Teater

Teaterns hemlighet

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Emelie Andrén
Illustratör; Johanna Kristiansson
Rabén & Sjögren 2025
Hcf
75 sidor

Det här är första delen i serien om ”Spökteatern”. Vi möter jagberättaren Thea och hennes kusin Vide. Deras mammor är systrar och bor ihop. Nu har de hastigt bestämt att de ska flytta in i en gammal teater som systrarna kommit över. De förra ägarna ville flytta ut fort, så det hela kom lite plötslig och systrarna tycker att det är så spännande, men barnen är skeptiska. De tycker att det hela är skumt, och de ville inte flytta från det tidigare huset.

Men nu är de här. I huset finns förutom teatern ett café och en lägenhet där de ska bo. Genast börjar det hända skumma saker. De är uppenbarligen inte ensamma i huset, utan har sällskap av tre teaterspöken.

Det är en rolig, inte mer än lite lite mysryslig berättelse, vars ton förstärks av Johanna Kristianssons karakteristiska komiska illustrationer i svart-vitt. Många kommer att vilja läs del två med det samma. Jag har ingen information om när den kommer, men hoppas på snart! Passar ettan till femman.


Sharre

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Seluah Alsaati
Bonnier Carlsen 2025
uHc
266 sidor

Jag håller alltid span på böcker för tonåringar som är roliga. Det finns gott om kul böcker att läsa när man går på lågstadiet och mellanstadiet, men sen tar det mer eller mindre slut. Åsa Asptjärns böcker om Emanuel Kent är lysande undantag, men de börjar ju få sina år på nacken. Därför blev jag glad när jag läste om Seluah Alsaatis nya bok Sharre som enligt förhandsreklamen skulle handla om en kille som efter att ha blivit skjuten i knät bestämmer som för att välja en bättre riktning i livet och drömmer om att bli komiker.

Alsaati fick Slangbellan för sin debutroman Inte din baby, en bok som var baserad på en monolog som spelats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Även här spelar Stockholms Stadsteater, närmare bestämt filialen i Husby, en avgörande roll. Redan när jag läste debutboken hade jag svårt med förortsdialekten, och i Sharre blir än svårare för en vanlig svennemamma som jag.

Sharre, som egentligen heter Sharmarke (ett namn som betyder ”ser inte ondskan” eller bokstavligt ”ondskan ser inte”, vilket gör att i smeknamnet blir bara ”ondska” kvar, det är humor som till och med jag fattar) hamnar av misstag i en skjutning, skadar sitt knä illa och hamnar på sjukhus. Där våndas han av konflikten mellan kompisarnas förväntningar och familjens. Han bestämmer sig för att försöka göra sin mamma och storebror stolta och börjar plugga till lärare men vantrivs och hoppar av. Han återfaller till bus och kompishäng, men gör ett nytt försök att vara ordentlig på ett jobb på ett lager, vilket han också vantrivs med. Så kommer chansen att få göra en monolog om sitt liv på teatern i Husby. Han slits fortfarande mellan kompisars förväntningar, familjens och Mayas, en tjej han börjat träffa allt mer.

Berättelsen är löst baserad på den verkliga personen Sharmarke Elmis eget liv. Alsaati har intervjuat honom och skriver i efterordet att ”du gör till och med de svettigaste minnena roliga”. Och det är väl just den där humorn som i stora delar flyger över mitt huvud. Jag upplever den totala bristen på social kompetens som Sharre och hans bästa kompisar besitter som mest tragisk. Å andra sidan är boken i stora delar helt obegriplig för mig eftersom den så genomgripande är skriven på dialekt och talspråk, så jag kanske helt missuppfattar det här.

Jag hoppas ändå verkligen att den här boken ska nå sina läsare, om någon tycker att den är underhållande och inspirerande är det toppen. Jag förstår ju att den inte är skriven med en medelålders kulturtant i åtanke, så att jag inte klickar med den är förmodligen högsta betyg. Passar högstadiet och gymnasiet och kan även vara användbar för gymnasiets kurser i språksociologi.

Hjärta av mörker

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Ingelin Angerborn
Rabén och Sjögren 2021
Hcg
216 sidor

Hjärta av mörker är en fristående fortsättning på Hjärta av damm (2014) och Hjärta av sten (2019). I den förstnämnda är det Bella som är huvudperson, i den andra är det Nellie som kan se spöken som är centralgestalten. Nu, i Hjärta av mörker, finns fortfarande teatergänget från första boken med, men det är Hilding, Bellas pojkvän, som är berättare.

Hildings pappa är regissör och nu ska hans grupp spela friluftsteater vid en nerlagd gruva. Hilding, Bella, Shirin och Mårten är med som barnskådespelare och de ska få bo i ett hus som finns i anslutning till Gruvmuseet som också finns på platsen. När det börjar hända oförklarliga saker är det till en början bara Mårten som lägger märke till dem. Och ingen vill heller tro på Mårten, han ställde ju till en massa spratt för de andra i förra boken, Hjärta av mörker. Och Nellie, den som kan se och kommunicera med spöken, är inte med den här gången så de kan inte heller så säkert veta vad som är på riktigt och vad eventuellt Mårten kan ha hittat på.

Vid en visning i den gamla gruvan får de höra om Gruvfrun. Kan det vara hon som vill barnen något? Vill hon dem något ont, är hon arg? Eller vill hon bara varna barnen så som hon varnade gruvarbetarna i äldre tider?

Ingelin Angerborn är ett fullblodsproffs. Hon har skrivit mysrysare för mellanåldern sedan För alltid… 2009. Ja, frågan är om det inte är hon som helt och hållet är upphovet till genren mysrys i modern svensk barnlitteratur. Och det märks. Hon kan sitt hantverk. Det är välskrivet, trevligt och småläskigt. Inramningen med teatersällskapet och uppsättningen i den nedlagda gruvan funkar också mycket bra, relationen mellan barnen och de vuxna är liksom precis lagom. Det var längesedan jag läste en av Angerborns böcker, det behövs liksom inte, de säljer sig själva i skolbibblan utan att jag pratar om dem, men jag blev inte besviken på återseendet.