uHc

Sharre

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Seluah Alsaati
Bonnier Carlsen 2025
uHc
266 sidor

Jag håller alltid span på böcker för tonåringar som är roliga. Det finns gott om kul böcker att läsa när man går på lågstadiet och mellanstadiet, men sen tar det mer eller mindre slut. Åsa Asptjärns böcker om Emanuel Kent är lysande undantag, men de börjar ju få sina år på nacken. Därför blev jag glad när jag läste om Seluah Alsaatis nya bok Sharre som enligt förhandsreklamen skulle handla om en kille som efter att ha blivit skjuten i knät bestämmer som för att välja en bättre riktning i livet och drömmer om att bli komiker.

Alsaati fick Slangbellan för sin debutroman Inte din baby, en bok som var baserad på en monolog som spelats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Även här spelar Stockholms Stadsteater, närmare bestämt filialen i Husby, en avgörande roll. Redan när jag läste debutboken hade jag svårt med förortsdialekten, och i Sharre blir än svårare för en vanlig svennemamma som jag.

Sharre, som egentligen heter Sharmarke (ett namn som betyder ”ser inte ondskan” eller bokstavligt ”ondskan ser inte”, vilket gör att i smeknamnet blir bara ”ondska” kvar, det är humor som till och med jag fattar) hamnar av misstag i en skjutning, skadar sitt knä illa och hamnar på sjukhus. Där våndas han av konflikten mellan kompisarnas förväntningar och familjens. Han bestämmer sig för att försöka göra sin mamma och storebror stolta och börjar plugga till lärare men vantrivs och hoppar av. Han återfaller till bus och kompishäng, men gör ett nytt försök att vara ordentlig på ett jobb på ett lager, vilket han också vantrivs med. Så kommer chansen att få göra en monolog om sitt liv på teatern i Husby. Han slits fortfarande mellan kompisars förväntningar, familjens och Mayas, en tjej han börjat träffa allt mer.

Berättelsen är löst baserad på den verkliga personen Sharmarke Elmis eget liv. Alsaati har intervjuat honom och skriver i efterordet att ”du gör till och med de svettigaste minnena roliga”. Och det är väl just den där humorn som i stora delar flyger över mitt huvud. Jag upplever den totala bristen på social kompetens som Sharre och hans bästa kompisar besitter som mest tragisk. Å andra sidan är boken i stora delar helt obegriplig för mig eftersom den så genomgripande är skriven på dialekt och talspråk, så jag kanske helt missuppfattar det här.

Jag hoppas ändå verkligen att den här boken ska nå sina läsare, om någon tycker att den är underhållande och inspirerande är det toppen. Jag förstår ju att den inte är skriven med en medelålders kulturtant i åtanke, så att jag inte klickar med den är förmodligen högsta betyg. Passar högstadiet och gymnasiet och kan även vara användbar för gymnasiets kurser i språksociologi.

Nudes

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Johanna Górnecka
Natur & Kultur 2025
uHc

Ester går på gymnasiet. När vi kommer in i hennes liv har hennes katt precis dött, den ligger i frysen. Esters mamma är av den opålitliga sorten, hennes pappa är död och hennes bästis Natalie börjar glida iväg mot annat umgänge. Ester, som dels har ett koppel obearbetade trauman i bakfickan (mamman, pappan, katten), leviterar i vuxenblivandets limbo och famlar efter saker att hålla sig fast i. Hennes och Natalies besatthet av Dorothy Parker kanske, ett batteri bestämda och slagkraftiga åsikter om allt och alla kanske. Men så blir det istället Ivar Lind, en lärarvikarie vars älskarinna Ester bestämmer sig för att bli.

Jag har motstridiga åsikter om den här boken. Den är sprängfylld med litterära, populärkulturella, lokala, historiska och andra referenser, till omfattning som gör texten snudd på överlastad. Och vilken ungdom idag vet vem Ebbot är? Eller Popsicle? Och vem utanför Stockholmsregionen känner till Bröd & Salt? Jag försöker placera handlingen i tiden med hjälp av referenser och andra markörer, men blir inte klok på när den utspelar sig. Kanske borde det inte ha någon betydelse, men jag hänger uppenbarligen upp mig på det.

Górnecka jobbar också med ett språk som prunkar av hemdiktade liknelser och ibland blir det obegripligt, som här: ”Här går vi, som hundar på äggskal, förnedrar varandra tills klockan blir 15. Tallriksapplåder och vaxmjuka hjärtan i brand, ack, ack”. Eller? Är det kanske i stället genialt och underbart? Jag vet inte. Men jag vet att i partier älskar jag det jag läser, som här:

”Men som alltid när jag försöker prata med främlingar är jag ur stånd att tala mitt eget språk utan framför en sort kreolisering av andras prat, orden är bara kantiga vikarier i min mun, inövade falska verser”

Ester och Ivar Lind börjar skicka meddelanden till varandra, och det börjar skickas nudes, inte från honom efter vad jag förstår, bara från Ester. Ivar gillar att få nudes och så småningom börjar de också ses.

Kanske är Górnecas metafor- och referensfyrverkeri ett sätt att ta läsarna på största allvar, att ge dem möjligheten att förstå precis så mycket som de vill eller behöver. Kanske kommer boken verka tvärt om; exkluderande och avvisande för unga läsare. Jag tror att detta är en bok som inte passar alla: några kommer att gilla den, några kommer inte att läsa klart den. Läsålder tänker jag främst gymnasium. Själv tycker jag att den var rolig att läsa, även om jag inte blir helt klok på den, den gav upphov till alla möjligt känslor som irritation, ont i magen, ilska, sympati. Och det är ju ett gott tecken!

Orangeriet

klaraonnerfaltLämna en kommentar


Matilde Villegas Wistrand
uHc
Modernista 2024

När Uno åker hem från sjukhuset med sina föräldrars goda vänner är han ”inte mycket mer än en trasig skata som de tagit in för att mata med honungsvatten och frön medan de ringer någon som kan bättre”. Kvar ligger hans pappa Bo, förlamad i underkroppen. Och borta för alltid efter olyckan är hans mamma.

I andra änden har vi Vanja, som beslutar sig för att söka sig bort ett arbete i hemtjänsten i området där hennes mamma blivit en av brukarna. I stället tar hon anställning som personlig assistent hos en man på landet, Bo.

I växelvisa kapitel möter vi Uno och Vanja och deras trasiga föräldrar, Bo och Aino. Det är två unga människor på gränsen till vuxenlivet. Då när man ska omskapa sig, gå från barn till vuxen. Nu har dessutom livet som de känner det tippat över. Unos genom bilolyckan, Vanjas genom mammans allt djupare fall in i sjukdom. Även för Bo har livet ryckts undan, landskapet blivit ett helt annat. Aino för sin del trevar efter att få tag i verkligheten bortom vanföreställningar och rädslor. De måste alla lära sig leva i en  ny verklighet. De två vuxna som ser tillbaka på sina liv, det som var och hur det blev. De två unga som försöker finna en väg framåt. Det finns också en längtan efter kontakt mellan barn och vuxen, att återskapa ett band som en gång var starkt.

Som mamma som har passerat den prövning i föräldraskapet som kallas tonåren en gång, kan jag känna igen mig i mönstret. Att först vara väldigt nära sina barn, men att under en period undra vart den närheten har tagit vägen, fråga sig om den någonsin kommer att komma tillbaka. Det är inte självklart att den gör det. När beroendeförhållandet mellan ett barn och dess vuxna försvinner återstår vuxna människor som måste besluta att man vill ha en relation och hur den ska se ut. I Orangeriet trevar huvudpersonerna efter varandra, genom tystnader och famlande ord, men det finns en väg framåt.

Matilde Villegas Wistrand berättar en historia som tar sina läsare på fullt allvar. Det finns inga förenklingar, inte mycket som antyder ungdomsroman. Språket är både målande och vackert och hårt drabbande. Uno skriver: ”Kroppen och jag går tillbaka till sovrummet, jag klär den i mammas blå kofta… En kort stund, under transportsträckan mellan ytterdörren och skolentrén så rymmer jag”. Och när han beskriver sin pappa, som blivit honom så främmande, kan det låta: ”…rampen hissas ner och ut kommer en rullstolsbunden man som ser ut som en gammal kråka”.

Jag tycker allra bäst om att läsa avsnitten som är skrivna ur Unos perspektiv. Om jag hade fått önska mig något av författaren av den här romanen, som jag tyckte väldigt mycket om att läsa, hade det varit att inte bara lita på de unga läsarna, utan också lita mer de ungdomar hon skriver fram. Att få följa bara Uno och Vanja hade gjort det möjligt att få en fördjupad bekantskap med dem. Nu, med fyra olika personers berättelser, var och en med sin tonalitet och sin historia, spretar romanen mer än vad den hade behövt göra.

Men sammantagen är detta en riktigt fin debut och jag önskar att vi snart får läsa mer från Villegas Wistrands penna.

(Texten har tidigare varit publicrat i Bazar Masarin)

Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Annelie Adamsdotter
Bonnier Carlsen 2024
uHc
291 sidor

När vi möter Hilda första gången är det just när hon befinner sig med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett. Där sitter hon med stickan hon precis kissat på och ber till Gud – som hon faktiskt tror på – att testet ska visa sig vara negativt. Det är det ju inte så klart.

Det som rör till det hela lite extra mycket för Tilda jämfört med andra tonåringar som råkar bli med barn är är tre saker. För det första det där med Gud då. Hon tror, anser livet vara heligt och abort är inte existerande alternativ för henne. För det andra har hon ställt till det lite för sig genom att i rask takt ha sex med tre olika personer. Först sin pojkvän sedan två år, som gör slut med henne direkt efter. Sedan brorsans kompis som hon raggar upp för lite tröstsex. Och sist – men absolut inte minst – sin SO-lärare, den hete (men uppenbarligen också helt gränslöse) Andreas.

Det tredje som gör livet extra jobbigt för Hilda är att hon är ganska ensam. Två års förhållande med Benjamin, som inte bara var pojkvän utan också bästa vän, har gjort att hon inte har några riktigt nära tjejkompisar kvar. Och sina föräldrar, i synnerhet sin mamma, har hon ett riktigt dåligt förhållande med. De har nog också tagit för givet att hon som en god kristen skulle ”spara på sig” tills efter bröllopet. Så att överraska dem med nyheten att hon inte bara haft sex, utan även gått och blivit gravid, är ett väldigt långt steg.

Boken är skriven som Hildas dialog med Gud, den enda hon kan vända sig till och resonera med i sig vånda. Han ger inte så många svar, men Han lyssnar storsint.

Hilda döljer sitt tillstånd och bidar sin tid medan hon försöker fundera ut vem som skulle vara den bästa, mest lämpade pappan åt hennes barn. Hon hinner bli både störtförälskad, övergiven och heart broken, förvånad, överraskad och sviken flera gånger under de nio månader som ett litet liv växer i henne.

Detta är riktigt bra och snabbslukad svensk ungdomsbok. Att ämnet är ovanligt för vår svenska kontext gör den inte sämre, tvärt om. Hilda är en riktigt trevlig bekantskap, en sådan där huvudperson som man gärna hänger med. Och tonträffen känns helt rätt. Författaren Annelie Adamsdotter, som till vardags är gymnasielärare, känner uppenbarligen sin målgrupp.

Ja till fler svenska ungdomsböcker! Jag hyllar alla förlag som strävar vidare i denna nedåtgående trend. Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett passar högstadiet och uppåt. Plus för härligt omslag som också det känns helt rätt i tiden.

Under

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Anna Ahlund
Illustratör: Johan Unenge
Natur & Kultur 2023
uHc
156

Anna Ahlund har gjort sig känd för relationsromaner i Uppsalamiljö och den här utsökta lilla boken med tio sammanflätade berättelser kopplade till platser i staden är inget undantag. Miljön sätts redan på tapeten där en stiliserad karta över staden syns. På den, som diskret strössel, kan vi se prickar som markerar de ställen som nämns i boken.

Vi möter tio personer i samma löst sammanhållna gäng, kanske går de i samma klass. De får i tur och ordning ett tjockt kuvert i sitt skåp i skolan. I kuvertet finns en liten akvarell som föreställer en plats i Uppsala. Berättelserna är tjusigt färgkodade och inleds med ett monokromt porträtt av huvudpersonen och till varje berättelse, oftast sist, finns också en akvarellmålning av en plats, alltså den bilden som eleverna fått i sina skåp. Sådant är upplägget, en kollektivroman eller kanske en novellsamling, men man vill läsa alla berättelserna, för så pass mycket hänger de ihop.

Man vill också väldigt gärna bläddra fram och tillbaka och njuta av Johan Unenges akvareller. Hans sätt att handskas med ljus, skuggor och speglingar är ljuvligt. Bäst är han när han återger platser med många geometriska fält och skarpa linjer.

Det sammanhållande temat som Ahlund skriver fram är att försöka finna magi i vardagen. Att önska att det finns något under ytan, att det ska hända något oväntat – eller kanske att skapa det där undret själv, själv vara det. Varje berättelse har sin stil och personlighet efter vem som är huvudperson. Sammis är mer som en dikt. I Filippas finns kommentarer från alla hennes följare på Insta med. Los är delvis skriven av hen själv, som en skrivövning. Samtidigt är det ett litet mysterium att lösa, för varifrån kommer bilderna?

Passar främst högstadiet.

Aldrig förstå aldrig förlåta

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Lina Stoltz
Rabén & Sjögren 2023
uHc
127 sidor

Vad händer när du plötsligt i tonåren får reda på att din pappa suttit i fängelse? Och att han dessutom gjort det för ett vidrigt brott som en gruppvåldtäkt? Det är vad Lina Stoltz nya ungdomsroman handlar om. Vi kastas rakt in i handlingen då Lina sitter i en bil med sin brorsas kompis Anton, som råkar försäga sig. Han tror ju så klart att Savanna redan vet, men ville ändå inte ta upp det känsliga ämnet. Det visar sig att många på den mindre orten där Savannas familjen bor vet, men inte Savanna. Till och med hennes pojkvän Dante.

Lina Stoltz är en författare som i sina egna böcker alltid tar upp livsomstörtande förändringar, till exempel i Bara David eller Flytten. Hon har också ägnat sig mycket åt att göra lättlästversioner av andras verk, och att hon specialiserat sig på lättläst märks här. För fastän detta är en bok som ges ut som en helt vanlig ungdomsbok är den att betrakta som lättläst. Det svåra i boken blir innehållet, mörkret och de stora känslorna.

Savanna kan som redan titeln berättar inte förlåta sin pappa. Och hon kan inte heller förstå sin mamma som valt pappan och hon känner sig sviken över att ingen berättat för henne. En nätt liten roman med en avgrund mellan pärmarna. Passar högstadiet och gymnasiet

Kom hit

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Julia Wickholm
Förlaget 2023
uHc
205 sidor

Till den perfekta sommarön i skärgården beger sig Liv för att spendera tre veckor med sin bästis, dennas pojkvän och… sitt ex. Kanske inte den bästa utgångspunkten. Men resan har varit planerad länge och att Teddy gjort slut får inte stå i vägen för det här. Alltså inkvarterar sig Liv i bastuhuset, Teddy i stora huset och Maja och Oliver i gäststugan.

Men det visar sig bo någon mer i stora huset. Den flera år äldre Shirin, en konstnärsstudent som fått hyra översta våningen med tornet billigt som ateljé av Olivers föräldrar. Det räcker med att Liv ser henne en gång så är hon förlorad. Teddy är glömd. Hon kan inte tänka på något annat är Shirin.

Detta är en berättelse om heta loja sommardagar, båtutflykter och midsommarfirande. Men framförallt är det en berättelse om den första riktigt riktiga stora kärleken. Den som tar över allt och gör det omöjligt att tänka på något annat. Den som förflyttar perspektiv och vänder upp och ner.

Det är en liksom spröd berättelse. Frasig och lättuggad. Delikat på alla sätt. Från det snygga omslaget, det danska bandet och den stilrena sättningen till det enkla språket. Jag har en svaghet för berättelser i presens. Jag finner det lättare att dras direkt in i historien, att leva med karaktärerna i ögonblicket. Det är väldigt fint att få dela de här pulserande sommarveckorna med Liv på detta intensiva sätt.

Passar gymnasiet och uppåt.

Med sådana vänner

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Meg Rosoff
Gilla böcker 2023
uHc
238 sidor

Det är sommaren 1983 och det är hett i New York när Beth anländer för att göra sommarpraktik på en stor tidning. Hon inkvarterar sig i en sunkig lägenhet i The Village som hon delar med sin kompis syster och dennes pojkvän. Det är fyra ungdomar som ska göra praktik tillsammans, två tjejer och två killar, och den andra tjejen, Edie tar genast Beth under sitt beskydd. Edie är världsvan, framåt, är från New York och hennes släkt har jobbat inom nyhetsbranschen sen generationer. Edie vet vart man ska gå, hur man ska le, hur man hittar, hur man ska klä sig och vem man ska prata med. Beth, som är en betydligt mer eftertänksam typ ”från förorten”, ser och lär och lyder. Ganska snart erbjuder Edie henne att flytta in i familjens (luftkonditionerade!) lägenhet på Upper West Side, vilket är en dröm jämfört med den kackerlacksinvaderade stekugnen i The Village.

Alltid när jag läser Meg Rosoff blir jag helt betagen av hennes huvudpersoner. Beth utgör inget undantag. Och man kommer henne så nära. Man kommer också rakt in i den bullriga heta storstaden och får lov att leva där med Beth den här sista sommaren innan college. Hon är vidöppen för intryck, såsom man är i den åldern. Och brist på intryck råder det inte, kan man säga. Beth hinner bli både rånad och utsatt för våldtäktsförsök, men det som ändå gör allra mest intryck, och tillfogar henne djupast sår, är vänskapen och sveket från den hon litat på.

Liksom i Gudars like är det några sommarveckor som är tidsrymden och det livsförändrande mötet mellan människor som står i centrum. Edie är den som glöder, leder, manipulerar, drar i trådar och med sitt mantra ”man måste börja någonstans” får sommaren att hända. Precis som Gudars like är detta en sann allåldersbok. Förlaget annonserar den som vuxenbok, men biblioteken verkar klassa den som ungdomsbok. Själv tycker jag att den är mindre vuxenbok är Jonathan bortom all kontroll men mer vuxenbok än Så har jag det nu. Den passar gymnasiet och uppåt. Det är en vacker bok som är både rörande och upplyftande.

De tar allt ifrån mig

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Linda Jones
Bonnier Carlsen 2023
uHc
307 sidor

Jag älskar inledningsvis Linda Jones nya ungdomsbok. Den tar oss till en gudsförgäten håla någonstans i Norrlands inland. Där är allt utom affären och äldreboendet nedlagt. Jones skildrar effektivt, med precis formuleringar läget på orten. Norr om byn bor ”de som är lite för glada i spriten”, mitt i byn är husen övergivna och söder om bor ”de som försöker”. Till dem hör Frida och hennes mamma Jorun. Årets höjdpunkt är den årliga älgjakten. I år har Frida äntligen åldern inne och ska få vara med för första gången. Boken inleds med att hon och Jorun, som också är ledare för jaktlaget, skjutövar och Frida är riktigt bra.

Det är inget finlir här. Dialogen är rapp och grov, jargongen mellan Frida och hennes bästis Emmy är rå men hjärtlig. Allt rullar på som det brukar, för som Frida noterar: ”har det en gång blivit på ett viss sätt kommer det vara så för evigt, amen.”

Men inte i år, tydligen. För folk som Länsstyrelsen dyker upp. De har noterat något i skogen, en ovanlig art, de kallar den ”korsningen” och de ställer in älgjakten. Sen dyker det upp i en ny kille i klassen, Frej. Han bor norr på byn. Och dessutom blir det lite för mycket fylla och väldigt fel på en fest. Alla tre sakerna sätter samhället i gungning rejält.

Det är här jag inte riktigt älskar boken lika mycket. Jag tycker att det blir lite för många problem som ska redas ut på en gång. Den inställda älgjakten är, för den här byn, drama nog. Boken behöver inte utförsäkrade pappor och sexuella övergrepp också. Jag är inte heller helt förtjust i det fantastiska inslaget. (Korsningen är ett närmast mytologiskt djur, med vilket Frida för en särskild kontakt.) Jag hade föredragit en med realistisk anledning till inställd älgjakt. En ovanlig fågel, eller utrotningshotad mossa som Länsstyrelsen vill värna, det hade blivit mer effektivt i mina ögon.

Men med detta sagt är Linda Jones andra roman ändå en underbar glesbygdsskildring, väl värd att läsa för de mustiga karaktärsskildringarna och den underhållande dialogen.

Passar högstadiet och eventuellt etta på gymnasiet (Frida och Emmy går i nian).

Den femte ringen

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Helen Ekeroth
Rabén & Sjögren 2022
uHc
271 sidor
andra delen i ”Silverringarna”

Äntligen har jag läst fortsättningen om Lux äventyr i ett magiskt Malmö som påbörjades i Den andra staden. I denna bok, som avslutar Ekeroths tonårsduologi, ska Lux och Dimo bege sig till hans version av Malmö. De vill återöppna portalerna mellan städerna för att återställa balansen av magi. Om den åter får flöda fritt mellan de parallella städerna hoppas de på att kunna rädda Dimos stad från undergång.

Jag trodde, när jag läste första boken, att Dimos Malmö skulle vara vårt Malmö. Så jag blev förvånad när hans stad är en mörk dystopisk version av staden. Ännu mörkare än Lux’ som ändå är ganska mörk med auktoritärt styre, magisk dimma och monster i kanalen, I Dimos värld är styret ännu mer auktoritärt med korrumperad polis, byggnader förstörda av uppror och kraveller, kalla slitna hus och ständig elbrist. Luftföroreningar har smutsat ner husen och det finns varken fåglar eller andra djur (förutom råttor). Dricksvattnet är ransonerat och Västra hamnen översvämmad. Torson står som ett fyrtorn omgivet av vatten.

Även Lux får sig en överraskning i Dimos stad. Här finns nämligen Adrian, som kanske inte är så mycket expojkvän till Dimo som Lux hade önskat.

Språket är bra och miljöbeskrivningarna ger fina bilder av de bägge städerna. Men det fortsätter att vara lite rörigt och svårt att hänga med i turerna i den här serien. Jag gilla Malmöskildringen och liksom med den förra boken är det den stora behållningen.

Passar högstadiet.