Flickan med det magiska håret

Tolá Okogwu
B Wahlströms 2023
Hcg
299 sidor

Jag har hört någonstans att kvinnor med afrikanskt ursprung nojar lika mycket över sitt hår som vita kvinnor nojar över sin vikt. I Flickan med det magiska håret får vi möta Onyeka som är 12 år och bor med sin ensamstående mamma, vars enorma hårsvall alltid setts som ett problem. Något som måste tuktas, göras om eller döljas. Hon har alltid känt sig utanför, uttittad, inte passat in och den enda som älskar henne kravlöst är bästisen Cheyenne.

Äventyret tar sig avstamp i en olycka på badhuset då Cheyenne är nära att drunkna. Onyekas hår börjar plötslig leva sitt eget liv och rycket ut och räddar kompisen. Därefter beslutar Onyekas mamma att ta med sig dottern tillbaka till Nigeria för att leta reda på hennes pappa och ta reda på med om Oyekas ursprung och magiska arv.

Nigeria har hunnit ovanligt långt i grön och hållbar teknologi och är världens främsta producent av solel. Här får Onyeka gå på ”Solens akademi” och träffa andra barn med magiska gåvor.

Men det vilar en mörk hemlighet över akademin, som också visar sig ha med Onyekas pappas försvinnande att göra.

Det finns så mycket att älska med den här boken! Att afrohåret får blomma ut och gå från att vara en svaghet till att bli en styrka. Att det är en svart tjej med superkrafter som är huvudperson. Att den utspelar sig i Nigeria, som skildras som ett framgångsrikt land. Att den ger en möjlighet till spegling för alla brunhyade barn som så sällan får se någon som ser ut som dem i litteraturen. Att den ger oss andra en fin inblick i Nigeriansk kultur.

Sen skaver det lite här och var för mig, men det kan det få göra när grundpremissen är så bra tycker jag. Till exempel köper jag inte förhållandet mellan Onyeka och hennes mamma och tonträffen generellt är inte hundra procent, om det är översättning eller kulturkrockar som orsakar det kan jag inte avgöra. Jag tror som sagt att den ändå är ett välkommet tillskott på alla skolbibliotek. Passar mellanstadiet, eller duktiga läsare från tvåan.

Vilse

Text och bild: Elin Sandström
Rabén & Sjögren 2023
Hcf
Bilderbok

När Agnes ska gå hem genom skogen känner hon plötsligt inte igen sig. Hon möter en flicka som också är vilse och hjälper henne att hitta några stenar hon tappat. Men det är något som är konstigt med flickan, hon har tappat minnet. Efter hand som som de hittar stenarna kommer flickans minne tillbaka. Vem är hon? Och ska Agnes hitta hem igen?

Elin Sandström har hitintills gett ut en handfull titlar i egenskap av illustratör. Det är en mystisk och spännande handling i hennes första egna bok. Och även om det inte är något fel på varken den eller språket, så är det ändå helt klart illustrationerna som är den riktigt stora behållningen i den här bilderboken för lite äldre barn.

Vi följer Agnes genom skogen där ljuset går från sen eftermiddag, via skymning till mörker. Naturen är trolsk, men utan att vara insmickrande. Det är vilt, lite farligt och spretigt, men väldigt vackert. Månen kommer upp, följer de två flickorna och kastar dramatiska skuggor över deras väg. Perspektiven skiftar och är ibland hisnande och drastiska. Färgerna är både dova och lysande. Det märks att detta är en berättelse av någon med stor kärlek både till naturen och till fantasin.

6-9 år säger förlagets rekommendationer. Jag skulle vilja påstå att detta är en bok som läser bäst från tvåan till femman – sexan. Det är inte så mycket text, men den har ett lite vuxen tilltal och och bilderna är också av det lite mer krävande slaget. Den passar perfekt för alla som gillar mys-rys och som gärna vill ha illustrationer till det lästa. Kan också fundera som högläsning om alla kan se illustrationerna.

Det gula ljuset

Augustin Erba
Rabén & Sjögren 2023
Hcg
235 sidor

Det är alltid en utmaning att läsa en bok med en fundamentalt osympatisk huvudperson. Varför ska man ens bry sig om hur det går? Vilma i barnboksdebuterande Augustin Erbas mellanåldersbok är otrevlig, ignorant, bortskämd och lite korkad. Enda ursäkten jag kan komma på för allt detta är att det också är synd om henne. Hon har på grund av mammans jobb mot sin vilja blivit tvungen att flytta från Stockholm till Göteborg. Dessutom verkar hennes mamma vara minst lika korkad och otrevlig som Vilma själv, så hon har att brås på.

I Göteborg blir hon svårt mobbad av eleverna på den överklasskola som hennes mamma tvingar henne att gå på. Hemma på söööööder i Stockholm var hon minsann poppis och bäst på gymnastik och hennes kompisar därifrån heter parodiska saker som Annie-Li och Pärla, utan att jag kan förstå om det är ett ironiskt grepp eller ej av författaren.

I trädgården till huset på Hisingen som familjen flyttat in i finns ett förfallet växthus i vilket det händer mystiska grejer. Vilma hittar ett par magiska glasögon genom vilka hon ser ett gult ljus som markerar ingången till andra dimensioner. Sen dyker det upp en mystisk lärarvikarie som börjar tala om kvantfysik och en liten ödla som i alla andras ögon ser ut som en katt. Det råder således ingen brist på spännande inslag, men boken saknar den där tonträffen som jag söker i barn- och ungdomslitteratur och det märks tyvärr att den är skriven av någon som inte är van att skriva för barn.

Det gula ljuset är första delen i serien ”Den förlorade staden” och den avslutas med en finfin cliff hanger, så kanske kommer några att kasta sig över nästa del. Men jag blir inte en av dem.

Allomorferna

Sara Lövestam
Illustratör: Marcus-Gunnar Pettersson
Lilla Piratförlaget 2023
Hcf
188 sidor

Det är inte så många som vet vad en allomorf är. Själv har jag nu lärt mig att det är ett grammatiskt begrepp som beskriver ”varianter av samma morfem”, men ärligt talat förstår jag det inte helt och fullt ändå. För allt vad jag vet kunde det lika väl vara en lurvig liten fantasivarelse som bor i en tall. Och det är det faktiskt också.

Sara Lövestam är författare och grammatiknörd som skrivit böcker för både barn och vuxna. Att skriva sagor om grammatiska begrepp har hon ägnat sig åt tidigare, till exempel i Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik. Här har sagan blivit en hel högläsningsbok om en sjuk pojke, en mamma som pluggar svenska på universitetet och ett magiskt äventyr.

Att allomorfer egentligen är lingvistiska termer blir inte mer en en upptakt här. Det är Bojans äventyr i tallen där han träffar allomorferna Lilla N, Ar och Er som är huvudsaken. Allomorfernas vän Or har blivit fångad av en kråka som kräver verb som lösen för att de ska få tillbaka hen. Innan äventyret är slut har kråkan hunnit kräva både substantiv och adjektiv också och Bojan hjälper sina nya vänner med hjälp av kända grammatikramsor som ”Verb är saker som man gör, till exempel tutar, kör…”, så visst får läsaren lära sig lite grammatik också på vägen, men det är äventyret som står i centrum.

Marcus-Gunnar Petterssons färgillustrationer av de underliga varelserna Bojan möter i tallen, de spännande interiörerna och Bojans och mammas vardag i Farsta kommer ungefär på var femte sida och lyfter berättelsen på ett fint sätt.

Passar som högläsning på lågstadiet eller egen läsning från tvåan och uppåt.

De tar allt ifrån mig

Linda Jones
Bonnier Carlsen 2023
uHc
307 sidor

Jag älskar inledningsvis Linda Jones nya ungdomsbok. Den tar oss till en gudsförgäten håla någonstans i Norrlands inland. Där är allt utom affären och äldreboendet nedlagt. Jones skildrar effektivt, med precis formuleringar läget på orten. Norr om byn bor ”de som är lite för glada i spriten”, mitt i byn är husen övergivna och söder om bor ”de som försöker”. Till dem hör Frida och hennes mamma Jorun. Årets höjdpunkt är den årliga älgjakten. I år har Frida äntligen åldern inne och ska få vara med för första gången. Boken inleds med att hon och Jorun, som också är ledare för jaktlaget, skjutövar och Frida är riktigt bra.

Det är inget finlir här. Dialogen är rapp och grov, jargongen mellan Frida och hennes bästis Emmy är rå men hjärtlig. Allt rullar på som det brukar, för som Frida noterar: ”har det en gång blivit på ett viss sätt kommer det vara så för evigt, amen.”

Men inte i år, tydligen. För folk som Länsstyrelsen dyker upp. De har noterat något i skogen, en ovanlig art, de kallar den ”korsningen” och de ställer in älgjakten. Sen dyker det upp i en ny kille i klassen, Frej. Han bor norr på byn. Och dessutom blir det lite för mycket fylla och väldigt fel på en fest. Alla tre sakerna sätter samhället i gungning rejält.

Det är här jag inte riktigt älskar boken lika mycket. Jag tycker att det blir lite för många problem som ska redas ut på en gång. Den inställda älgjakten är, för den här byn, drama nog. Boken behöver inte utförsäkrade pappor och sexuella övergrepp också. Jag är inte heller helt förtjust i det fantastiska inslaget. (Korsningen är ett närmast mytologiskt djur, med vilket Frida för en särskild kontakt.) Jag hade föredragit en med realistisk anledning till inställd älgjakt. En ovanlig fågel, eller utrotningshotad mossa som Länsstyrelsen vill värna, det hade blivit mer effektivt i mina ögon.

Men med detta sagt är Linda Jones andra roman ändå en underbar glesbygdsskildring, väl värd att läsa för de mustiga karaktärsskildringarna och den underhållande dialogen.

Passar högstadiet och eventuellt etta på gymnasiet (Frida och Emmy går i nian).

Pärlbäraren

Maria Hellbom
Bonnier Carlsen 2023
Hcg
354 sidor

Maria Hellbom är tillbaka med en andra bok i serien om Klara och Älgkungen och alla andra i Vidås. Om detta ska vara ”den besvärliga andra boken”, så märks det verkligen inte. Tvärt om! Hellbom har lyckat skriva en uppföljare som håller på alla sätt. Den är en bra bit tjockare än ettan, men det gör inget. Berättelsen är spännande hela vägen.

Precis som i Älgkungen vävs den Värmländska mytologin samman med sagoinslag och nutida problem. I förra boken var det skogarna som brann, i den här är det främlingsfientlighet och rasism som stör livet i Vidås, dit nu både Klara och Aron flyttat permanent. Älgkungen är inte lika närvarande i den här boken. Det blir höst och så småningom vinter och Älgkungen drar upp i skogarna där älgar hålls på vintern. Men Aud kommer tillbaka och så klart Sara, som nu är installerad i Björngården som faster Sunees fru. Dessutom dyker det upp en ny präst och Anna, en flera hundra år gammal vette som båda spelar en avgörande roll i den här boken.

Hellbom lyckas vidmakthålla den där tonen som jag gillade så mycket med den andra boken. På grund av tjockleken kan den kanske passa bäst som högläsning, men liksom den förra kan den också slukas av goda läsare från trean till sexan.

De tre bockarna Bruse

Mac Barnett
Illustrationer: Jon Klassen
Lilla Piratförlaget 2023
Hcf
Bilderbok

Lurig titel på den här boken. De tre bockarna Bruse. Denna klassiska saga, berättad och sjungen tusen och tusen gånger. Inte minst av Rörvik/Moursund, till min dokumenterade förtjusning. Nu när ett annat radarpar ger sig på den klassiska sagan är det dock inte alls bockarna som, trots bokens titel, står i centrum, utan den lilla rackaren under bron. Trollet.

Där sitter han i leran och smutsen och hungrar under sin skruttiga bro. Så svulten att han petar ut öronvax och navelgojs och mumsar i sig. Så klart blir han uppspelt när han hör det lovande klappret av klövar på bron för han ”..älskar bock! Som grillad bockfilé på spett. Friterad bock, så mör och spröd. Bockpastej på rostat bröd.” Men det är ju så klart en väldigt liten bock. Och trollet är inte dummare än att han gärna väntar på ett större byte.

Vi vet ju alla hur det ska gå. Ändå tillför Barnett och Klassens version en hel del nytt. Det är för det första trollperspektivet. Vi får nästan sympati för det äckliga trollet i sin ensamhet och hunger under bron. Sen är det överraskningsmomentet; vi vet att sista bocken är stor, men hur stor den verkligen kan vara, det är svårt att föreställa sig innan man läst. Men det är ju också Klassens bilder. De brunmurriga som med hjälp av skarpa kontraster, få men tydliga detaljer och distinkta blickar, som vi lärt oss älska i mästerverk som Jag vill ha min hatt, och som jämte Barnetts humoristiska text gör denna bilderbok till en riktig läsfest. Inget skolbibliotek med lågstadium och självaktning bör missa den!

Blynätter

Anna Jakobsson Lund
Annorlunda Förlag 2019
uHc
417 sidor

När man får en bok av en författare man aldrig hört talas om, från ett förlag man inte tidigare kände till, hett rekommenderad av någon vars smak man litar på, blir man nyfiken. Och, om jag ska vara ärlig, också lite skeptisk. Varför hade jag inte hört talas om den här författaren, som uppenbarligen gett ut en hel hög böcker, om det nu är så väldigt bra?

Ja, det kan man fråga sig. Förmodligen har det att göra med att det inte är lätt att tränga igenom när man ger ut böcker på eget förlag, i den väldiga ström av litteratur som kommer ut varje år i Sverige. Men roligare än att fundera över det är att konstatera att mina fördomar kom helt på skam. För Blynätter, den första delen i ”Metallsviten”, var precis så sjukt bra som de som rekommenderade den påstod.

Vi får träffa Jeroen, Finn, Unni och Elsa, som omväxlande står i centrum i berättelsen. Deras öden vävs samman genom en intrikat planerad komplott, där Unni med hjälp av Jeroen vill förändra samhället och de ser Finn och Elsa som sina redskap. Samhället de vill ställa på ända, den värld Jacobsson Lund så förtjänstfullt diktat ihop, är mix mellan medeltida och tidigt industriell, där ortsnamn och miljöer vagt påminner om norra Sverige. De fyra huvudpersonerna står på två olika ändar av samhällsstegen. Unni och Jeroen representerar den yttersta makten, folkdomarna. Finn och Elsa tillhör samhällets bottenskrap, rövarna som lever på att stjäla och smuggla åt vem som än kan betala.

Blynatten är den mörkaste av nätter. Just då korsas rövarnas vägar med folkdomarnas. Inte helt oavsiktligt, kan man lägga till. Unni och Jeroen har omsorgsfullt riggat sin snara som ska göra Finn beroende av dem, eftersom de är beroende av honom för att få ihop sitt uppror. Elsa är den som är Finns köl i världen och hon knyts till Finn av en blodsskuld. Kring dessa fyra personers beroenden, behov, önskningar, viljor och rädslor knyter författaren skickligt ihop sin historia. Hon får mig att till hundra procent tro på de karaktärer hon presenterar, känna med dem och om inte sympatisera med dem, så åtminstone förstå deras intentioner.

Världsbygget, nästan den viktigaste ingrediensen i en bra fantasyroman, är också verkligt bra genomfört. Detaljerna är fina och det känns alltigenom trovärdigt. Lägg till det en spännande historia, så har jag inte varit så här begistrad över en ny fantasybekantskap sedan jag läser Siri Petersens ”Korpringarna”.

Tvåan, Silvergryning, finns redan att köpa (hurra, gissa om jag har beställ den!). En tredje del, Järndagar är också aviserad, sedan är serien avslutad. Blynätter är klassad som ungdomsbok, men passar lika bra för vuxna.

Den femte ringen

Helen Ekeroth
Rabén & Sjögren 2022
uHc
271 sidor
andra delen i ”Silverringarna”

Äntligen har jag läst fortsättningen om Lux äventyr i ett magiskt Malmö som påbörjades i Den andra staden. I denna bok, som avslutar Ekeroths tonårsduologi, ska Lux och Dimo bege sig till hans version av Malmö. De vill återöppna portalerna mellan städerna för att återställa balansen av magi. Om den åter får flöda fritt mellan de parallella städerna hoppas de på att kunna rädda Dimos stad från undergång.

Jag trodde, när jag läste första boken, att Dimos Malmö skulle vara vårt Malmö. Så jag blev förvånad när hans stad är en mörk dystopisk version av staden. Ännu mörkare än Lux’ som ändå är ganska mörk med auktoritärt styre, magisk dimma och monster i kanalen, I Dimos värld är styret ännu mer auktoritärt med korrumperad polis, byggnader förstörda av uppror och kraveller, kalla slitna hus och ständig elbrist. Luftföroreningar har smutsat ner husen och det finns varken fåglar eller andra djur (förutom råttor). Dricksvattnet är ransonerat och Västra hamnen översvämmad. Torson står som ett fyrtorn omgivet av vatten.

Även Lux får sig en överraskning i Dimos stad. Här finns nämligen Adrian, som kanske inte är så mycket expojkvän till Dimo som Lux hade önskat.

Språket är bra och miljöbeskrivningarna ger fina bilder av de bägge städerna. Men det fortsätter att vara lite rörigt och svårt att hänga med i turerna i den här serien. Jag gilla Malmöskildringen och liksom med den förra boken är det den stora behållningen.

Passar högstadiet.

Skuggan av en kung

Leigh Bardugo
Gilla böcker 2022
uHc
524 sidor

Jag har älskat Leigh Bardugos Grisha-värld sedan jag läste första boken i Grishatrilogin, I ljusets makt. Det var en fröjd att återbesöka en annan del av det i Högst spel. I Netflixserien Harts and Bones blandar manusförfattarna på ett förtjänstfullt sätt de två bokserierna. Denna nya serie från Grishaverse, som tar vid där trilogin slutar, ska precis som kråkböckerna bli två till antalet.

Den unge kungen Nikolai sitter på Ravkas tron och har enat landet efter det uppslitande inbördeskriget. Han regerar med stöd av tremannarådet, där bland annat Zoya ingår, numera general. Men freden är bräcklig och landet fattigt. När Nikolais inre demon tar allt mer plats ställs allt på spel. Zoya bestämmer att kungen behöver gifta sig för att säkra stabilitet och tronföljd. Samtidigt genomfars landet av en serie oförklarliga mirakel. Alina, solbringaren, är helgonförklarad och en mystisk sekt dyker upp och kräver även Skuggmästaren ska kanoniseras. Nikolai ser sig tvungen att ge sig ut på en pilgrimsfärd för att finna en lösning.

Samtidigt befinner sig Nina, grishan vi första gången mötte i Högt spel i fiendeland, i Fjerda, på hemligt uppdrag för att befria grishor som fortfarande jagas som villebråd här.

Det är driv, spänning och också en del humor, från första sidan till sista i denna lättslukade tegelsten. Passar högstadiet och uppåt.