Karin Erlandsson
Bonnier Carlsen, Schildts & Söderströms 2017
Hcg
248 sidor

Miranda är den bästa pärlfiskaren. Varje dag är det hon som plockar upp flest av de åtråvärda pärlorna som säljs till uppköpare som tar dem vidare till drottningens stad. Trots att hon förlorat en arm till en haj under dykning är hon aldrig rädd och tvekar aldrig om att fortsätta dyka. Men det som hon innerst inne vill ha är inte de vanliga pärlorna. Det är ögonstenen, den allra mest berömda och sägenomspunna av pärlor. Nu har drottningen precis gått ut med ett nytt påbud om att den som hittar ögonstenen kommer att få en stor belöning. Miranda vet att det måste bli hon, för hon är den bästa.

Men så dyker Marko som kör båten åt henne upp med Syrsa, en flicka med mycket prat och skratt i sig, som passar illa i Mirandas karga tillvaro. Men Syrsa har oanade talanger. Dessutom är hon precis som Miranda övergiven, hennes föräldrar har också försvunnit i letandet efter ögonstenen. Syrsa följer med Miranda när hon ger sig av för att leta efter ögonstenen. Och hack i häl har de Iberis med det bländande vita håret och de ondskefulla ögonen.

Pärlfiskaren är den första boken i Legenden om ögonstenen. Andra boken, Fågeltämjaren kom ut i januari och tredje, Bergsklättraren, kommer i juni. Det ska bli fyra böcker allt som allt.

Det är böcker med en sällsynt suggestiv berättarkraft. Språket är både kargt, för att passa Mirandas bistra sinne, och poetiskt, för att kunna skildra de sällsamheter berättelsen bjuder på. Det vilar en ödesmättad, lite svårmodig stämning över historien som får mig att associera till Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Jag gläds också av det ovanliga med en vuxen kvinna som huvudperson i en barnbok. Förutom en eller annan tant eller gumma i bilderboksvärlden tillhör det ju inte vanligheterna.

De här böckerna passar goda läsare på mellanstadiet, men kan också passa på högstadiet. Allra bäst tror jag att de gör sig som högläsning, varför inte som ett härligt gemensamt läsäventyr till sommaren som kan passa hela familjen.