Frankrike

Grått hav

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Marion Brunet
Gilla böcker 2025
uHce
203 sidor

När vi kommer in i berättelsen har katastrofen redan skett. En död kropp flyter i vattnet bredvid segelbåten. De var fem ungdomar när de seglade ut, nu är de fyra. Överallt runtomkring hav. Kan det bli värre?

Ja, hos ALMA-mottagaren Marion Brunet kan det tydligen det. För längs ”horisonten syns ett streck som skiljer himlen och havet åt. Det är sotgrått, tjockt som en oljebrand och närmar sig.” En stor storm. Knappt har de lyckats bärga kroppen och surra fast den på däck innan de är mitt i den och deras underbara segeltur, den första längre på egen hand utan vuxna, har förvandlats till en mardröm.

Hur har de hamnat här? Varför ger sig fem ungdomar, uppvuxna vid havet och erfarna seglare, ut på havet när en storm är på väg? Hur har de lärt känna varandra? Vem är det som hamnat i vattnet och hur och varför? Ska de kvarvarande fyra överleva stormen?

Frågorna besvaras efter hand. Det är Clarence som ligger i vattnet, gängets centrum och självklara ledare, och berättaren Emmas olyckliga kärlek. De som är kvar på båten är förutom Emma hennes barndomsvänner Sam och Élise och Clarences ”plastbror” Viktor, som blivit en del av gänget på senare tid. Vi får veta hur de alla lärt känna varandra, deras relationer, styrkor och egenheter, allt medan vågorna tornar sig allt högre kring den lilla båten och river och sliter i den.

Havet som element är något oundvikligt. En storm är inget människor kan rå på. Att placera en berättelse i stormens öga gör allt oundvikligt. Men vad som också är på liv och död är mänskliga beteenden, våra handlingar och vart de för oss. På många sätt kan de vara som en storm, något som kommer smygande och sedan blåser upp, får en fast i ett helvetesgrepp.

Det är en ganska tunn bok, men mycket spännande. Kul med en bok i seglarmiljö, det är lite ovanligt. Språket är exakt men enkelt. Brunet håller oss på halster, inte förrän på de sista sidorna får vi veta hela sanningen. Passar högstadiet och gymnasiet.

H som i Harriet

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Cecilia Lidbeck
Lilla Piratförlaget 2022
Hcg
247 sidor

Att skriva fram en alldeles speciell stämning är något Cecilia Lidbeck förfinat till expertnivå i sin senaste mellanåldersbok H som i Harriet. Vi möter Harriet som lever ett flackande liv med sin mamma och den kombinerade hushållerskan och barnflickan Daisy. Ömsom bor de i “huset vid havet”, ömsom på Rivieran. På vintrarna bor de i Madrid där Harriet går i skolan. De reser också kring mellan storstäder där Harriet ställer upp i olika pianotävlingar. Det är så hon har träffat Moira, hennes bästa och enda vän. Nu är det sommar. Mamma och Harriet spenderar dagarna vid poolen eller åker på lyxiga utflykter.

I den här lättjefulla tillvaron är det något som skaver. Mamma kan tala om Harriet, och hur hon var när hon var liten, på ett sätt som Harriet inte känner igen sig i. “Du log jämt.” ”Du älskade konst” säger mamma. Eller: “Du älskar ju musik”. Det gör inte Harriet. Hon spelar piano flinkt men lite mekaniskt, för att hon kan det snarare än för att hon älskar det. Därför är det aldrig hon som vinner någon av pianotävlingarna. Det gör däremot Moira ibland, hon älskar pianospelandet på riktigt. Men om Harriet frågar något om det förgångna tiger mamma som muren.

Vad är det som mamma döljer? När Daisy plötsligt skickas bort efter en olycka och försvinner ur Harriets liv utan att ens säga hejdå, vänds Harriets tillvaro upp och ner. Plötsligt måste hon veta vilka familjehemligheter som mamma ruvar på.

Detta är så sjukt bra! Alla måste läsa! Varje ord känns som vägt på guldvåg och stämningen är bitvis så tät att man kippar efter andan. Passar nog bäst för den övre delen av Hcg-spannet och uppåt. Harriet fyller 12 i boken om man bara kan bortse från den åldersmarkören kan den läsas på högstadiet och gymnasiet också. Och även av vuxna!

Prinsen av Porte de la Chapelle

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.