uHc

Strandhäxan

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Strandhäxan
Rabén & Sjögren 2025
uHc
204 sidor

I det fiktiva österlenska fiskeläget Kilavik är legenden om Strandhäxan en levande myt. I synnerhet som att unga män regelbundet försvinner spårlöst, och med ouppklarade fall är det svårt att inte tro på sagor. Senast var det Toras storebror Ville och hans vän Selim som försvann, nu närmar sig ettårsdagen och det river upp sår hos hela familjen. Tora och hennes bästis Esther har inte gett upp hoppet, de driver en egen utredning om försvinnandet, men emellanåt känns det hela både hopplöst och barnsligt för Tora.

Nu kommer det en ny person till skolan. Hen heter Dino och ska gå i Toras och Esthers klass. Hen och hens mamma har flyttat in i ”punchverandan”, det stora kråkslottet nere vid vattnet, även känt som Strandhäxans hus, eftersom många kallade Dinos mormor, som bodde där innan, för strandhäxa och var rädda för henne. Samtidigt, i en annan del av Kilavik, jagas Hannes av konstiga drömmar och märkliga tecken. Han blir allt mer övertygad om att Strandhäxan, fastän han verkligen inte tror på sånt egentligen, är ute efter honom.

Åsa Avdic, som skrivit ett par romaner innan, debuterar här som ungdomsboksförfattare. Det är en ganska nätt och lättläst bok som kan passa alla som lämnat Ingelin Angerborn bakom sig, men vill fortsätta läsa i mysrys genren. Precis som Angerborns böcker innehåller den en precis lagom mängd oförklarligheter och ett ouija-bräde spelar en avgörande roll. Men ondskan som finns i den här romanen är på riktigt och slutet blir inte lyckligt. På vägen får vi möta de vanliga problemen i unga människors vardag: vänskap, jobbiga föräldrar och lite kärlek. Passar högstadiet.

Blodlunden

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Blodlunden är Sara Engströms andra roman. Här möter vi Malva som sålts av sina skuldsatta föräldrar för att tjänstgöra i borgen Frykhem. Hon ska assistera trädgårdsmästaren Corinne och kanske kommer hennes tjänster att behövas i den fruktade och mytomspunna Blodlunden. Några månader tror Malva att hon ska vara i Frykhem, sen borde skulden vara betald, och hennes föräldrar behöver henne till skörden. Men ganska snart går det upp för henne att de som kommer in i Frykhem, de kommer inte ut igen…

Det finns en omedelbarhet i Englunds prosa som gör att jag slungas rakt in i berättelsen. Jag är helt närvarande i den grymma värld som hon målar upp.. Det är typ 1700-tal, livet är hårt för de fattiga och maktlösa. ”Ingen älskar i olydig flicka” är Malvas mantra, som hennes mamma nogsamt piskat in i henne, ändå går hon hela tiden över gränsen för att få veta mer om Frykhems hemligheter. Det är spännande läsning, men också makaber. Englund sparar inte på de otäcka detaljerna jag blir lika nyfiken på blodlundens mysterier som Malva.

Blodlunden är första fristående delen i serien ”Verser ur mörkret”. Passar högstadiet och gymnasiet. Plus för det blodröda snittet!

Sharre

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Seluah Alsaati
Bonnier Carlsen 2025
uHc
266 sidor

Jag håller alltid span på böcker för tonåringar som är roliga. Det finns gott om kul böcker att läsa när man går på lågstadiet och mellanstadiet, men sen tar det mer eller mindre slut. Åsa Asptjärns böcker om Emanuel Kent är lysande undantag, men de börjar ju få sina år på nacken. Därför blev jag glad när jag läste om Seluah Alsaatis nya bok Sharre som enligt förhandsreklamen skulle handla om en kille som efter att ha blivit skjuten i knät bestämmer som för att välja en bättre riktning i livet och drömmer om att bli komiker.

Alsaati fick Slangbellan för sin debutroman Inte din baby, en bok som var baserad på en monolog som spelats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Även här spelar Stockholms Stadsteater, närmare bestämt filialen i Husby, en avgörande roll. Redan när jag läste debutboken hade jag svårt med förortsdialekten, och i Sharre blir än svårare för en vanlig svennemamma som jag.

Sharre, som egentligen heter Sharmarke (ett namn som betyder ”ser inte ondskan” eller bokstavligt ”ondskan ser inte”, vilket gör att i smeknamnet blir bara ”ondska” kvar, det är humor som till och med jag fattar) hamnar av misstag i en skjutning, skadar sitt knä illa och hamnar på sjukhus. Där våndas han av konflikten mellan kompisarnas förväntningar och familjens. Han bestämmer sig för att försöka göra sin mamma och storebror stolta och börjar plugga till lärare men vantrivs och hoppar av. Han återfaller till bus och kompishäng, men gör ett nytt försök att vara ordentlig på ett jobb på ett lager, vilket han också vantrivs med. Så kommer chansen att få göra en monolog om sitt liv på teatern i Husby. Han slits fortfarande mellan kompisars förväntningar, familjens och Mayas, en tjej han börjat träffa allt mer.

Berättelsen är löst baserad på den verkliga personen Sharmarke Elmis eget liv. Alsaati har intervjuat honom och skriver i efterordet att ”du gör till och med de svettigaste minnena roliga”. Och det är väl just den där humorn som i stora delar flyger över mitt huvud. Jag upplever den totala bristen på social kompetens som Sharre och hans bästa kompisar besitter som mest tragisk. Å andra sidan är boken i stora delar helt obegriplig för mig eftersom den så genomgripande är skriven på dialekt och talspråk, så jag kanske helt missuppfattar det här.

Jag hoppas ändå verkligen att den här boken ska nå sina läsare, om någon tycker att den är underhållande och inspirerande är det toppen. Jag förstår ju att den inte är skriven med en medelålders kulturtant i åtanke, så att jag inte klickar med den är förmodligen högsta betyg. Passar högstadiet och gymnasiet och kan även vara användbar för gymnasiets kurser i språksociologi.

Nudes

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Johanna Górnecka
Natur & Kultur 2025
uHc

Ester går på gymnasiet. När vi kommer in i hennes liv har hennes katt precis dött, den ligger i frysen. Esters mamma är av den opålitliga sorten, hennes pappa är död och hennes bästis Natalie börjar glida iväg mot annat umgänge. Ester, som dels har ett koppel obearbetade trauman i bakfickan (mamman, pappan, katten), leviterar i vuxenblivandets limbo och famlar efter saker att hålla sig fast i. Hennes och Natalies besatthet av Dorothy Parker kanske, ett batteri bestämda och slagkraftiga åsikter om allt och alla kanske. Men så blir det istället Ivar Lind, en lärarvikarie vars älskarinna Ester bestämmer sig för att bli.

Jag har motstridiga åsikter om den här boken. Den är sprängfylld med litterära, populärkulturella, lokala, historiska och andra referenser, till omfattning som gör texten snudd på överlastad. Och vilken ungdom idag vet vem Ebbot är? Eller Popsicle? Och vem utanför Stockholmsregionen känner till Bröd & Salt? Jag försöker placera handlingen i tiden med hjälp av referenser och andra markörer, men blir inte klok på när den utspelar sig. Kanske borde det inte ha någon betydelse, men jag hänger uppenbarligen upp mig på det.

Górnecka jobbar också med ett språk som prunkar av hemdiktade liknelser och ibland blir det obegripligt, som här: ”Här går vi, som hundar på äggskal, förnedrar varandra tills klockan blir 15. Tallriksapplåder och vaxmjuka hjärtan i brand, ack, ack”. Eller? Är det kanske i stället genialt och underbart? Jag vet inte. Men jag vet att i partier älskar jag det jag läser, som här:

”Men som alltid när jag försöker prata med främlingar är jag ur stånd att tala mitt eget språk utan framför en sort kreolisering av andras prat, orden är bara kantiga vikarier i min mun, inövade falska verser”

Ester och Ivar Lind börjar skicka meddelanden till varandra, och det börjar skickas nudes, inte från honom efter vad jag förstår, bara från Ester. Ivar gillar att få nudes och så småningom börjar de också ses.

Kanske är Górnecas metafor- och referensfyrverkeri ett sätt att ta läsarna på största allvar, att ge dem möjligheten att förstå precis så mycket som de vill eller behöver. Kanske kommer boken verka tvärt om; exkluderande och avvisande för unga läsare. Jag tror att detta är en bok som inte passar alla: några kommer att gilla den, några kommer inte att läsa klart den. Läsålder tänker jag främst gymnasium. Själv tycker jag att den var rolig att läsa, även om jag inte blir helt klok på den, den gav upphov till alla möjligt känslor som irritation, ont i magen, ilska, sympati. Och det är ju ett gott tecken!

Orangeriet

klaraonnerfaltLämna en kommentar


Matilde Villegas Wistrand
uHc
Modernista 2024

När Uno åker hem från sjukhuset med sina föräldrars goda vänner är han ”inte mycket mer än en trasig skata som de tagit in för att mata med honungsvatten och frön medan de ringer någon som kan bättre”. Kvar ligger hans pappa Bo, förlamad i underkroppen. Och borta för alltid efter olyckan är hans mamma.

I andra änden har vi Vanja, som beslutar sig för att söka sig bort ett arbete i hemtjänsten i området där hennes mamma blivit en av brukarna. I stället tar hon anställning som personlig assistent hos en man på landet, Bo.

I växelvisa kapitel möter vi Uno och Vanja och deras trasiga föräldrar, Bo och Aino. Det är två unga människor på gränsen till vuxenlivet. Då när man ska omskapa sig, gå från barn till vuxen. Nu har dessutom livet som de känner det tippat över. Unos genom bilolyckan, Vanjas genom mammans allt djupare fall in i sjukdom. Även för Bo har livet ryckts undan, landskapet blivit ett helt annat. Aino för sin del trevar efter att få tag i verkligheten bortom vanföreställningar och rädslor. De måste alla lära sig leva i en  ny verklighet. De två vuxna som ser tillbaka på sina liv, det som var och hur det blev. De två unga som försöker finna en väg framåt. Det finns också en längtan efter kontakt mellan barn och vuxen, att återskapa ett band som en gång var starkt.

Som mamma som har passerat den prövning i föräldraskapet som kallas tonåren en gång, kan jag känna igen mig i mönstret. Att först vara väldigt nära sina barn, men att under en period undra vart den närheten har tagit vägen, fråga sig om den någonsin kommer att komma tillbaka. Det är inte självklart att den gör det. När beroendeförhållandet mellan ett barn och dess vuxna försvinner återstår vuxna människor som måste besluta att man vill ha en relation och hur den ska se ut. I Orangeriet trevar huvudpersonerna efter varandra, genom tystnader och famlande ord, men det finns en väg framåt.

Matilde Villegas Wistrand berättar en historia som tar sina läsare på fullt allvar. Det finns inga förenklingar, inte mycket som antyder ungdomsroman. Språket är både målande och vackert och hårt drabbande. Uno skriver: ”Kroppen och jag går tillbaka till sovrummet, jag klär den i mammas blå kofta… En kort stund, under transportsträckan mellan ytterdörren och skolentrén så rymmer jag”. Och när han beskriver sin pappa, som blivit honom så främmande, kan det låta: ”…rampen hissas ner och ut kommer en rullstolsbunden man som ser ut som en gammal kråka”.

Jag tycker allra bäst om att läsa avsnitten som är skrivna ur Unos perspektiv. Om jag hade fått önska mig något av författaren av den här romanen, som jag tyckte väldigt mycket om att läsa, hade det varit att inte bara lita på de unga läsarna, utan också lita mer de ungdomar hon skriver fram. Att få följa bara Uno och Vanja hade gjort det möjligt att få en fördjupad bekantskap med dem. Nu, med fyra olika personers berättelser, var och en med sin tonalitet och sin historia, spretar romanen mer än vad den hade behövt göra.

Men sammantagen är detta en riktigt fin debut och jag önskar att vi snart får läsa mer från Villegas Wistrands penna.

(Texten har tidigare varit publicrat i Bazar Masarin)

Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Annelie Adamsdotter
Bonnier Carlsen 2024
uHc
291 sidor

När vi möter Hilda första gången är det just när hon befinner sig med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett. Där sitter hon med stickan hon precis kissat på och ber till Gud – som hon faktiskt tror på – att testet ska visa sig vara negativt. Det är det ju inte så klart.

Det som rör till det hela lite extra mycket för Tilda jämfört med andra tonåringar som råkar bli med barn är är tre saker. För det första det där med Gud då. Hon tror, anser livet vara heligt och abort är inte existerande alternativ för henne. För det andra har hon ställt till det lite för sig genom att i rask takt ha sex med tre olika personer. Först sin pojkvän sedan två år, som gör slut med henne direkt efter. Sedan brorsans kompis som hon raggar upp för lite tröstsex. Och sist – men absolut inte minst – sin SO-lärare, den hete (men uppenbarligen också helt gränslöse) Andreas.

Det tredje som gör livet extra jobbigt för Hilda är att hon är ganska ensam. Två års förhållande med Benjamin, som inte bara var pojkvän utan också bästa vän, har gjort att hon inte har några riktigt nära tjejkompisar kvar. Och sina föräldrar, i synnerhet sin mamma, har hon ett riktigt dåligt förhållande med. De har nog också tagit för givet att hon som en god kristen skulle ”spara på sig” tills efter bröllopet. Så att överraska dem med nyheten att hon inte bara haft sex, utan även gått och blivit gravid, är ett väldigt långt steg.

Boken är skriven som Hildas dialog med Gud, den enda hon kan vända sig till och resonera med i sig vånda. Han ger inte så många svar, men Han lyssnar storsint.

Hilda döljer sitt tillstånd och bidar sin tid medan hon försöker fundera ut vem som skulle vara den bästa, mest lämpade pappan åt hennes barn. Hon hinner bli både störtförälskad, övergiven och heart broken, förvånad, överraskad och sviken flera gånger under de nio månader som ett litet liv växer i henne.

Detta är riktigt bra och snabbslukad svensk ungdomsbok. Att ämnet är ovanligt för vår svenska kontext gör den inte sämre, tvärt om. Hilda är en riktigt trevlig bekantskap, en sådan där huvudperson som man gärna hänger med. Och tonträffen känns helt rätt. Författaren Annelie Adamsdotter, som till vardags är gymnasielärare, känner uppenbarligen sin målgrupp.

Ja till fler svenska ungdomsböcker! Jag hyllar alla förlag som strävar vidare i denna nedåtgående trend. Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett passar högstadiet och uppåt. Plus för härligt omslag som också det känns helt rätt i tiden.

Revan

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Charlotte Cederlund
Opal 2024
uHc
366 sidor

Omar, Zahers på alla sätt ordentlige och föredömlige storebror, beter sig en förmiddag skumt. Zaher följer efter honom och ser att han blir skjutsad i en bil med tonade rutor till det pampiga gräddvita Universitetshuset i Lundagård i centrala Lund. Där blir han emottagen av allvarliga människor i gröna kåpor och när Zaher försöker smita efter in i byggnaden blir han brutalt stoppad. Zaher, som inte är ett sånt praktexemplar som Omar, försöker visserligen spionera lite genom ett fönster men ger upp ganska snart. Istället går han ut och festar med en kompis. Sent på natten blir han uppringd av sin pappa som är på sjukhuset med Omar. Han har blivit påkörd av en bil, är allvarligt skadad och ska opereras.

Genom en allvetande berättare får vi följa Zaher kors och tvärs genom Lund då han gör allt för att förstå vad det är Omar blivit inblandad i och hjälpa honom att bli frisk. Han kämpar för att hans familj inte ännu en gång ska splittras och avslöjar konspirationer och lögner. Vi får också följa Zahers minnen från en omskakande flykt till Sverige och en del andra personer som är viktiga för handlingen. Vi presenteras för ett hemligt mäktigt sällskap och en parallell värld. Charlotte Cederlunds nya tonårsbok är tjock, 366 sidor, men de är en spännande bladvändare som man gärna läser snabbt. Jag gillar extra mycket att få färdas runt i Lund, mellan Blocket, Lundagård och Professorstaden. Den passar från sjuan och uppåt, gärna som högläsning.

Equilibrium

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Ari tvingas att fly hals över huvud från sitt bekväma liv i universitetsstaden Kintoro till hamnstaden Porto, full av militärer och gangsters. Här måste hen lära sig livet på nytt, acceptera att saker som varit sanningar i det gamla livet inte gäller längre. Här vimlar det av skojare och artister och ficktjuvar. Ari stöter på Ezra och den brutale gangsterledaren Janos, får lära sig att lojalitet kan köpas mot en mjuk säng och att den mystiska kraft som hen bär på kanske inte behöver betraktas som en förbannelse som måste tuktas, utan istället kan vara en värdefull gåva.

Detta är något så ovanligt i fantasysammanhang som en singel-roman. Man kan se mycket i den som leder fram till Jakobsson Lunds mästerverk ”Metallsviten”, men den är en ytterst läsvärd roman som står fint helt för sig själv. Precis som i ”Metallsviten” kretsar berättelsen kring teman som tillhörighet, sexualitet, icke-norm och vänskap. Det är en riktigt spännande bladvändare som man hels inte lägger ifrån sig förrän man läst klart.

Ari finner sig en plats bland revyartister, där det precis som inom veklighetens scenkonstvärld är mer accepterat att gå utanför normen, och där man ser det udda som en gåva snarare än ett ok.

Passar lika bra för vuxna som för unga.

Mina brott, utbrott och sammanbrott

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Åsa Stenholm
Rabén & Sjögren 2023
uHc
202 sidor

Sebastian och hans kompis Axel är ett radarpar. De har känt varandra sedan de var små och är bästa vänner. Sebastian messar Axel varje morgon och påminner honom att få med sig rycksäcken till skolan och ser till att han har rätt böcker med sig till lektionerna. Axel å sin sida hjälper Sebastian att läsa omgivningen och de sociala sammanhangen i skolan och kommunicerar via tecken när det är dags att vara tyst eller gå därifrån för att inte hamna i situationer som leder till sammanbrott eller våldsamma utbrott.

Enligt Sebastian behöver de två inga andra vänner, men Axel blir intresserad av en tjej och där börjar den härva som är berättelsen i Åsa Stenolms debut.

Stenholm har liksom till huvudperson Sebastian autism. Hon låter honom berätta sin egen historia i form av dagboksanteckningar som innehåller alla de detaljerade resonemang som han för i sitt huvud. Som neurotypisk läsare kan man ibland uppfatta den här mångordigheten som lite långrandig, men det är lite av poängen, att verkligen vandra i Sebastians skor. Att inse att han verkligen behöver reda ut alla orsaker och klargöra alla samband för att gå vidare. Och att få hans blick på den neurotypiska världen.

Axel som också har en neuropsykiatrisk diagnos, adhd, vill bli vän med Max, för Max kan kanske fixa in dem på en fest där tjejen han är intresserad av ska vara. Att bli vän med Max innefattar att ge honom av sin narkotikaklassade adhd-medicin, något både Sebastian och Axel vet är galet olaglig. Därför tänker de (eller mest Sebastian) ut en komplicerad plan som ska lösa deras problem. På vägen får vi följa de båda niondeklassarna genom utbrott, sammanbrott, LAN, utegångsförbud, spelförbud, samtal hos kurator och rektor och en hel del annat. Både underhållande och upplysande läsning!
Passar högstadiet.

Under

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Anna Ahlund
Illustratör: Johan Unenge
Natur & Kultur 2023
uHc
156

Anna Ahlund har gjort sig känd för relationsromaner i Uppsalamiljö och den här utsökta lilla boken med tio sammanflätade berättelser kopplade till platser i staden är inget undantag. Miljön sätts redan på tapeten där en stiliserad karta över staden syns. På den, som diskret strössel, kan vi se prickar som markerar de ställen som nämns i boken.

Vi möter tio personer i samma löst sammanhållna gäng, kanske går de i samma klass. De får i tur och ordning ett tjockt kuvert i sitt skåp i skolan. I kuvertet finns en liten akvarell som föreställer en plats i Uppsala. Berättelserna är tjusigt färgkodade och inleds med ett monokromt porträtt av huvudpersonen och till varje berättelse, oftast sist, finns också en akvarellmålning av en plats, alltså den bilden som eleverna fått i sina skåp. Sådant är upplägget, en kollektivroman eller kanske en novellsamling, men man vill läsa alla berättelserna, för så pass mycket hänger de ihop.

Man vill också väldigt gärna bläddra fram och tillbaka och njuta av Johan Unenges akvareller. Hans sätt att handskas med ljus, skuggor och speglingar är ljuvligt. Bäst är han när han återger platser med många geometriska fält och skarpa linjer.

Det sammanhållande temat som Ahlund skriver fram är att försöka finna magi i vardagen. Att önska att det finns något under ytan, att det ska hända något oväntat – eller kanske att skapa det där undret själv, själv vara det. Varje berättelse har sin stil och personlighet efter vem som är huvudperson. Sammis är mer som en dikt. I Filippas finns kommentarer från alla hennes följare på Insta med. Los är delvis skriven av hen själv, som en skrivövning. Samtidigt är det ett litet mysterium att lösa, för varifrån kommer bilderna?

Passar främst högstadiet.