Vi föll isär

E. Lockhart
Lavender Lit 2026
uHce
227 sidor

En ny bok i ”Lögnare”-serien är en härlig nyhet för alla som älskat Vi var lögnare (Kanske är det allt du behöver veta) och dess prequel En familj av lögnare. Den här boken utspelar sig på Marthas Wineyard, en ö för de rikas sommarnöjen och varifrån man vid horisonten kan skymta Beechwood Island, familjen Sinclairs privata ö. Hit kommer Matilda, som helt plötsligt fått ett mejl från sin ditintills helt okända pappa. Pappan visar sig vara en väldigt känd konstnär som haft ett kort förhållande med Matildas mamma, men som sedan betackat sig för ytterligare kontakt med henne. Eftersom Matilda befinner sig i en väldigt vilsen fas i livet tackar hon mot sin mammas inrådan ja till inbjudan att komma till hans slott på de rikas ö, för att lära känna honom och den halvbror som hon inte heller visste att hon hade.

När hon kommer till den lilla flygplatsen snurrar luften av rykten om den brand som härjat på Beechwood Island (och det är ju en spoiler, så glöm att du läst det om du ännu inte läst Vi var lögnare). Allt är märkligt när hon kommer fram, ingen möter henne, vägbeskrivningen är minst sagt konstig och väl där känns det som att hon inte alls är välkommen, framförallt inte av June, Matildas halvbrors mamma. Så alltså: nya rika människor, nya hemligheter och lögner, dessa teman som Lockhart alltid återvänder till, så väl i Lögnarböckerna som i Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och Fejk.

Den här boken har fått lite njuggt mottagande. Kanske beroende på att förväntningarna är så skyhöga vad gäller både Lockhart och Lögnare-universumet. Men jag tycker att den håller hela vägen och lite till. Det är spännande, underhållande läsning. En bagatell på ytan men som ändå tar upp svåra frågor som föräldraskap, tillhörighet, att ha eller inte ha pengar och beroendet det kan skapa, åldrande och förväntningar.

Hos Matildas pappa, i det märkliga träslott han byggt på stranden, är allting skevt och konstigt, dekadent. Ytan är allt annat än polerad, det är skitigt och slitet, poolen är är igengrodd och Matilda misstänker allt mer att hennes bror och det andra som bor i det förfallna träslottet döljer saker för henne. Vilket de ju gör.

Lavender Lits svenska utgåva är försedd med utsökt vackert målat snitt, där översta hörnet går i djup indigo (av en anledning). Den passar högstadiet och gymnasiet. Vad gäller läsordning rekommenderar jag att man läser ”Lögnar”-böckerna i den ordning de är skrivna, det vill säga börjar med Vi var lögnare, sen tar En familj av lögnare och avslutar med denna.

Jag är ju död

Karl Modig
Vox 2026
uHc
253 sidor

En ung man hör ljudet av kyrkklockor, han dras mot kyrkan. Allt känns lite konstigt, det känns som om osynlig hand, ett grått täcke, ligger över honom. Snart förstår han. Begravning är hans egen. Det gråa diset, det är döden. Pojken heter Milo och det är han själv som berättar i större delen av boken. Han rör sig som en osynlig skugga mellan begravningsgästerna. Hans föräldrar, hans bror och brorsans kompis, hans flickvän. Det var en olycka säger de, en hemsk olycka. Men Milo känner något annat. Det var inte en olycka. Men vad hände egentligen? Först minns han inget, så han hänger kvar, besöker lägenheten där föräldrarna sörjer, flickvännen som tröstas av sin syster, brorsan som bedövar sig med träning och substanser. Sakta tonar minne efter minne fram.

Detta är en lite ovanlig variant på deckargåta, där utredaren är offret självt. Berättelsen tenderar den populära genren ”Dark Akademia” med sina inslag av hemliga sällskap och mörka riter, alkohol, droger och ond bråd död. Den är snyggt förpackad i danskt band och gråtonade kanter på boksidorna. Karl Modig beskriver en dysfunktionell familj i samhällets toppskikt utan att gå djupare in på karaktärerna, det är snarare de destruktiva handlingarna, lögnerna och mordgåtan som står i centrum. Mot slutet, när Milo gått vidare, skiftar berättarperspektivet till hans bror. Passar högstadiet

Misjka

Edward van de Vendel, Anoush Elman
Illustrationer: Annet Schaap
Lilla Piratförlaget 2025
Hcf
150 sidor

Roya är yngst i en syskonskara på fyra. Nu har hon, alla storebröderna, mamma och pappa äntligen fått veta att de får stanna i Nederländerna och flyttat in i sitt alldeles egna hus. Men en sak saknas i huset tycker Roya. Ett husdjur. Fastän bröderna önskar sig en igelkott, en varan eller en orm, blir det Royas förslag på en kanin som vinner, och på så vis kommer den lilla vita dvärgkaninen Misjka till familjen. Han blir genast allas älskling, familjen samlas kring honom och tävlar om hans gunst. En annan sak händer också: familjemedlemmarna börjar berätta saker för Misjka. Saker om flykten från Afghanistan, saker de aldrig annars pratar om. När man pratar med en kanin kan man aldrig vara helt säker på hur mycket den förstår, konstaterar Roya och hennes nästäldsta storebror Hamayun lägger till att det är kanske just därför man vill berätta saker för den.

En dag försvinner Mischka ur sin bur. Roya blir förtvivlad. Vad har hänt och hur ska de hitta henne? Hela familjen sluter upp i letandet. Samtidigt finns en parallellhandling. Roya ska hålla en presentation i skolan på valfritt ämne. Hon har genast klart för sig vad hon vill prata om. Dvärgkaniner! När dagen hon ska hålla presentationen kommer blir ingenting som det var tänkt, men till slut bra ändå.

Detta är en ganska lättläst och väldigt rar bok, friktionsfritt översatt av Joakim Sundström, som lättsamt berättar om stora problem som flykt, bortträngda minnen, familjesammanhållning och rasism. Den är vackert illustrerad av med ett antal helsidesillustrationer som förhöjer läsupplevelsen. Passar från tvåan och uppåt.