Lidbecks nya roman var med som exempel. Huvudpersonen Jojo är nämligen en android, en mycket människolik robot. Vi träffar henne första gången när hon sitter vid sin vän Cordelias dödsbädd. Cordelia, eller Coco som Jojo kallar henne, har blivit gammal, men Jojo är tolv år för alltid.

Efter den här första scenen får vi följa med tillbaka till när de båda flickorna (?? eller flickan och roboten?) träffas för första gången. Vi får följa med Jojo hem till den internatlika kasernen där hon bor med andra androider i väntan på och emellan uppdrag, höra om hennes relationer med de andra som bor där och vi får vara med när vänskapen med Coco hotas.

Jag tänker lite på Klara och solen av Kazuo Ishiguro när jag läser den här boken. Mest för att Klara och Jojo har samma klara och rena och helt igenom goda sinnelag. Men En odödlig vänskap innehåller inte det lite skeva som vi möter i Ishiguros skildring sin artificiella vän. När Klaras världsuppfattning är begränsad av att hon är en maskin, är Jojos så helt igenom människolik att det är svårt att se någon skillnad på ett riktigt barn. Och det gör man inte heller, när Jojo möter nya människor kommenterar de alltid hur verklig hon ser ut. ”Det är det som är meningen” svarar Jojo.

Men när Klara slutar sina dagar (förlåt, spoiler alert!) bortglömd på en soptipp, är det istället Jojo som överlever sin människa i den här berättelsen. Är det för att en barnbok behöver ett lyckligare slut? Eller för att det gått några år mellan att Klara och solen (2021 på engelska) och En odödlig vänskap kom ut? Har vår syn på robotars möjligheter att vara mänskliga förändrats?

För att ytterligare spetsa till AI-diskussionen har Lilla Piratförlaget låtit konstnären Annika Nordenskiöld prompta fram omslagsbilden via AI. Den ser ut som en generisk AI-bild med smala vackra flickor med magiskt upplysta ansikten, men benen är i lite konstiga vinklar och föremålen framför dem (något slags spel) ser lite oklara och hallucinatoriska ut.

Lidbeck är som alltid en stabil författare. Här tar hon återigen upp svåra frågor: om vänskap, mänsklighet och vilka rättigheter människolika varelser kan ha. Passar trean till sexan.

Keedie

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2025
Hcg
195 sidor

Keedie är en preequell till Som en gnista som kom ut på svenska förra året. Här får vi möta Addies ena storasyster Keedie som redan i första scenen är på krigsstigen mot ett gäng översittare. Uppflugen i ett träd skjuter hon på dem med ett stort vattengevär, som hämnd för att de mobbat hennes bästis Bonnie. Keedie, som börjat läsa på universitet i Som en gnista, och hennes tvillingsyster Nina är tretton i den här boken. Den där besvärliga åldern, skildrad i så många mellanåldesböcker, då gränslinjer mellan barndom och tonår ska dras, och vägen in i vuxenlivet börjar stakas ut. Tvillingarna, som tidigare varit sammansvetsade i lek, har börjat glida isär. Nina väljer andra vänner, vänner som inte är snälla mot Keedie. Men Keedie, som har autism precis som lillasyster Addie ska visa sig ha, är en krigare. Hon kämpar emot. Hon beskriver det som att hon styr en båt över ett stormigt hav, hon tänker inte tappa rodret.

I den här boken får vi följa ett barn som är högljutt och annorlunda. Besvärligt, tycker nog många vuxna. Men det finns också flera bra vuxna på skolan, som skjuter in en stötta här och där, så Keedie behöver inte kämpa alldeles ensam.

Trots att den här boken utspelar sig innan Som en gnista, är det bättre att läsa den efter. Det är så den är skriven, och vissa av de upplevelser och känslor som Keedie och Addie har skildras på ett mer lättförståeligt vis i Som en gnista, så det är ett stöd att ha läst den innan. Den är Hcg-klassad, men inte helt lätt att läsa på grund av att det kräver lite att hänga med i Keedies tankevärld. Jag skulle rekommendera den för duktiga läsare i femman med framförallt för sexan-sjuan.

Återigen blir man sorgsen och arg när man läser hur vissa barn tilldelas diagnoser som sedan förklaras för dem som problem, som nedsättningar i deras funktion. Och visst, i det strömlinjeformade neuronormativa samhället, där förståelsen ibland är låg och toleransen för olikheter obefintlig, kan det vara det. Men egentligen är det bara ett annat sätt att fungera på. Inte fel eller sämre, bara annorlunda. Det är det Keedie slutligen slåss för att visa omvärlden: hon vill försöka vara en förebild för alla som bara vill våga vara sig själva.

The Serpent & the Wings of Night

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Carissa Broadbent
B. Wahlströms 2025
uHc
432 sidor

”Hungerspelen möter Twilight” marknadsförs denna nya fantasyserie som, och ja, det summerar någorlunda de yttre omständigheterna här. Oraya är människa, adopterad av vampyrkungen Vincent. Hela sitt liv har hon levt i fruktan för alla runt omkring sig. Nu ska det dock bli ändring på det. Pappa Vincent har tränat henne hela livet för att kunna ställa upp i Kejarin, en legendarisk turning till döds som hålls var hundrade år till gudinnan Nyaxias ära. Vinnaren får en önskan uppfylld av gudinnan och Oryas (och Vincents) önskan ska bli att skapa ett kraftfullt band mellan dem, en coriatislänk, som ger Oraya all Vincentr styrka och binder dem samman för evigt. För Oraya känns det som enda sättet att äntligen sluta leva som villebråd och slutligen gå från maktlös till mäktig.

Vi får följa Oraya genom spelen. Snygging dyker så klart upp, fiender blir älskare, maktspel pågår och inget och ingen visar sig vara just det som de uppgav sig att vara.

Spännande, habilt, även om det enligt min smak inte lever upp till varken Hungerspelen- eller Twilight-standard. En lustig sak är att boken inleds med en triggervarning om att den innehåller sexuellt våld och tortyr, det är nog den första bok jag kommit över som har en sådan. Bra att veta kan vara att det finns en ordlista i slutet som reder ut begrepp och namn på ätter och annat som kan vara svårt att hålla reda på annars.

Trots titeln är det den svenska utgåvan jag läst. Det blir vanligare och vanligare att förlagen väljer att inte översätta titeln, allt för att läsarna ska känna igen dem från Booktok eller andra sociala medier. Det är del ett i serien ”Crowns of Nyaxia”. På engelska finns redan tre böcker att läsa. Passar nian och uppåt.

Det röda hjärtat

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Katarina von Bredow
Natur & Kultur 2025
Hcg
235 sidor

Det var ett tag sedan jag läste något av Katarina von Bredow, men oj vilket kärt återseende! Som mästarinna på relationer och kärlek håller hon en jämn toppform. Faktiskt vet jag få författare som kan skapa spänning med hjälp av vad som rör sig i en ung människas tankar och känslor som hon.

I den här berättelsen möter vi Hedvig, som i Den vita lögnen flyttar från småstad till storstad och navigerar sig in i kompisgänget i den nya klassen. Nu har hon en plats, och den är nära klassens drottning Molly. Det är på gott och ont. Hedvig gillar verkligen Molly, men vissa av hennes beteenden är svåra att sympatisera med, ändå måste Hedvig se mellan fingrarna med dem, för hon kan inte riskera Mollys vänskap.

Här handlar det om ett fenomen som jag sett allt mer bland unga omkring mig: att om en kompis varit tillsammans med eller varit kär i en person, är denna förbjudet område för all framtid. För ungar i en mellanstadieklass, där kärleken är en lek och ett prövande, och utbudet ganska begränsat, är detta en ganska svår regel att hålla sig till. Men nu har Molly bestämt att Elliot, som Hedvig tycker väldigt mycket om, är Molly-paxad, för de har varit tillsammans en kort tid och kanske vill Molly bli tillsammans med Elliot igen. Hedvig får låna honom, men bara som en kompis, och bara för att Molly litar så mycket på henne.

Ika, Hedvigs bästis från förr, dyker upp och beter sig konstigt just precis när Hedvig hade behövt en bästis och goda råd som bäst och Mollys föräldrar skiljer sig. Ja, det blir rörigt, mycket och stora känslor och fantastiskt härlig läsning från trean till sexan. Går fint att läsa fristående från första boken.

Som en gnista

klaraonnerfalt1 kommentar

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2024
Hcg
196 sidor

Addie har fått en ny lärare, miss Murphy, som är av den typen som har noll förståelse för barn som inte är normativa, som inte uppför sig på ett sätt som passar in i just deras mall för hur barn ska vara för att göra just deras undervisning enkel och deras klassrum lugnt. Alla vi som själva har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller har barn eller vänner som har det känner igen typen. Och det gör ont att läsa om hur Addies lärare trycker ner henne i skorna genom att bara se allt hon inte lyckas med, istället för allt det hon är briljant på.

Elle McNicoll, som själv har autism, har nog lånat mycket av sig själv till sin huvudperson i den här boken. Och hon har omgivit henne med annat som stöttar henne: en fin familj, inte minst storasyster Keedie som också har autism och som är Addies stora idol och förebild och en insiktsfull skolbibliotekarie (helt baserad på McNicholls riktiga bibliotekarie från skoltiden, berättade hon på Litteralund!).

I skolan ger miss Murphy eleverna i uppgift att skriva om häxprocesserna. Byn där Addie bor var en av de som avrättade flest kvinnor för häxeri och när Addie börjar läsa på om dem inser hon att vad dessa kvinnor framförallt var, var annorlunda, kanske på samma sätt som hon och hon blir filterlöst berörd av deras öde.

Samtidigt pågår andra saker i Addies liv: hennes bästis överger henne, men det börjar en ny tjej i klassen som kanske kan bli en vän och Keedie som läser på universitetet börjar bete sig märkligt, men vägrar berätta vad som är fel.

Det är en spännande berättelse där vi för följa Addie och hennes kamp för att byn de bor i ska upprätta ett minnesmärke över häxprocesserna och de orättfärdigt avrättade kvinnorna, men det är också en pedagogisk berättelse, på allra bästa sätt. Vi får vara inne i Addies huvud, vandra i en stund i hennes skor och få förståelse för hur hennes värld fungerar och förklaringar till olika beteenden som utan förståelse kan ses som märkliga och främmande.

Det finns en tv-serie på svt play som är baserad på Elle McNicholls bok. Där har man lagt till lite övernaturliga inslag och låter häxorna framträda på ett sätt som de inte gör i boken. Själv tyckte jag inte om serien, faktiskt gjorde den att jag inte var så sugen på att läsa boken, men nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för den var riktigt bra. Spännande läsning för både de som behöver speglar och för neuronormativa som behöver fönster att kika in igenom. Passar mellanstadiet och tidiga högstadiet.

Barnen från Frostmoplan

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Mårten Sandén
Bonnier Carlsen 2025
Hcg
111 sidor

I Mårten Sandéns senaste mellanåldersroman är Frostmoplan en adress i ett stockholmskt utanförskapsområde. Här bor syskonen Yasmin, Omar och Nahla. Meningen är att deras vuxna bror Luis ska ta hand om dem eftersom deras mamma är på sjukhus. Pengar får de från sin andra storebror, Luis tvillingbror Carlo som jobbar på Grönland. Men Luis tar inte hand om sina syskon så bra, stället sysslar han med fuffens och det är Yasmin och Omar som sköter ruljangsen hemma. Lämnar och hämtar på dagis, handlar, lagar mat och nattar lillasyster.

Det går ganska bra, tills en dag Luis kommer han och helt stressat säger till Yasmin, som är bokens berättare, att någon som kallas Joker är ute efter dem och de måste lämna lägenheten, försvinna och gömma sig.

Själva likheten med Barnen från Frostmofjället slutar vid att det är ett gäng kapabla barn på resa/rymmen från något de inte kan påverka själva och att Nahlas goseget som heter Gullspira spelar en nyckelroll. Men det gör inte så mycket, jag tror inte att dagens läsare bryr sig så mycket och Sandén bjuder på full rulle och action från första sidan till sista. Och det är roligt att läsa om smarta barn som tar sig runt i stan (och lite på landet) och löser farliga knipor. Det är en modern saga där den lilla smarta vinner i slutet och hotet inte kommer från svält utan från gängbrottslighet. Passar duktiga läsare från tvåan, men funkar också för hela mellanstadiet.

Nudes

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Johanna Górnecka
Natur & Kultur 2025
uHc

Ester går på gymnasiet. När vi kommer in i hennes liv har hennes katt precis dött, den ligger i frysen. Esters mamma är av den opålitliga sorten, hennes pappa är död och hennes bästis Natalie börjar glida iväg mot annat umgänge. Ester, som dels har ett koppel obearbetade trauman i bakfickan (mamman, pappan, katten), leviterar i vuxenblivandets limbo och famlar efter saker att hålla sig fast i. Hennes och Natalies besatthet av Dorothy Parker kanske, ett batteri bestämda och slagkraftiga åsikter om allt och alla kanske. Men så blir det istället Ivar Lind, en lärarvikarie vars älskarinna Ester bestämmer sig för att bli.

Jag har motstridiga åsikter om den här boken. Den är sprängfylld med litterära, populärkulturella, lokala, historiska och andra referenser, till omfattning som gör texten snudd på överlastad. Och vilken ungdom idag vet vem Ebbot är? Eller Popsicle? Och vem utanför Stockholmsregionen känner till Bröd & Salt? Jag försöker placera handlingen i tiden med hjälp av referenser och andra markörer, men blir inte klok på när den utspelar sig. Kanske borde det inte ha någon betydelse, men jag hänger uppenbarligen upp mig på det.

Górnecka jobbar också med ett språk som prunkar av hemdiktade liknelser och ibland blir det obegripligt, som här: ”Här går vi, som hundar på äggskal, förnedrar varandra tills klockan blir 15. Tallriksapplåder och vaxmjuka hjärtan i brand, ack, ack”. Eller? Är det kanske i stället genialt och underbart? Jag vet inte. Men jag vet att i partier älskar jag det jag läser, som här:

”Men som alltid när jag försöker prata med främlingar är jag ur stånd att tala mitt eget språk utan framför en sort kreolisering av andras prat, orden är bara kantiga vikarier i min mun, inövade falska verser”

Ester och Ivar Lind börjar skicka meddelanden till varandra, och det börjar skickas nudes, inte från honom efter vad jag förstår, bara från Ester. Ivar gillar att få nudes och så småningom börjar de också ses.

Kanske är Górnecas metafor- och referensfyrverkeri ett sätt att ta läsarna på största allvar, att ge dem möjligheten att förstå precis så mycket som de vill eller behöver. Kanske kommer boken verka tvärt om; exkluderande och avvisande för unga läsare. Jag tror att detta är en bok som inte passar alla: några kommer att gilla den, några kommer inte att läsa klart den. Läsålder tänker jag främst gymnasium. Själv tycker jag att den var rolig att läsa, även om jag inte blir helt klok på den, den gav upphov till alla möjligt känslor som irritation, ont i magen, ilska, sympati. Och det är ju ett gott tecken!