Pet

Akwaeke Emezi
uHce
Trasten (2023)

När mina barn gick på mellanstadiet gick de på en ganska liten skola med engagerade pedagoger. När en förälder frågade om skolan hade någon antimobbingpolicy, fick hen veta att det hade de inte, eftersom de inte hade någon mobbning på sin mysiga lilla skola där alla kände alla. Det var så klart inte sant, mobbning finns på alla skolor. Och det finns inget farligare än att påstå att man inte har några problem med den saken, det är lika dumt som att påstå att man inte har några fördomar, för det gör en blind för de missförhållanden som finns. Om det handlar ungdomsboken Pet från bokförlaget Trasten.

Jam bor med sina föräldrar i Lucille, i en tid efter revolutionen då folket i staden gjort upp med en massa saker som var fel. De har rivit statyer av slavägare, förbjudit vapen och sett till att de som varit korrupta eller begått övergrepp fått betala skadestånd och ”återanpassats”. Så nu finns inte längre några monster i Lucille, bara änglarna, de som genomförde revolutionen och som styr nu.

Jam är en tjej som mest kommunicerar med händerna. Hon kan prata, men gör det bara i sammanhang då hon känner sig väldigt trygg. De första åren av sitt liv levde Jam som pojke, men bestämde sig tidigt för att det var flicka hon var. Jams bästa kompis heter Redemption och bor i en stor-regnbågsfamilj med sina tre föräldrar i ett hus med ett stort välkomnande kök fullt av farbröder, fastrar, brödbak, gemenskap och kärlek.

Jams mamma är konstnär, och en natt kliver en varelse ur en av hennes tavlor, framkallad av blod som droppat från Jams hand ner i tavlan. Varelsen är monstruös, men hävdar att den inte är ett moster, utan en jägare. Den kallar sig Pet och är på jakt efter ett monster som finns i Lucille. För naturligtvis finns det moster i Lucille, inget samhälle kan vara fritt från det som är fel. Just det här monstret finns hemma hos Redemption, säger Pet och nu måste Jam hjälpa den i jakten.

Språket i Akwaeke Emzis första ungdomsroman är lekfullt och vackert i Helena Hanssons översättning: Pet ”vimlar av okändheter”, Jams ord är ”tunga av förakt som låg utbrett över ett skelett av rädsla”, paniken beskrivs som ”vingarna som fladdrade som en präriebrand i huvudet” och ”rättvisan steg upp som en sol över kullen en prålig morgon”.

Först och främst handlar den här boken om att våga se det som är fult och obehagligt och ha modet att agera på det man ser. Inte sopa saker under mattan och leva i lögnen om den bästa av världar. På ett annat plan handlar den om att vara tonåring, på väg mot att bli vuxen. Som ett annorlunda barn – av vilken anledning man än är det – är man ofta mer beroende av sina föräldrar än andra. Då blir det också svårare att bryta sig fri, att bli sin egen utanför familjens trygga ram. Jam känner det som att hon och hennes föräldrar tidigare var en treenighet, men nu ser hon hur det är de två, de har varit en enhet länge, innan hon ens fanns, och nu, när hon måste möta Pet och det monster de jagar helt själv, ser hon sig som utanför deras tvåsamhet.

Det är en brutal berättelse som läggs i dagen, ett övergrepp har begåtts och en fruktansvärd hämnd utkrävs av Pet. Att vara förblindad och att våga se blir ödesmättade teman i boken som också väcker svåra frågor om brott och straff, hämnd och om ifall förlåtelse är möjlig.

(texten har tidigare varit publicerad i Mazar Masarin)

Vulkanens barn

Elin Nilsson
Alfabeta 2022
Hcg
285 sidor

Elin Nilsson har efter ett par ungdomsböcker, till exempel Flyt som en fjäril, stick som ett bi som Elina skrivit om här, och ett par novellsamlingar, gjort ett försök i Hcg-facket. Nilsson är född 1986 och förmodligen för ung för att ha egna tonårsbarn, men för en ärrad tonårsmamma låter upplägget i hennes Vulkanens barn som en saligt dröm. Hör bara: i Leas by, och i hela världen så som hon känner den, förpuppas barn när de fyller 13, för att ligga och sova och drömma lyckligt i fem år och sedan komma ut som färdiga vuxna. Tänk bara så många tårar man kunde sparat genom den metoden.

Leas kusin Luma, som hon vuxit upp med nästan som en tvillingbror, ska snart förpuppas. Han är orolig, vill inte vara borta från Lea och ber Lea att skära ut honom ur puppan och rädda honom. Lea kan inte göra det, det är något oerhört att be om. Alla vet att de som inte förpuppas blir halvmänniskor och galna. Men när Lumas puppa plötsligt försvinner från trädet i puppgläntan förbannar hon sig själv och anklagar sig för sin älskade kusins försvinnande. Hade hon bara haft modet att göra som han sa hade detta inte hänt.

Detta med puberteten som en farlig period i en människas liv, en tid då hon måste tämjas och kväsas, är ett intressant tema. Jag drar paralleller till Kim Liggets Det sextonde året, en helt annan typ av berättelse men där barn – bara flickor i detta fall – ska tyglas och formas för att passa vuxenvärlden.

Elin Nilssons nya roman är lika delar saga och spännande äventyrsberättelse. Lea måste ge sig iväg för att leta rätt på Luma. Till sin hjälp har hon krämarflickan Majva och även om de båda flickorna möter många faror på vägen möter de också goda människor. Det är en berättelse om mod, vänskap, fördomar, svek och girighet. Slutet lämnar flera frågor obesvarade och det är gott så. Vi gör bara ett kort besök i den komplexa och spännande värld Nilsson diktat fram, sen får vi fortsätta fantisera om den på egen hand.

Passar goda läsare från trean, men rekommenderas också starkt som högläsning.