Akwaeke Emezi
uHce
Trasten (2023)

När mina barn gick på mellanstadiet gick de på en ganska liten skola med engagerade pedagoger. När en förälder frågade om skolan hade någon antimobbingpolicy, fick hen veta att det hade de inte, eftersom de inte hade någon mobbning på sin mysiga lilla skola där alla kände alla. Det var så klart inte sant, mobbning finns på alla skolor. Och det finns inget farligare än att påstå att man inte har några problem med den saken, det är lika dumt som att påstå att man inte har några fördomar, för det gör en blind för de missförhållanden som finns. Om det handlar ungdomsboken Pet från bokförlaget Trasten.

Jam bor med sina föräldrar i Lucille, i en tid efter revolutionen då folket i staden gjort upp med en massa saker som var fel. De har rivit statyer av slavägare, förbjudit vapen och sett till att de som varit korrupta eller begått övergrepp fått betala skadestånd och ”återanpassats”. Så nu finns inte längre några monster i Lucille, bara änglarna, de som genomförde revolutionen och som styr nu.

Jam är en tjej som mest kommunicerar med händerna. Hon kan prata, men gör det bara i sammanhang då hon känner sig väldigt trygg. De första åren av sitt liv levde Jam som pojke, men bestämde sig tidigt för att det var flicka hon var. Jams bästa kompis heter Redemption och bor i en stor-regnbågsfamilj med sina tre föräldrar i ett hus med ett stort välkomnande kök fullt av farbröder, fastrar, brödbak, gemenskap och kärlek.

Jams mamma är konstnär, och en natt kliver en varelse ur en av hennes tavlor, framkallad av blod som droppat från Jams hand ner i tavlan. Varelsen är monstruös, men hävdar att den inte är ett moster, utan en jägare. Den kallar sig Pet och är på jakt efter ett monster som finns i Lucille. För naturligtvis finns det moster i Lucille, inget samhälle kan vara fritt från det som är fel. Just det här monstret finns hemma hos Redemption, säger Pet och nu måste Jam hjälpa den i jakten.

Språket i Akwaeke Emzis första ungdomsroman är lekfullt och vackert i Helena Hanssons översättning: Pet ”vimlar av okändheter”, Jams ord är ”tunga av förakt som låg utbrett över ett skelett av rädsla”, paniken beskrivs som ”vingarna som fladdrade som en präriebrand i huvudet” och ”rättvisan steg upp som en sol över kullen en prålig morgon”.

Först och främst handlar den här boken om att våga se det som är fult och obehagligt och ha modet att agera på det man ser. Inte sopa saker under mattan och leva i lögnen om den bästa av världar. På ett annat plan handlar den om att vara tonåring, på väg mot att bli vuxen. Som ett annorlunda barn – av vilken anledning man än är det – är man ofta mer beroende av sina föräldrar än andra. Då blir det också svårare att bryta sig fri, att bli sin egen utanför familjens trygga ram. Jam känner det som att hon och hennes föräldrar tidigare var en treenighet, men nu ser hon hur det är de två, de har varit en enhet länge, innan hon ens fanns, och nu, när hon måste möta Pet och det monster de jagar helt själv, ser hon sig som utanför deras tvåsamhet.

Det är en brutal berättelse som läggs i dagen, ett övergrepp har begåtts och en fruktansvärd hämnd utkrävs av Pet. Att vara förblindad och att våga se blir ödesmättade teman i boken som också väcker svåra frågor om brott och straff, hämnd och om ifall förlåtelse är möjlig.

(texten har tidigare varit publicerad i Mazar Masarin)