Seluah Alsaati
Bonnier Carlsen 2025
uHc
266 sidor

Jag håller alltid span på böcker för tonåringar som är roliga. Det finns gott om kul böcker att läsa när man går på lågstadiet och mellanstadiet, men sen tar det mer eller mindre slut. Åsa Asptjärns böcker om Emanuel Kent är lysande undantag, men de börjar ju få sina år på nacken. Därför blev jag glad när jag läste om Seluah Alsaatis nya bok Sharre som enligt förhandsreklamen skulle handla om en kille som efter att ha blivit skjuten i knät bestämmer som för att välja en bättre riktning i livet och drömmer om att bli komiker.

Alsaati fick Slangbellan för sin debutroman Inte din baby, en bok som var baserad på en monolog som spelats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Även här spelar Stockholms Stadsteater, närmare bestämt filialen i Husby, en avgörande roll. Redan när jag läste debutboken hade jag svårt med förortsdialekten, och i Sharre blir än svårare för en vanlig svennemamma som jag.

Sharre, som egentligen heter Sharmarke (ett namn som betyder ”ser inte ondskan” eller bokstavligt ”ondskan ser inte”, vilket gör att i smeknamnet blir bara ”ondska” kvar, det är humor som till och med jag fattar) hamnar av misstag i en skjutning, skadar sitt knä illa och hamnar på sjukhus. Där våndas han av konflikten mellan kompisarnas förväntningar och familjens. Han bestämmer sig för att försöka göra sin mamma och storebror stolta och börjar plugga till lärare men vantrivs och hoppar av. Han återfaller till bus och kompishäng, men gör ett nytt försök att vara ordentlig på ett jobb på ett lager, vilket han också vantrivs med. Så kommer chansen att få göra en monolog om sitt liv på teatern i Husby. Han slits fortfarande mellan kompisars förväntningar, familjens och Mayas, en tjej han börjat träffa allt mer.

Berättelsen är löst baserad på den verkliga personen Sharmarke Elmis eget liv. Alsaati har intervjuat honom och skriver i efterordet att ”du gör till och med de svettigaste minnena roliga”. Och det är väl just den där humorn som i stora delar flyger över mitt huvud. Jag upplever den totala bristen på social kompetens som Sharre och hans bästa kompisar besitter som mest tragisk. Å andra sidan är boken i stora delar helt obegriplig för mig eftersom den så genomgripande är skriven på dialekt och talspråk, så jag kanske helt missuppfattar det här.

Jag hoppas ändå verkligen att den här boken ska nå sina läsare, om någon tycker att den är underhållande och inspirerande är det toppen. Jag förstår ju att den inte är skriven med en medelålders kulturtant i åtanke, så att jag inte klickar med den är förmodligen högsta betyg. Passar högstadiet och gymnasiet och kan även vara användbar för gymnasiets kurser i språksociologi.