Tio underbara härliga hemska dejter

Ashley Elston
B. Wahlströms 2020
uHce
288 sidor

Om man vill läsa något sockersött som är juligt på ett amerikanskt sätt är detta rätt bok att välja. Den bjuder på tonårskärlekstrubbel i lagom dos, blandat med familjemys och släktstök.

Sophies pojkvän dumpar henne precis innan jul, just som hon övertalat sina föräldrar att få stanna hemma och bo hos mormor istället för att följa med till sin storasyster som är sängliggande i havandeskapsförgiftning och behöver tas omhand. Sophie som sett fram emot att äntligen ha lite tid med pojkvännen på tu man hand är hjärtekrossad. Mormor, en matriark med italienskt påbrå, som ständigt har huset fullt av barn, barnbarn och mat, tycker synd om henne och bestämmer att släkten, för att skingra hennes tankar, ska hjälpas åt att ordna dejter åt henne under jullovet.

Det blir en bergodalbana av, precis som titeln säger, underbara och hemska dejter. Dessutom blir det dramatiskt kring systern och det lilla barnet som väntas. Men som den feelgood som detta är finns den äkta kärleken i sikte i slutet av denna berättelse om kärlek, familj och vänskap.

Livets hårda skola

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.

Det hemliga riket

Philip Pullmandet-hemliga-riket
Natur & Kultur 2020
uHce
692 sidor

Den efterlängtade andra delen av Pullmans ”equal” till ”Den mörka materien”, ”Boken om stoft” har nu kommit på svenska. Nu har tiden hoppat till efter Lyras äventyr i Norden och några år till. Hon är i tjugoårsåldern och läser vid S:ta Sophias College i Oxford. Hennes hem är fortfarande Jordan där hon har kvar sitt rum och sin ställföreträdande familj, även om hon bor på S:ta Sophia som är ett college för flickor, under veckorna.

Livet rullar på. Men Lyra är inte lycklig. Hon och Pantalaimon har kommit på kant med varandra. Lyra har blivit påverkad av några tänkare/författare på modet och Pan kan inte tåla det. Sen kommer det två dråpslag: först tvingar den nya rektorn på Jordan Lyra och Pan att lämnas sitt rum. Sen ser sig Pan tvungen att ge sig av (han och Lyra har förmågan att dela på sig sedan besöket i De dödas rike i ”Den mörka materien”). Dessutom har Pan under en nattlig expedition blivit vittne till ett mord, något som drar in dem i skumma händelser med anknytning till rosenodling.

Lyra är vår huvudsakliga hjältinna i den här boken. Men vi får också följa Pan, nu som en lite mer ”egen person” än tidigare. Malcolm från Lyras färd, nu kring 35 år och fullskalig agent för Oakly Street, är också en viktig person i berättelsen. Men vi får också följa två av historiens skurkar, Marcel Delamare och Olivier Bonneville som bägge två på olika sätt är släkt med personer vi träffat tidigare i Lyras universum.

När man läser Pullman vilar man helt tryggt i berättarens händer. Det finns inga sprickor i världsbygget, allt flyter smidigt och är trovärdigt från alla håll. Det är som en gåva att få resa iväg på Pullmans äventyr, som den här gången tar oss genom Europa och bort mot Asien. Det enda riktigt dåliga med den här boken är att den verkligen slutar mitt i. I Lyras färd knyter Pullman samman en del av historien, men Det hemliga riket kräver att vi läser vidare i nästa del. Och väntan på den känns just nu lång.

Det här är en bok som passar som högläsning eller för duktiga läsare från femman och uppåt. Jag tycker att den kräver att man läst de tidigare böckerna för att man ska hänga med, den blir i alla fall så mycket bättre om man har dem med sig, annars får man nog gissa mycket.

Kom igen Jonny!

Elin Lindell kom-igen-jonny
Alfabeta 2020
Hcg
189 sidor

Kom igen Jonny! är fortsättningen på Den där Jonny Jonsson Johnson (2019). Nu är det vårtermin, Jonny går fortfarande i sjuan och Krister Pettersson verkar vara på väg att flytta in hos mamma. Jonnys bästis Elias är fortfarande tillsammans med Melissa. Både Melissa och Elias tycker att det vore väldigt bra om Jonny och Melissas bästis Naima också blev tillsammans. Och perfekt också, för de är varandras motsatser och motsatser dras till varandra menar Elias, som vet fakta om det mesta. Dessutom är det dags för prao. De flesta får hjälp att hitta praoplats av sina föräldrar, men det är inte så enkelt om man som Jonny har en mamma som jobbar i äldrevården och en pappa som jobbar i skolmatsalen. Och apropå pappa, han verkar inte riktigt vara sig själv och Jonny börjar oroa sig.

Det är allvarliga ämnen, kanske lite allvarligare än i den förra Jonny-boken. Men eftersom det är Elin Lindell är det ändå roligt. Jonnys förmåga att säga saker han egentligen bara hade tänkt tänka, att ”ha otur när han skämtar” eller att göra saker utan riktigt ha tänkt sig för får mig att skratta högt flera gånger, även om det också blir hemskt ibland. Vänskapen med Elias, som trots sin fyrkantighet är en väldigt fin vän, är så fint skildrad. Den första spirande kärleken, lyckan i att hitta någon som skrattar åt samma saker som en själv är också fin att läsa om, liksom relationen till de vuxna, som utan större åthävor finns runt omkring Jonny när det behövs.

Det är mycket dialog och texten flyter lätt. Passar från femman till sjuan.

Gravplaneten

Oskar Källnergravplaneten
Illustrationer: Karl Johnsson
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
237 sidor

Tredje delen av Sci-fi-serien Imperiets arvingar är här. Den tar vid precis där den förra slutade, och läsningen mår absolut bäst av att man har läst de båda första innan. Rymdskeppet Stillheten har precis kraschat på den gåtfulla gravplaneten Umbezra. Alice och Elias och den övriga besättningen har fått sällskap av Chelie som de räddade i förra boken. Nu fortsätter jakten på att finns barnens mamma. Men deras fiender är dem hack i häl och faror lurar bakom varje hörn.

Det är spännande, en snyggt sammansatt värld, roliga karaktärer, coola illustrationer i färg och allmänt fartfyllt. Passar från trean till sexan.

Harpa

A. Audhild Solbergharpa
B. Wahlströms 2020
uHce
207 sidor

Solberg är mest känd på svenska för sin serie om superbithcarna. Detta är något hel annat. Visserligen finns en liten del relationsroman med här också, men i första hand är det en äventyrsberättelse. Författaren själv har sagt att den är skriven utifrån hennes egen värsta mardröm och förlaget lanserar den som thriller eller skräck. För mig blir det aldrig riktigt så läskigt, men boken vann en stor bokhandelskedjas barnbokspris i Norge förra året och folk försvinner, dör eller skadas för livet i denna skröna, så visst har den potential för den som är sugen på skräck.

Den handlar om Agnes som ska vara hos sin morbror på landet på höstlovet (det är ju i Norge, där har de uppenbarligen inte läslov). Hon ser inte fram emot att byta Oslo mot byhåla Elverdal. Dels har hon noll och inget gemensamt med sin jämnåriga kusin Sindre, dels har hon varit med om en obehaglig och oförklarlig upplevelse senast hon var där.

Det börjar med att Agnes väcks en tidig morgon av jaktlaget som är på väg ut. Lite senare på morgonen kommer hennes morbror tillbaka med en av jägarna som blivit allvarligt skadad. Han har blivit attackerad av… ja vad? En duvhök säger läkarna på sjukhuset. ett lodjur med skabb tror någon annan. Agnes morfar har sin egen teori. Det är Harpa, ett legendomspunnet väsen som sedan urminnes tider sått skräck i skogarna kring Elverdal. Och när Agnes hör om Harpa inser hon att hon själv sett den. Men varför vägrar hennes mamma att prat om det?

I korta kapitel och under fyra dagar får vi följa händelseutvecklingen i Elverdal. Det är inte bara Agnes perspektiv vi följer utan även hennes kusin Sindres, och hans jämnåriga kompisar Ben och Tyra. Det är ganska mycket text men ett gott driv i berättandet. Kan passa från femman och uppåt.

Humlan Hanssons hemligheter

Kristina Sigunsdotterhumlan-hanssons-hemligheter
Illustrationer: Ester Eriksson
Natur & Kultur 2020
Hcg
108 sidor

Jag blir både chockad, fnissig och sorgsen av att läsa Sigunsdotters Augustprisnominerade mellanåldersbok. Jag slök den på en kväll. Texten är luftig och varvas rikligt med illustrationer, men innehållet är blytungt. Och roligt, som sagt.

Grundplotten är enkel. Humlan är sjuk i ett par veckor. När hon kommer tillbaka har hennes bästis Nour lierat sig med de ondskefulla (och också lite galna) hästtjejerna. Humlan blir helt ensam, förutom den svettluktande och ganska konstiga Vanten, som uppvaktar henne men som hon helst inte vill ha något att göra med. Hemma berättar hon inget. Inte heller något om att hon i smyg besöker sin faster Fanny på psyket där hon är intagen för depression. Och hon har fler hemligheter, Humlan. Som att hon ibland går ut mitt i natten och gör dåliga saker, som att sparka på lyktstolpar till de slocknar.

Boken genomforsas av en kärlek till den förlorade Nour. Allt hon är bra på, och allt roligt de brukade göra tillsammans. Alla hemligheter som bara Nour vet. Nu kanske de är inte längre säkra, när Nour är med hästtjejerna som ”…galloperade över skolgården i bara trosorna, skrattade och gnäggade”. Men då kan jag inte låta bli att lite chockat beundra de där farliga tjejerna. Gjorde de verkligen det? I bara trosorna? Inget är entydigt i den här boken. Det är ju Humlans dagbok vi läser. Hon kan skriva vad hon vill.

Den här berättelsen rymmer trots sitt ganska ringa omfång så mycket. Vi får små spår av en förälders olyckliga kärlekshistoria, svärtan som tar faster Fanny från Humlan, hierarkierna i skolan. Och vi får trots tyngden och mörkret ett ljust och sagolikt slut.

Det här är en svårplacerad bok, eftersom den är lättillgänglig textmässigt men inte innehållsmässigt. De svartvita illustrationerna är gjorda så att de ska kunna var Humlans egna, men de är också krävande i sin spretiga naivism. Humlan själv går i femman, så mogna läsare från trean och uppåt kan läsa. Men ännu hellre som gruppläsningsbok, för här finns hur mycket som helst att diskutera.

Vi måste rädda julen

Ellen Karlssonvi-maste-radda-julen
Illustrationer. Cecilia Heikkilä
Rabén & Sjögren 2020
Hcf
102 sidor

Julböckerna börjar drälla in på min bibbla nu och den första jag hunnit läsa är Rabéns klassiska 24-kapitelsbok som de nu ger ut i samma stora fina format med färgillustrationer för åttonde året i rad. Först ut var Jul i Stora Skogen av Stark/Eriksson (2012). Några av de andra böckerna kan man läsa om här. Min favorit är fortfarande God jul Lilla Lök, men årets bok är också fin.

Huvudperson är Sam som börjar förskoleklass och blivit bästis med Vivi som helt plötsligt slutar för hon fick plats på den skolan där hennes föräldrar egentligen ville att hon skulle gå. Sam har inte direkt fått någon ny bästis efter det. Nu är det 1 december och fröken bestämmer att deras almanacka är magisk och alla barn ska få dra en lapp fram till jul, för de är precis 24 barn i klassen. Men sen råkar fröken säga att om julaftonslappen kommer bort, då blir det ingen jul på riktigt.

Sam älskar julen. Den enda som älskar julen mer än han är hans pappa, de är julmyskramare av rang båda två. Men mest av allt gillar de julen för att Eva, Sams vuxna storasyster som bor i Australien, kommer hem och hälsar på då.

Nu händer något som inte får hända. Julaftonslappen kommer på vift och det är utan tvekan Sams fel. Åtminstone till en början. In från sidan glider då Esme. En handlingskraftig och modig vän, precis en sådan man behöver när man blir tvungen att rädda julen.

Julmys och barnångest blandas friskt i denna högläsningsbok som passar bäst i f-klass.

Magiska godiskulor

Baek Heenamagiska-godiskulor
Trasten 2020
Hcf
Bilderbok

Årets Alma-mottagare Baek Heena har nu tre böcker på svenska. En fe på badhuset som jag skrev om för ett par dagar sedan och den här, Magiska godiskulor är bägge gjorda i samma teknik. Noggrant uppbyggda scener med omsorgsfullt modellerade lerfigurer som är fotograferade. Fotografierna täcker ibland hela sidorna och är ibland mindre, allt efter vad berättelse kräver. I den här boken leker Heena också med texten på ett nytt sätt, den går in och ut ur illustrationerna och utgör ibland en del av dem. Det är fint överfört till svenska från koreanska tecken.

Berättelsen påminner om den i Heenas första bok på svenska, Molnbullar. Barn äter något som försätter dem i ett magiskt tillstånd. I Molnbullar var det kattsyskonen som började sväva och i den här boken är det en pojke som köper magiska godiskulor hos handlaren på hörnet. Alla kulorna är olika och var och en hjälper honom att höra sådan han inte kunnat höra innan. det hjälper honom att komma vidre, att gå lite utanför sitt invanda och till slut få en ny vän.

Grön zon

Magnus Nordingron-zon
Illustratör: Lars Gabel
Berghs 2020
uHc

Grön zon fortsätter science fiction-äventyret som började med Röd zon (Berghs 2020). Vi återfinner Joel, Zahra och Hugo där vi lämnade dem, i den underjordiska organisationen Följarnas gömställe i Gamla stan. Men Joel som är van att klara sig själv har svårt att lita på Magda och de andra Följarna, han ger sig snart av för att återvända hem, til den röda zonen. När Zahra upptäcker att han är borta vill hon leta efter honom. men gamla stan är full av ”svalor”, spiondrönare laddade med giftpilar, AI-väktare och Domarens lojala medborgare. Snart är en jakt på liv och död igång.

Jag tycker kanske att denna boken tappar lite i spänning gentemot den första. Barnen ger sig hela tiden av, blir infångade eller avbrutna eller räddade. På ett sätt realistiskt, att de som barn inte klarar sig själva i den här extremt fientliga miljön, men de framstår samtidigt som lite klantiga. Det är också något mer spretigt med tre berättare istället för två (Hugo kom inte in som berättare förrän precis i slutet av den förra boken). Sen kan jag inte låta bli att bli störd av de oändliga konversationer de hela tiden har mitt under jakter eller när fienden närmar sig i sporrsträck. Håll käften och spring nu, vill jag ropa. Men det är ju å andra sidan ett tecken på att jag blir engagerad.

Kan läsas från fyran och uppåt och passar bra som lättläst på högstadiet.