Stormbarn

Cecilia Lidbeck
Lilla Piratförlaget 2025
Hcg
229 sidor

Vi möter Elli och Harry på flykt norrut genom skogen. Det är Elli som är berättare och det tar en liten bit in i boken innan jag förstår att Harry inte är en kompis eller en lillebror, utan Ellis älskade hund. Något har hänt hemma, Ellis föräldrar är försvunna, och återkommande orkaner gör att fler än Elli flyr norrut.

På vägen sover de i övergivna hus, hittar mat eller går hungriga. De stöter ihop med ett barngäng som de slår följe med. Elli, vars tankar och känslor vi hela tiden får följa, är misstänksam och avog, men hon tänker att det ändå kan vara ett skydd att vara fler. Och de har mat som de stulit någonstans.

Cecilia Lidbeck spinner som vanligt sin berättelse kring ett brännande ämne: klimatförändringar och flykt. Tidigare har hon tagit sig an sekter, AI, opålitliga föräldrar och grupptryck med mera, och hon väjer aldrig för det som är svårt eller mörkt. Hon skriver klart och lättläst. Berättelsen innehåller tillbakablickar till tiden före flykten. Elli känns trovärdig som huvudperson, en flicka med rädslor, fel och brister. Barnen i berättelsen håller ihop, men de är inga änglar. De stjäl och ljuger när de behöver, men de blir också själva lurade och bestulna.

Den här berättelsen passar för goda läsare från trean och till sjuan.

Blodlunden

Blodlunden är Sara Engströms andra roman. Här möter vi Malva som sålts av sina skuldsatta föräldrar för att tjänstgöra i borgen Frykhem. Hon ska assistera trädgårdsmästaren Corinne och kanske kommer hennes tjänster att behövas i den fruktade och mytomspunna Blodlunden. Några månader tror Malva att hon ska vara i Frykhem, sen borde skulden vara betald, och hennes föräldrar behöver henne till skörden. Men ganska snart går det upp för henne att de som kommer in i Frykhem, de kommer inte ut igen…

Det finns en omedelbarhet i Englunds prosa som gör att jag slungas rakt in i berättelsen. Jag är helt närvarande i den grymma värld som hon målar upp.. Det är typ 1700-tal, livet är hårt för de fattiga och maktlösa. ”Ingen älskar i olydig flicka” är Malvas mantra, som hennes mamma nogsamt piskat in i henne, ändå går hon hela tiden över gränsen för att få veta mer om Frykhems hemligheter. Det är spännande läsning, men också makaber. Englund sparar inte på de otäcka detaljerna jag blir lika nyfiken på blodlundens mysterier som Malva.

Blodlunden är första fristående delen i serien ”Verser ur mörkret”. Passar högstadiet och gymnasiet. Plus för det blodröda snittet!

Once upon a broken heart

(svensk upplaga)
Stephanie Garber
Fenix 2025
uHce
371 sidor

Det nystartade förlaget Fenix är ett imprint hos Bonnier Carlsen som ska lägga örat mot booktokgenerationen och ge ut böckerna de vill läsa. Stephanie Garbers fantasyroman är den första som kommer ut och två till ligger på kö varav en är del två i Garbers serie. För att öka chanserna att nå den här målgruppen ges romanen ut med både samma omslag som den brittiska utgåvan och med originaltitel. Men för att fira denna svenska utgivning lite extra har den också fått ett utsökt vackert illustrerat snitt (”sprayed edges”), designat av Cecilia Heikkilä. Bara det gör ärligt talat att man vill köpa boken.

Men innehållet då, undrar ni? Jo här får vi en lekfull, snudd på sprallig berättelse, om den unga hjältinnan Evangeline Fox som sluter att avtal med Hjärter prins, en norna med magiska förmågor. Evangeline, som nyligen blivit föräldralös vill stoppa bröllopet mellan sin styvsyster och sin älskade Luc. Hjärter prins, eller Jacks som han heter, lovar att göra det, till priset av tre kyssar. Men, som det står på omslaget, ”ett avtal med ödet slutar aldrig väl”, och Evangeline hade nog inte räknat med med vilken grymhet Jacks hade tänkt stoppa bröllopet.

Ödets vägar för Evangeline från Södern, där hon är uppväxt, till Den Magnifika Norden, varifrån hennes mamma kommer och där hon är född. Härifrån kommer alla sagor, och här gör man ingen skillnad på sagor och historia. Här finns magi och förtrollade portaler, en prins som söker en gemål, nornor, vampyrer och intriger.

Evangeline är en hjältinna som tror på kärlek vid första ögonkastet och lyckliga slut. Eller i alla fall att det finns ett lyckligt slut som väntar på just henne. Hon tror gott om alla (utom möjligen Jacks) och ger alla minst en andra chans, vilket kan vara både ödesdigert och lyckosamt.

Detta är en roman som är precis lika mycket pralin som sitt omslag: festlig, fantastisk och underhållande att läsa. Stephanie Garber berättar med lätt hand, och det känns som att hon har haft det kul när hon spann fram den här världen. Boken slutar tvärt och med en inte så liten cliff hanger, så om man gillade den blir nästa bok ett måste. Hoppas då att många väljer att vänta på den svenska utgåvan som kommer i oktober, också den i översättning av Carina Jansson, som gjort ett utmärkt arbete med den här boken.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Sharre

Seluah Alsaati
Bonnier Carlsen 2025
uHc
266 sidor

Jag håller alltid span på böcker för tonåringar som är roliga. Det finns gott om kul böcker att läsa när man går på lågstadiet och mellanstadiet, men sen tar det mer eller mindre slut. Åsa Asptjärns böcker om Emanuel Kent är lysande undantag, men de börjar ju få sina år på nacken. Därför blev jag glad när jag läste om Seluah Alsaatis nya bok Sharre som enligt förhandsreklamen skulle handla om en kille som efter att ha blivit skjuten i knät bestämmer som för att välja en bättre riktning i livet och drömmer om att bli komiker.

Alsaati fick Slangbellan för sin debutroman Inte din baby, en bok som var baserad på en monolog som spelats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Även här spelar Stockholms Stadsteater, närmare bestämt filialen i Husby, en avgörande roll. Redan när jag läste debutboken hade jag svårt med förortsdialekten, och i Sharre blir än svårare för en vanlig svennemamma som jag.

Sharre, som egentligen heter Sharmarke (ett namn som betyder ”ser inte ondskan” eller bokstavligt ”ondskan ser inte”, vilket gör att i smeknamnet blir bara ”ondska” kvar, det är humor som till och med jag fattar) hamnar av misstag i en skjutning, skadar sitt knä illa och hamnar på sjukhus. Där våndas han av konflikten mellan kompisarnas förväntningar och familjens. Han bestämmer sig för att försöka göra sin mamma och storebror stolta och börjar plugga till lärare men vantrivs och hoppar av. Han återfaller till bus och kompishäng, men gör ett nytt försök att vara ordentlig på ett jobb på ett lager, vilket han också vantrivs med. Så kommer chansen att få göra en monolog om sitt liv på teatern i Husby. Han slits fortfarande mellan kompisars förväntningar, familjens och Mayas, en tjej han börjat träffa allt mer.

Berättelsen är löst baserad på den verkliga personen Sharmarke Elmis eget liv. Alsaati har intervjuat honom och skriver i efterordet att ”du gör till och med de svettigaste minnena roliga”. Och det är väl just den där humorn som i stora delar flyger över mitt huvud. Jag upplever den totala bristen på social kompetens som Sharre och hans bästa kompisar besitter som mest tragisk. Å andra sidan är boken i stora delar helt obegriplig för mig eftersom den så genomgripande är skriven på dialekt och talspråk, så jag kanske helt missuppfattar det här.

Jag hoppas ändå verkligen att den här boken ska nå sina läsare, om någon tycker att den är underhållande och inspirerande är det toppen. Jag förstår ju att den inte är skriven med en medelålders kulturtant i åtanke, så att jag inte klickar med den är förmodligen högsta betyg. Passar högstadiet och gymnasiet och kan även vara användbar för gymnasiets kurser i språksociologi.

En odödlig vänskap

Cecilia Lidbeck
Lilla Pirat 2024
Hcg
206 sidor

På årets Bokprovning från Svenska Barnboksinstitutet togs AI upp som en av trenderna, och Cecilia Lidbecks nya roman var med som exempel. Huvudpersonen Jojo är nämligen en android, en mycket människolik robot. Vi träffar henne första gången när hon sitter vid sin vän Cordelias dödsbädd. Cordelia, eller Coco som Jojo kallar henne, har blivit gammal, men Jojo är tolv år för alltid.

Efter den här första scenen får vi följa med tillbaka till när de båda flickorna (?? eller flickan och roboten?) träffas för första gången. Vi får följa med Jojo hem till den internatlika kasernen där hon bor med andra androider i väntan på och emellan uppdrag, höra om hennes relationer med de andra som bor där och vi får vara med när vänskapen med Coco hotas.

Jag tänker lite på Klara och solen av Kazuo Ishiguro när jag läser den här boken. Mest för att Klara och Jojo har samma klara och rena och helt igenom goda sinnelag. Men En odödlig vänskap innehåller inte det lite skeva som vi möter i Ishiguros skildring sin artificiella vän. När Klaras världsuppfattning är begränsad av att hon är en maskin, är Jojos så helt igenom människolik att det är svårt att se någon skillnad på ett riktigt barn. Och det gör man inte heller, när Jojo möter nya människor kommenterar de alltid hur verklig hon ser ut. ”Det är det som är meningen” svarar Jojo.

Men när Klara slutar sina dagar (förlåt, spoiler alert!) bortglömd på en soptipp, är det istället Jojo som överlever sin människa i den här berättelsen. Är det för att en barnbok behöver ett lyckligare slut? Eller för att det gått några år mellan att Klara och solen (2021 på engelska) och En odödlig vänskap kom ut? Har vår syn på robotars möjligheter att vara mänskliga förändrats?

För att ytterligare spetsa till AI-diskussionen har Lilla Piratförlaget låtit konstnären Annika Nordenskiöld prompta fram omslagsbilden via AI. Den ser ut som en generisk AI-bild med smala vackra flickor med magiskt upplysta ansikten, men benen är i lite konstiga vinklar och föremålen framför dem (något slags spel) ser lite oklara och hallucinatoriska ut.

Lidbeck är som alltid en stabil författare. Här tar hon återigen upp svåra frågor: om vänskap, mänsklighet och vilka rättigheter människolika varelser kan ha. Passar trean till sexan.

The Serpent & the Wings of Night

Carissa Broadbent
B. Wahlströms 2025
uHc
432 sidor

”Hungerspelen möter Twilight” marknadsförs denna nya fantasyserie som, och ja, det summerar någorlunda de yttre omständigheterna här. Oraya är människa, adopterad av vampyrkungen Vincent. Hela sitt liv har hon levt i fruktan för alla runt omkring sig. Nu ska det dock bli ändring på det. Pappa Vincent har tränat henne hela livet för att kunna ställa upp i Kejarin, en legendarisk turning till döds som hålls var hundrade år till gudinnan Nyaxias ära. Vinnaren får en önskan uppfylld av gudinnan och Oryas (och Vincents) önskan ska bli att skapa ett kraftfullt band mellan dem, en coriatislänk, som ger Oraya all Vincentr styrka och binder dem samman för evigt. För Oraya känns det som enda sättet att äntligen sluta leva som villebråd och slutligen gå från maktlös till mäktig.

Vi får följa Oraya genom spelen. Snygging dyker så klart upp, fiender blir älskare, maktspel pågår och inget och ingen visar sig vara just det som de uppgav sig att vara.

Spännande, habilt, även om det enligt min smak inte lever upp till varken Hungerspelen- eller Twilight-standard. En lustig sak är att boken inleds med en triggervarning om att den innehåller sexuellt våld och tortyr, det är nog den första bok jag kommit över som har en sådan. Bra att veta kan vara att det finns en ordlista i slutet som reder ut begrepp och namn på ätter och annat som kan vara svårt att hålla reda på annars.

Trots titeln är det den svenska utgåvan jag läst. Det blir vanligare och vanligare att förlagen väljer att inte översätta titeln, allt för att läsarna ska känna igen dem från Booktok eller andra sociala medier. Det är del ett i serien ”Crowns of Nyaxia”. På engelska finns redan tre böcker att läsa. Passar nian och uppåt.

Kuben, Viken

Nils Lundkvist
Bonnier Carlsen 2024, 2025
Hcg
366, 380 sidor

Nils Lundkvist debuterade förra året med Kuben, som belönades med flera priser, däribland Slangbellan. I år kom uppföljaren Viken och Lundkvist har lovat två till böcker i den här serien om ”Den yttersta vildmarkens historia”



Och vilken fin debut! Här är en författare som tar sina unga läsare på yttersta allvar. Vi möter John som bor med mamma och pappa i ”Den yttersta vildmarken”. De håller sig för sig själva, livnär sig på föräldrarnas möbelsnickeri och självhushållning, John hemskolas och kontakten med övriga samhället är så liten som möjligt. Men en dag rubbas den saktmodiga jämvikten i den här tillvaron. En stor lastbil kommer och levererar en stor låda, lite som en husvagn utan hjul, en kub. I kuben finns en pojke, Marjo. Han ska bo hos dem nu. Som vad? Ett straff? En omplacering? Ett nytt syskon? För John blir detta slutet på livet som han känt till det så här långt. Stenar sätts i rullning och inget blir någonsin mer sig likt.

Nils Lundkvists bok utspelar sig i någon slags vag framtidsversion av Sverige. Ett auktoritärt styre råder, en motståndsrörelse rör sig i utkanten av detta. Författaren har sagt att han ville skriva en berättelse om vänskap, och det har han verkligen gjort. Men det är också ett riktigt spännande äventyr.

Och äventyret fortsätter i Viken. Då har John hamnat långt från den yttersta vildmarken. Han har blivit kidnappad kan man nog säga, av ingen mindre än sin farmor och farfar, som han för väldigt kort tid sedan inte ens visste fanns. Men nu bor han hos dem och de visar sig befinna sig nära maktens absoluta centrum i landet. Johns första instinkt är att ta sig därifrån, tillbaka till mamma och pappa och Marjo. Det visar sig dock vara lättare tänkt än gjort, men samhället han hamnat i, Viken, är ett gated community. Dels finns en imponerande mur kring farmor och farfars egendom, men det finns också en rejäl mur runt hela Viken. Och, får John veta, ett avtal som gör att han inte kan återvända utan att skada sin familj.

Vad händer med människor och samhällen som bygger murar? Några i Viken är ofrivilligt instängda, har bara hamnat på fel sida. Några skyddar sig, andra är fångar. John finner nya vänner som hjälper honom att stå ut och förstå sin nya tillvaro. Det dyker också upp några karaktärer från Kuben. Men allt är inte vad det ser ut att vara, det är svårt att veta vem man kan lita på och vem som är vän eller fiende i den här nya miljön, vad som är lögn, sanning eller skröna.

Passar mellanstadiet och är också riktigt bra högläsning.

Barnen från Frostmoplan

Mårten Sandén
Bonnier Carlsen 2025
Hcg
111 sidor

I Mårten Sandéns senaste mellanåldersroman är Frostmoplan en adress i ett stockholmskt utanförskapsområde. Här bor syskonen Yasmin, Omar och Nahla. Meningen är att deras vuxna bror Luis ska ta hand om dem eftersom deras mamma är på sjukhus. Pengar får de från sin andra storebror, Luis tvillingbror Carlo som jobbar på Grönland. Men Luis tar inte hand om sina syskon så bra, stället sysslar han med fuffens och det är Yasmin och Omar som sköter ruljangsen hemma. Lämnar och hämtar på dagis, handlar, lagar mat och nattar lillasyster.

Det går ganska bra, tills en dag Luis kommer han och helt stressat säger till Yasmin, som är bokens berättare, att någon som kallas Joker är ute efter dem och de måste lämna lägenheten, försvinna och gömma sig.

Själva likheten med Barnen från Frostmofjället slutar vid att det är ett gäng kapabla barn på resa/rymmen från något de inte kan påverka själva och att Nahlas goseget som heter Gullspira spelar en nyckelroll. Men det gör inte så mycket, jag tror inte att dagens läsare bryr sig så mycket och Sandén bjuder på full rulle och action från första sidan till sista. Och det är roligt att läsa om smarta barn som tar sig runt i stan (och lite på landet) och löser farliga knipor. Det är en modern saga där den lilla smarta vinner i slutet och hotet inte kommer från svält utan från gängbrottslighet. Passar duktiga läsare från tvåan, men funkar också för hela mellanstadiet.

Nudes

Johanna Górnecka
Natur & Kultur 2025
uHc

Ester går på gymnasiet. När vi kommer in i hennes liv har hennes katt precis dött, den ligger i frysen. Esters mamma är av den opålitliga sorten, hennes pappa är död och hennes bästis Natalie börjar glida iväg mot annat umgänge. Ester, som dels har ett koppel obearbetade trauman i bakfickan (mamman, pappan, katten), leviterar i vuxenblivandets limbo och famlar efter saker att hålla sig fast i. Hennes och Natalies besatthet av Dorothy Parker kanske, ett batteri bestämda och slagkraftiga åsikter om allt och alla kanske. Men så blir det istället Ivar Lind, en lärarvikarie vars älskarinna Ester bestämmer sig för att bli.

Jag har motstridiga åsikter om den här boken. Den är sprängfylld med litterära, populärkulturella, lokala, historiska och andra referenser, till omfattning som gör texten snudd på överlastad. Och vilken ungdom idag vet vem Ebbot är? Eller Popsicle? Och vem utanför Stockholmsregionen känner till Bröd & Salt? Jag försöker placera handlingen i tiden med hjälp av referenser och andra markörer, men blir inte klok på när den utspelar sig. Kanske borde det inte ha någon betydelse, men jag hänger uppenbarligen upp mig på det.

Górnecka jobbar också med ett språk som prunkar av hemdiktade liknelser och ibland blir det obegripligt, som här: ”Här går vi, som hundar på äggskal, förnedrar varandra tills klockan blir 15. Tallriksapplåder och vaxmjuka hjärtan i brand, ack, ack”. Eller? Är det kanske i stället genialt och underbart? Jag vet inte. Men jag vet att i partier älskar jag det jag läser, som här:

”Men som alltid när jag försöker prata med främlingar är jag ur stånd att tala mitt eget språk utan framför en sort kreolisering av andras prat, orden är bara kantiga vikarier i min mun, inövade falska verser”

Ester och Ivar Lind börjar skicka meddelanden till varandra, och det börjar skickas nudes, inte från honom efter vad jag förstår, bara från Ester. Ivar gillar att få nudes och så småningom börjar de också ses.

Kanske är Górnecas metafor- och referensfyrverkeri ett sätt att ta läsarna på största allvar, att ge dem möjligheten att förstå precis så mycket som de vill eller behöver. Kanske kommer boken verka tvärt om; exkluderande och avvisande för unga läsare. Jag tror att detta är en bok som inte passar alla: några kommer att gilla den, några kommer inte att läsa klart den. Läsålder tänker jag främst gymnasium. Själv tycker jag att den var rolig att läsa, även om jag inte blir helt klok på den, den gav upphov till alla möjligt känslor som irritation, ont i magen, ilska, sympati. Och det är ju ett gott tecken!

Pet

Akwaeke Emezi
uHce
Trasten (2023)

När mina barn gick på mellanstadiet gick de på en ganska liten skola med engagerade pedagoger. När en förälder frågade om skolan hade någon antimobbingpolicy, fick hen veta att det hade de inte, eftersom de inte hade någon mobbning på sin mysiga lilla skola där alla kände alla. Det var så klart inte sant, mobbning finns på alla skolor. Och det finns inget farligare än att påstå att man inte har några problem med den saken, det är lika dumt som att påstå att man inte har några fördomar, för det gör en blind för de missförhållanden som finns. Om det handlar ungdomsboken Pet från bokförlaget Trasten.

Jam bor med sina föräldrar i Lucille, i en tid efter revolutionen då folket i staden gjort upp med en massa saker som var fel. De har rivit statyer av slavägare, förbjudit vapen och sett till att de som varit korrupta eller begått övergrepp fått betala skadestånd och ”återanpassats”. Så nu finns inte längre några monster i Lucille, bara änglarna, de som genomförde revolutionen och som styr nu.

Jam är en tjej som mest kommunicerar med händerna. Hon kan prata, men gör det bara i sammanhang då hon känner sig väldigt trygg. De första åren av sitt liv levde Jam som pojke, men bestämde sig tidigt för att det var flicka hon var. Jams bästa kompis heter Redemption och bor i en stor-regnbågsfamilj med sina tre föräldrar i ett hus med ett stort välkomnande kök fullt av farbröder, fastrar, brödbak, gemenskap och kärlek.

Jams mamma är konstnär, och en natt kliver en varelse ur en av hennes tavlor, framkallad av blod som droppat från Jams hand ner i tavlan. Varelsen är monstruös, men hävdar att den inte är ett moster, utan en jägare. Den kallar sig Pet och är på jakt efter ett monster som finns i Lucille. För naturligtvis finns det moster i Lucille, inget samhälle kan vara fritt från det som är fel. Just det här monstret finns hemma hos Redemption, säger Pet och nu måste Jam hjälpa den i jakten.

Språket i Akwaeke Emzis första ungdomsroman är lekfullt och vackert i Helena Hanssons översättning: Pet ”vimlar av okändheter”, Jams ord är ”tunga av förakt som låg utbrett över ett skelett av rädsla”, paniken beskrivs som ”vingarna som fladdrade som en präriebrand i huvudet” och ”rättvisan steg upp som en sol över kullen en prålig morgon”.

Först och främst handlar den här boken om att våga se det som är fult och obehagligt och ha modet att agera på det man ser. Inte sopa saker under mattan och leva i lögnen om den bästa av världar. På ett annat plan handlar den om att vara tonåring, på väg mot att bli vuxen. Som ett annorlunda barn – av vilken anledning man än är det – är man ofta mer beroende av sina föräldrar än andra. Då blir det också svårare att bryta sig fri, att bli sin egen utanför familjens trygga ram. Jam känner det som att hon och hennes föräldrar tidigare var en treenighet, men nu ser hon hur det är de två, de har varit en enhet länge, innan hon ens fanns, och nu, när hon måste möta Pet och det monster de jagar helt själv, ser hon sig som utanför deras tvåsamhet.

Det är en brutal berättelse som läggs i dagen, ett övergrepp har begåtts och en fruktansvärd hämnd utkrävs av Pet. Att vara förblindad och att våga se blir ödesmättade teman i boken som också väcker svåra frågor om brott och straff, hämnd och om ifall förlåtelse är möjlig.

(texten har tidigare varit publicerad i Mazar Masarin)