Grått hav

Marion Brunet
Gilla böcker 2025
uHce
203 sidor

När vi kommer in i berättelsen har katastrofen redan skett. En död kropp flyter i vattnet bredvid segelbåten. De var fem ungdomar när de seglade ut, nu är de fyra. Överallt runtomkring hav. Kan det bli värre?

Ja, hos ALMA-mottagaren Marion Brunet kan det tydligen det. För längs ”horisonten syns ett streck som skiljer himlen och havet åt. Det är sotgrått, tjockt som en oljebrand och närmar sig.” En stor storm. Knappt har de lyckats bärga kroppen och surra fast den på däck innan de är mitt i den och deras underbara segeltur, den första längre på egen hand utan vuxna, har förvandlats till en mardröm.

Hur har de hamnat här? Varför ger sig fem ungdomar, uppvuxna vid havet och erfarna seglare, ut på havet när en storm är på väg? Hur har de lärt känna varandra? Vem är det som hamnat i vattnet och hur och varför? Ska de kvarvarande fyra överleva stormen?

Frågorna besvaras efter hand. Det är Clarence som ligger i vattnet, gängets centrum och självklara ledare, och berättaren Emmas olyckliga kärlek. De som är kvar på båten är förutom Emma hennes barndomsvänner Sam och Élise och Clarences ”plastbror” Viktor, som blivit en del av gänget på senare tid. Vi får veta hur de alla lärt känna varandra, deras relationer, styrkor och egenheter, allt medan vågorna tornar sig allt högre kring den lilla båten och river och sliter i den.

Havet som element är något oundvikligt. En storm är inget människor kan rå på. Att placera en berättelse i stormens öga gör allt oundvikligt. Men vad som också är på liv och död är mänskliga beteenden, våra handlingar och vart de för oss. På många sätt kan de vara som en storm, något som kommer smygande och sedan blåser upp, får en fast i ett helvetesgrepp.

Det är en ganska tunn bok, men mycket spännande. Kul med en bok i seglarmiljö, det är lite ovanligt. Språket är exakt men enkelt. Brunet håller oss på halster, inte förrän på de sista sidorna får vi veta hela sanningen. Passar högstadiet och gymnasiet.

Sharre

Seluah Alsaati
Bonnier Carlsen 2025
uHc
266 sidor

Jag håller alltid span på böcker för tonåringar som är roliga. Det finns gott om kul böcker att läsa när man går på lågstadiet och mellanstadiet, men sen tar det mer eller mindre slut. Åsa Asptjärns böcker om Emanuel Kent är lysande undantag, men de börjar ju få sina år på nacken. Därför blev jag glad när jag läste om Seluah Alsaatis nya bok Sharre som enligt förhandsreklamen skulle handla om en kille som efter att ha blivit skjuten i knät bestämmer som för att välja en bättre riktning i livet och drömmer om att bli komiker.

Alsaati fick Slangbellan för sin debutroman Inte din baby, en bok som var baserad på en monolog som spelats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Även här spelar Stockholms Stadsteater, närmare bestämt filialen i Husby, en avgörande roll. Redan när jag läste debutboken hade jag svårt med förortsdialekten, och i Sharre blir än svårare för en vanlig svennemamma som jag.

Sharre, som egentligen heter Sharmarke (ett namn som betyder ”ser inte ondskan” eller bokstavligt ”ondskan ser inte”, vilket gör att i smeknamnet blir bara ”ondska” kvar, det är humor som till och med jag fattar) hamnar av misstag i en skjutning, skadar sitt knä illa och hamnar på sjukhus. Där våndas han av konflikten mellan kompisarnas förväntningar och familjens. Han bestämmer sig för att försöka göra sin mamma och storebror stolta och börjar plugga till lärare men vantrivs och hoppar av. Han återfaller till bus och kompishäng, men gör ett nytt försök att vara ordentlig på ett jobb på ett lager, vilket han också vantrivs med. Så kommer chansen att få göra en monolog om sitt liv på teatern i Husby. Han slits fortfarande mellan kompisars förväntningar, familjens och Mayas, en tjej han börjat träffa allt mer.

Berättelsen är löst baserad på den verkliga personen Sharmarke Elmis eget liv. Alsaati har intervjuat honom och skriver i efterordet att ”du gör till och med de svettigaste minnena roliga”. Och det är väl just den där humorn som i stora delar flyger över mitt huvud. Jag upplever den totala bristen på social kompetens som Sharre och hans bästa kompisar besitter som mest tragisk. Å andra sidan är boken i stora delar helt obegriplig för mig eftersom den så genomgripande är skriven på dialekt och talspråk, så jag kanske helt missuppfattar det här.

Jag hoppas ändå verkligen att den här boken ska nå sina läsare, om någon tycker att den är underhållande och inspirerande är det toppen. Jag förstår ju att den inte är skriven med en medelålders kulturtant i åtanke, så att jag inte klickar med den är förmodligen högsta betyg. Passar högstadiet och gymnasiet och kan även vara användbar för gymnasiets kurser i språksociologi.

Ivy vs Ivy

Johan Persson
Idus 2024
Hcg
109 sidor

I Johan Perssons debutbok, som belönades med Slangbellan i år, möter vi Ivy under en kaosig onsdag i hennes liv. Man förstår snabbt att det nog inte är något undantag: det brukar vara kaos. Men den här dagen är det extra allt. Hennes tavla, som hon ska lämna i till Konstmuseets höstutställning är inte klar, i skolan har fröken bestämt nya platser i klassrummet och matsalen och Ivy hamnar bredvid Hjalmar som hon stör sig på och sen kommer mamma för sent till utvecklingssamtalet, något Ivy hade räknat med, hennes mamma är alltid sen. Och Ivy är stressad, hemma väntar tavlan som inte är klar.

Vi följer Ivys tankar och resonemang i tredje person via en allvetande berättare. Det är ganska rörigt och tvära kast hit och dit. Kanske är det bara en talande bild av hur Ivys huvud fungerar, men på mig fungerar det inte. Ivys självrannsakan och hennes snabba omsvängning från en som stör sig på allt till att inse att hon varit för snabb att döma känns inte helt trovärdig. Ärligt talat är jag förvånad över att den här boken fick det prestigefyllda debutantpriset Slangbellan. Den har en moralisk underton som jag inte gillar att se i barnlitteratur. Men säkert passar den någon på mellanstadiet som vill ha en tunn bok som går snabbt att läsa.

En odödlig vänskap

Cecilia Lidbeck
Lilla Pirat 2024
Hcg
206 sidor

På årets Bokprovning från Svenska Barnboksinstitutet togs AI upp som en av trenderna, och Cecilia Lidbecks nya roman var med som exempel. Huvudpersonen Jojo är nämligen en android, en mycket människolik robot. Vi träffar henne första gången när hon sitter vid sin vän Cordelias dödsbädd. Cordelia, eller Coco som Jojo kallar henne, har blivit gammal, men Jojo är tolv år för alltid.

Efter den här första scenen får vi följa med tillbaka till när de båda flickorna (?? eller flickan och roboten?) träffas för första gången. Vi får följa med Jojo hem till den internatlika kasernen där hon bor med andra androider i väntan på och emellan uppdrag, höra om hennes relationer med de andra som bor där och vi får vara med när vänskapen med Coco hotas.

Jag tänker lite på Klara och solen av Kazuo Ishiguro när jag läser den här boken. Mest för att Klara och Jojo har samma klara och rena och helt igenom goda sinnelag. Men En odödlig vänskap innehåller inte det lite skeva som vi möter i Ishiguros skildring sin artificiella vän. När Klaras världsuppfattning är begränsad av att hon är en maskin, är Jojos så helt igenom människolik att det är svårt att se någon skillnad på ett riktigt barn. Och det gör man inte heller, när Jojo möter nya människor kommenterar de alltid hur verklig hon ser ut. ”Det är det som är meningen” svarar Jojo.

Men när Klara slutar sina dagar (förlåt, spoiler alert!) bortglömd på en soptipp, är det istället Jojo som överlever sin människa i den här berättelsen. Är det för att en barnbok behöver ett lyckligare slut? Eller för att det gått några år mellan att Klara och solen (2021 på engelska) och En odödlig vänskap kom ut? Har vår syn på robotars möjligheter att vara mänskliga förändrats?

För att ytterligare spetsa till AI-diskussionen har Lilla Piratförlaget låtit konstnären Annika Nordenskiöld prompta fram omslagsbilden via AI. Den ser ut som en generisk AI-bild med smala vackra flickor med magiskt upplysta ansikten, men benen är i lite konstiga vinklar och föremålen framför dem (något slags spel) ser lite oklara och hallucinatoriska ut.

Lidbeck är som alltid en stabil författare. Här tar hon återigen upp svåra frågor: om vänskap, mänsklighet och vilka rättigheter människolika varelser kan ha. Passar trean till sexan.

Keedie

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2025
Hcg
195 sidor

Keedie är en preequell till Som en gnista som kom ut på svenska förra året. Här får vi möta Addies ena storasyster Keedie som redan i första scenen är på krigsstigen mot ett gäng översittare. Uppflugen i ett träd skjuter hon på dem med ett stort vattengevär, som hämnd för att de mobbat hennes bästis Bonnie. Keedie, som börjat läsa på universitet i Som en gnista, och hennes tvillingsyster Nina är tretton i den här boken. Den där besvärliga åldern, skildrad i så många mellanåldesböcker, då gränslinjer mellan barndom och tonår ska dras, och vägen in i vuxenlivet börjar stakas ut. Tvillingarna, som tidigare varit sammansvetsade i lek, har börjat glida isär. Nina väljer andra vänner, vänner som inte är snälla mot Keedie. Men Keedie, som har autism precis som lillasyster Addie ska visa sig ha, är en krigare. Hon kämpar emot. Hon beskriver det som att hon styr en båt över ett stormigt hav, hon tänker inte tappa rodret.

I den här boken får vi följa ett barn som är högljutt och annorlunda. Besvärligt, tycker nog många vuxna. Men det finns också flera bra vuxna på skolan, som skjuter in en stötta här och där, så Keedie behöver inte kämpa alldeles ensam.

Trots att den här boken utspelar sig innan Som en gnista, är det bättre att läsa den efter. Det är så den är skriven, och vissa av de upplevelser och känslor som Keedie och Addie har skildras på ett mer lättförståeligt vis i Som en gnista, så det är ett stöd att ha läst den innan. Den är Hcg-klassad, men inte helt lätt att läsa på grund av att det kräver lite att hänga med i Keedies tankevärld. Jag skulle rekommendera den för duktiga läsare i femman med framförallt för sexan-sjuan.

Återigen blir man sorgsen och arg när man läser hur vissa barn tilldelas diagnoser som sedan förklaras för dem som problem, som nedsättningar i deras funktion. Och visst, i det strömlinjeformade neuronormativa samhället, där förståelsen ibland är låg och toleransen för olikheter obefintlig, kan det vara det. Men egentligen är det bara ett annat sätt att fungera på. Inte fel eller sämre, bara annorlunda. Det är det Keedie slutligen slåss för att visa omvärlden: hon vill försöka vara en förebild för alla som bara vill våga vara sig själva.

Kuben, Viken

Nils Lundkvist
Bonnier Carlsen 2024, 2025
Hcg
366, 380 sidor

Nils Lundkvist debuterade förra året med Kuben, som belönades med flera priser, däribland Slangbellan. I år kom uppföljaren Viken och Lundkvist har lovat två till böcker i den här serien om ”Den yttersta vildmarkens historia”



Och vilken fin debut! Här är en författare som tar sina unga läsare på yttersta allvar. Vi möter John som bor med mamma och pappa i ”Den yttersta vildmarken”. De håller sig för sig själva, livnär sig på föräldrarnas möbelsnickeri och självhushållning, John hemskolas och kontakten med övriga samhället är så liten som möjligt. Men en dag rubbas den saktmodiga jämvikten i den här tillvaron. En stor lastbil kommer och levererar en stor låda, lite som en husvagn utan hjul, en kub. I kuben finns en pojke, Marjo. Han ska bo hos dem nu. Som vad? Ett straff? En omplacering? Ett nytt syskon? För John blir detta slutet på livet som han känt till det så här långt. Stenar sätts i rullning och inget blir någonsin mer sig likt.

Nils Lundkvists bok utspelar sig i någon slags vag framtidsversion av Sverige. Ett auktoritärt styre råder, en motståndsrörelse rör sig i utkanten av detta. Författaren har sagt att han ville skriva en berättelse om vänskap, och det har han verkligen gjort. Men det är också ett riktigt spännande äventyr.

Och äventyret fortsätter i Viken. Då har John hamnat långt från den yttersta vildmarken. Han har blivit kidnappad kan man nog säga, av ingen mindre än sin farmor och farfar, som han för väldigt kort tid sedan inte ens visste fanns. Men nu bor han hos dem och de visar sig befinna sig nära maktens absoluta centrum i landet. Johns första instinkt är att ta sig därifrån, tillbaka till mamma och pappa och Marjo. Det visar sig dock vara lättare tänkt än gjort, men samhället han hamnat i, Viken, är ett gated community. Dels finns en imponerande mur kring farmor och farfars egendom, men det finns också en rejäl mur runt hela Viken. Och, får John veta, ett avtal som gör att han inte kan återvända utan att skada sin familj.

Vad händer med människor och samhällen som bygger murar? Några i Viken är ofrivilligt instängda, har bara hamnat på fel sida. Några skyddar sig, andra är fångar. John finner nya vänner som hjälper honom att stå ut och förstå sin nya tillvaro. Det dyker också upp några karaktärer från Kuben. Men allt är inte vad det ser ut att vara, det är svårt att veta vem man kan lita på och vem som är vän eller fiende i den här nya miljön, vad som är lögn, sanning eller skröna.

Passar mellanstadiet och är också riktigt bra högläsning.

Det röda hjärtat

Katarina von Bredow
Natur & Kultur 2025
Hcg
235 sidor

Det var ett tag sedan jag läste något av Katarina von Bredow, men oj vilket kärt återseende! Som mästarinna på relationer och kärlek håller hon en jämn toppform. Faktiskt vet jag få författare som kan skapa spänning med hjälp av vad som rör sig i en ung människas tankar och känslor som hon.

I den här berättelsen möter vi Hedvig, som i Den vita lögnen flyttar från småstad till storstad och navigerar sig in i kompisgänget i den nya klassen. Nu har hon en plats, och den är nära klassens drottning Molly. Det är på gott och ont. Hedvig gillar verkligen Molly, men vissa av hennes beteenden är svåra att sympatisera med, ändå måste Hedvig se mellan fingrarna med dem, för hon kan inte riskera Mollys vänskap.

Här handlar det om ett fenomen som jag sett allt mer bland unga omkring mig: att om en kompis varit tillsammans med eller varit kär i en person, är denna förbjudet område för all framtid. För ungar i en mellanstadieklass, där kärleken är en lek och ett prövande, och utbudet ganska begränsat, är detta en ganska svår regel att hålla sig till. Men nu har Molly bestämt att Elliot, som Hedvig tycker väldigt mycket om, är Molly-paxad, för de har varit tillsammans en kort tid och kanske vill Molly bli tillsammans med Elliot igen. Hedvig får låna honom, men bara som en kompis, och bara för att Molly litar så mycket på henne.

Ika, Hedvigs bästis från förr, dyker upp och beter sig konstigt just precis när Hedvig hade behövt en bästis och goda råd som bäst och Mollys föräldrar skiljer sig. Ja, det blir rörigt, mycket och stora känslor och fantastiskt härlig läsning från trean till sexan. Går fint att läsa fristående från första boken.

Som en gnista

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2024
Hcg
196 sidor

Addie har fått en ny lärare, miss Murphy, som är av den typen som har noll förståelse för barn som inte är normativa, som inte uppför sig på ett sätt som passar in i just deras mall för hur barn ska vara för att göra just deras undervisning enkel och deras klassrum lugnt. Alla vi som själva har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller har barn eller vänner som har det känner igen typen. Och det gör ont att läsa om hur Addies lärare trycker ner henne i skorna genom att bara se allt hon inte lyckas med, istället för allt det hon är briljant på.

Elle McNicoll, som själv har autism, har nog lånat mycket av sig själv till sin huvudperson i den här boken. Och hon har omgivit henne med annat som stöttar henne: en fin familj, inte minst storasyster Keedie som också har autism och som är Addies stora idol och förebild och en insiktsfull skolbibliotekarie (helt baserad på McNicholls riktiga bibliotekarie från skoltiden, berättade hon på Litteralund!).

I skolan ger miss Murphy eleverna i uppgift att skriva om häxprocesserna. Byn där Addie bor var en av de som avrättade flest kvinnor för häxeri och när Addie börjar läsa på om dem inser hon att vad dessa kvinnor framförallt var, var annorlunda, kanske på samma sätt som hon och hon blir filterlöst berörd av deras öde.

Samtidigt pågår andra saker i Addies liv: hennes bästis överger henne, men det börjar en ny tjej i klassen som kanske kan bli en vän och Keedie som läser på universitetet börjar bete sig märkligt, men vägrar berätta vad som är fel.

Det är en spännande berättelse där vi för följa Addie och hennes kamp för att byn de bor i ska upprätta ett minnesmärke över häxprocesserna och de orättfärdigt avrättade kvinnorna, men det är också en pedagogisk berättelse, på allra bästa sätt. Vi får vara inne i Addies huvud, vandra i en stund i hennes skor och få förståelse för hur hennes värld fungerar och förklaringar till olika beteenden som utan förståelse kan ses som märkliga och främmande.

Det finns en tv-serie på svt play som är baserad på Elle McNicholls bok. Där har man lagt till lite övernaturliga inslag och låter häxorna framträda på ett sätt som de inte gör i boken. Själv tyckte jag inte om serien, faktiskt gjorde den att jag inte var så sugen på att läsa boken, men nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för den var riktigt bra. Spännande läsning för både de som behöver speglar och för neuronormativa som behöver fönster att kika in igenom. Passar mellanstadiet och tidiga högstadiet.

Nudes

Johanna Górnecka
Natur & Kultur 2025
uHc

Ester går på gymnasiet. När vi kommer in i hennes liv har hennes katt precis dött, den ligger i frysen. Esters mamma är av den opålitliga sorten, hennes pappa är död och hennes bästis Natalie börjar glida iväg mot annat umgänge. Ester, som dels har ett koppel obearbetade trauman i bakfickan (mamman, pappan, katten), leviterar i vuxenblivandets limbo och famlar efter saker att hålla sig fast i. Hennes och Natalies besatthet av Dorothy Parker kanske, ett batteri bestämda och slagkraftiga åsikter om allt och alla kanske. Men så blir det istället Ivar Lind, en lärarvikarie vars älskarinna Ester bestämmer sig för att bli.

Jag har motstridiga åsikter om den här boken. Den är sprängfylld med litterära, populärkulturella, lokala, historiska och andra referenser, till omfattning som gör texten snudd på överlastad. Och vilken ungdom idag vet vem Ebbot är? Eller Popsicle? Och vem utanför Stockholmsregionen känner till Bröd & Salt? Jag försöker placera handlingen i tiden med hjälp av referenser och andra markörer, men blir inte klok på när den utspelar sig. Kanske borde det inte ha någon betydelse, men jag hänger uppenbarligen upp mig på det.

Górnecka jobbar också med ett språk som prunkar av hemdiktade liknelser och ibland blir det obegripligt, som här: ”Här går vi, som hundar på äggskal, förnedrar varandra tills klockan blir 15. Tallriksapplåder och vaxmjuka hjärtan i brand, ack, ack”. Eller? Är det kanske i stället genialt och underbart? Jag vet inte. Men jag vet att i partier älskar jag det jag läser, som här:

”Men som alltid när jag försöker prata med främlingar är jag ur stånd att tala mitt eget språk utan framför en sort kreolisering av andras prat, orden är bara kantiga vikarier i min mun, inövade falska verser”

Ester och Ivar Lind börjar skicka meddelanden till varandra, och det börjar skickas nudes, inte från honom efter vad jag förstår, bara från Ester. Ivar gillar att få nudes och så småningom börjar de också ses.

Kanske är Górnecas metafor- och referensfyrverkeri ett sätt att ta läsarna på största allvar, att ge dem möjligheten att förstå precis så mycket som de vill eller behöver. Kanske kommer boken verka tvärt om; exkluderande och avvisande för unga läsare. Jag tror att detta är en bok som inte passar alla: några kommer att gilla den, några kommer inte att läsa klart den. Läsålder tänker jag främst gymnasium. Själv tycker jag att den var rolig att läsa, även om jag inte blir helt klok på den, den gav upphov till alla möjligt känslor som irritation, ont i magen, ilska, sympati. Och det är ju ett gott tecken!

Pet

Akwaeke Emezi
uHce
Trasten (2023)

När mina barn gick på mellanstadiet gick de på en ganska liten skola med engagerade pedagoger. När en förälder frågade om skolan hade någon antimobbingpolicy, fick hen veta att det hade de inte, eftersom de inte hade någon mobbning på sin mysiga lilla skola där alla kände alla. Det var så klart inte sant, mobbning finns på alla skolor. Och det finns inget farligare än att påstå att man inte har några problem med den saken, det är lika dumt som att påstå att man inte har några fördomar, för det gör en blind för de missförhållanden som finns. Om det handlar ungdomsboken Pet från bokförlaget Trasten.

Jam bor med sina föräldrar i Lucille, i en tid efter revolutionen då folket i staden gjort upp med en massa saker som var fel. De har rivit statyer av slavägare, förbjudit vapen och sett till att de som varit korrupta eller begått övergrepp fått betala skadestånd och ”återanpassats”. Så nu finns inte längre några monster i Lucille, bara änglarna, de som genomförde revolutionen och som styr nu.

Jam är en tjej som mest kommunicerar med händerna. Hon kan prata, men gör det bara i sammanhang då hon känner sig väldigt trygg. De första åren av sitt liv levde Jam som pojke, men bestämde sig tidigt för att det var flicka hon var. Jams bästa kompis heter Redemption och bor i en stor-regnbågsfamilj med sina tre föräldrar i ett hus med ett stort välkomnande kök fullt av farbröder, fastrar, brödbak, gemenskap och kärlek.

Jams mamma är konstnär, och en natt kliver en varelse ur en av hennes tavlor, framkallad av blod som droppat från Jams hand ner i tavlan. Varelsen är monstruös, men hävdar att den inte är ett moster, utan en jägare. Den kallar sig Pet och är på jakt efter ett monster som finns i Lucille. För naturligtvis finns det moster i Lucille, inget samhälle kan vara fritt från det som är fel. Just det här monstret finns hemma hos Redemption, säger Pet och nu måste Jam hjälpa den i jakten.

Språket i Akwaeke Emzis första ungdomsroman är lekfullt och vackert i Helena Hanssons översättning: Pet ”vimlar av okändheter”, Jams ord är ”tunga av förakt som låg utbrett över ett skelett av rädsla”, paniken beskrivs som ”vingarna som fladdrade som en präriebrand i huvudet” och ”rättvisan steg upp som en sol över kullen en prålig morgon”.

Först och främst handlar den här boken om att våga se det som är fult och obehagligt och ha modet att agera på det man ser. Inte sopa saker under mattan och leva i lögnen om den bästa av världar. På ett annat plan handlar den om att vara tonåring, på väg mot att bli vuxen. Som ett annorlunda barn – av vilken anledning man än är det – är man ofta mer beroende av sina föräldrar än andra. Då blir det också svårare att bryta sig fri, att bli sin egen utanför familjens trygga ram. Jam känner det som att hon och hennes föräldrar tidigare var en treenighet, men nu ser hon hur det är de två, de har varit en enhet länge, innan hon ens fanns, och nu, när hon måste möta Pet och det monster de jagar helt själv, ser hon sig som utanför deras tvåsamhet.

Det är en brutal berättelse som läggs i dagen, ett övergrepp har begåtts och en fruktansvärd hämnd utkrävs av Pet. Att vara förblindad och att våga se blir ödesmättade teman i boken som också väcker svåra frågor om brott och straff, hämnd och om ifall förlåtelse är möjlig.

(texten har tidigare varit publicerad i Mazar Masarin)