Klara Kranz debuterade 2013 med ungdomsboken Ge mig arsenik, men fick sitt egentliga genombrott 2017 med Under odjurspälsen, också det en ungdomsbok. Nu har hon skrivit en berättelse för de lite yngre.
För att vi hör ihop berör de tidiga tonårens problematik, oviljan inför kroppens förvandling och den första sexualiteten och kärleken, men också en mycket tyngre fråga: den nattsvarta sorgen efter en nära väns död. Här finns teman som vi känner igen från Krantz tidigare böcker: vem vi är i förhållande till andra, sex och kärlek.
För att vi hör ihop utspelar sig på på Månas sommarö, Skälmö, och på två tidsplan. ”Nu” och ”Ett annat nu”, som kapitelrubrikerna heter och som i vart annat kapitel utspelar sig förra sommaren, då Måna och bästisen Alice som vanligt var tillsammans på ön. Och nu, då Måna tvingats åka tillbaka, trots att Alice inte längre finns, trots att Skälmö är Månas och Alices ö och att det känns omöjligt att vara där utan henne.
Det är en bok som inte riktigt låter sig placeras in i något fack och som kan behöva lite hjälp för att nå sina läsare. Ämnet är relativt krävande, samtidigt som omslaget signalerar en bekymmersfri Saltkråkantillvaro. De två tidsplanen, som bara skiljs åt av en rubrik och en liten vinjettbild, kan också vara kluriga att hålla isär för vissa läsare. Lotsas läsaren förbi de hindren kan detta vara en prefekt bok för de som vill läsa allvarliga, sorgliga böcker om verkliga ämnen. Passar femman till sjuan.
Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.
Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.
Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.
Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.
Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.
Jennifer Niven har haft stor framgång i Sverige med Som stjärnor i natten och Vända världen rätt, bägge bladvändare om unga människor, stora känslor, kärlek och avgörande skeden i livet. I nya boken, Andetag, återvänder hon till teman från Vända världen rätt såsom att våga vara den man är och att våga tro på sig själv och sina möjligheter.
När boken börjar är det åtta dagar kvar till examen. Åtta dagar tills resten av livet börjar. Claudine och hennes bästis Saz planerar sin roadtrip, oroar för när de kommer att ha sex första gången och för att de inte ska gå på samma college till hösten. Det görs planer, det finns visserligen oro, men framtiden är ljus.
Istället händer detta: Sju dagar innan examen kommer Claudes pappa in på hennes rum och berättar att han och hennes mamma ska skiljas. Golvet rycks undan under Claudes fötter. Istället för att åka på roadtrip med Saz får hon åka till en ö långt ifrån allt med sin mamma, för att de inte kan var kvar i huset hos pappan längre. Dessutom bestämmer hennes föräldrar att hon inte får berätta om skilsmässan för någon, vilket gör att hon inte kan förklara för Saz varför hon sviker.
På ön väntar vild natur, spännande möten, i princip noll mobiltäckning och, så klart, den stora kärleken.
Som vanligt är man konfunderad över många saker som svensk läsare av amerikansk ungdomslitteratur. Hur kan föräldrarna bestämma så mycket över barnen? Claude är dessutom 18, men har inget att säga till om när det gäller var hon ska bo, vem hon får prata med och hennes mamma tvingar henne att vara hemma kl 1. Det hade inte funkat i Svedala, kan man säga. Men Nivens berättelse är delvis byggd på självupplevda händelser och hon förmedlar som vanligt sin huvudpersons tankar och känslor med stor närvaro och trovärdighet. Oavsett kulturskillnader är detta Claudes känslor här och nu, och vi känner dem när vi läser.
Sammantaget en härlig bladvändare, perfekt sommarläsning (om ni kan vänta så länge) för stranden eller hängmattan. Eller varför inte under täcket regniga dagar. Passar högstadiet och gymnasiet.
Flick flyttar från stan till ett hus i ett mindre samhälle med sin familj bestående av mamma, pappa och en ganska ny lillebror. Hon är inte precis glad över flytten, men när hon lyckas smita ut och undan plikterna hemma, som att packa upp och hjälpa till med bebisen, gör hon en spännande upptäckt. I en dammig gammal butikslokal finns en udda resebyrå, Resebyrån Främmande världar.
På Främmande världar finns Jonathan, en ganska ensam pojke eller ung man som helt plötsligt blivit huvudförvaltare för ett hemligt sällskap. Han upptäcker Flicks förmåga att se det magiska och bjuder in henne som medlem. Han inviger henne i den övernaturliga samling resväskor, som allihopa är portaler till parallella världar och tar med henne på hennes första resor.
Men så klart finns ett orosmoment. Att resa mellan världar är farligt. Jonathans mamma försvann under en expedition när han var liten och nu är hans pappa, det riktige huvudförvaltaren, borta. Jonathan vägrar att tro att han är död och han och Flick ger sig av för att leta efter honom.
Det är ett fantasikittlande och spännande äventyr det här. Jag gillar verkligen idén med att man fångat glipor till främmande värdar i resväskor, så att man kan förflytta sig genom att kliva ner i en väska. Sen drar man i handtaget, stänger väskan och bär den med sig, så att man när som helst kan öppna den och hoppa tillbaka till sin värld. ”Tappa inte bort bagaget!” är inte för inte Sällskapet Främmande världars viktigaste regel.
Så småningom hamnar Flick och Jonathan i Femlykta stad. Där är något väldigt mycket på tok och det finns onda makter som är ute efter Sällskapets resväskor. Både vänskap och mod sätts på prov innan äventyret är slut i denna fösta del i en serie som enlighet förlaget ”har gjort stor succé världen över”.
Och det är som sagt ett underbart upplägg och en spännande historia. En anmärkning är att språket känns lite styltigt, om det beror på översättningen eller något annat kan jag inte svara på, men står man ut med det har man ett härligt läsäventyr framför sig. Passar trean till sexan.
Förra året kom Anna Woltz för första gången ut på svenska med Alaska och fick genomgående väldigt fina recensioner. Själv läste jag den högt för en mellanåldersunge i min närhet och den kom oss så nära att jag nästan ångrade mitt tilltag. Blev det för nära, för starkt? Skulle det göra ont? Men nej. Bra litteratur har den fantastiska egenskapen att den möter varje barn, varje människa, där den är.
I Alaska mötte vi två familjer i kris och det gör vi också här, eller det är faktiskt tre familjer mitt i avgörande skeden i livet, vars öden flätas samman en väldigt snöig dag på ett sjukhus. Huvudpersonen Fitz familj är nyskild. Men eftersom en olycka sällan kommer ensam inleds den första pappadagen i den nya lägenheten med en avskuren fingertopp. Det är inte Fitz fingertopp som åker av, utan lillasyster Bentes. Sedan blir det en lång dag i det mikrokosmos som ett sjukhus kan utgöra.
Fitz träffar Adam som har en inte helt färdig lillebror i en kuvös och Primula som fått en ny hjärtklaff. Utanför faller snön allt tätare. Fitz tänker att sjukhuset är som en snöglob fast tvärt om, det är på utsidan snön faller. Där inne pågår sjukhuslivet precis som vanligt. Folk äter, sover, blir kära eller träffar nya vänner. Utanför faller till sist mörkret över den igensnöade världen.
Hela världen är kanske inte fixad när Fitz så småningom åker hem från sjukhuset på kvällen. Men hennes egen värld är betydligt mer hel, skilsmässan till trots. Och det gäller även för flera av de personer hon möter under dagen. Vi läsare har fått ett spännande äventyr i kammarspelsformat och kärlek på lasarett, vem kan önska sig mer?
Översättningen till svenska flyter smidigt och sjukhusmiljöerna känns realistiska. Gips… kom ut innan Alaska på originalspråk. Jag hoppas att Lilla Piratförlaget hittar fler böcker på av Anna Woltz att översätta så att hon kan bli en lika känd och älskad författare här som hon är i hemlandet Holland. Passar fyran till sjuan och gärna som högläsning.
Yrsa Walldén är nu inne på sin tredje ungdomsbok sedan 2017. Det är utmärkt. I en tid då ungdomsböcker är en allt mer sällsynt vara är det kul att det ändå finns förlag och författare som framhärdar och författarskap att följa och se utvecklas.
I Du är min Bobby Jean är vi precis som i Flickvänsmateriali tiden precis efter studenten. Men ämnesmässigt påminner den egentligen mer om Allt jag inte sa, den har liksom den ett större allvar och tyngd. Vi möter Hedda som satt sig i sin bil, en bil hon alleles precis fått, och bara kört. Vart ska hon? Bort, bara. Till världen ände kanske. Med sig på resan har hon Bruce som hon för en ständig dialog med och vars låtcitat blir kapitelrubriker i denna road trip-roman.
Vad som hänt Hedda rullas sakta upp. Sorgen hon bär på och de hon svikit och lämnat kvar oroliga hemma. Så småningom träffar hon Kajsa. Hon är också på flykt från något. Lite bättre utrustad än Hedda, med tält och sovsäck. Och en Jack Kerouac-pocket. De slår sig samman. Tillsamman kan de vara några andra än sina problem och glömma den verklighet som gör så ont en stund.
Återkommande teman från Walldéns tidigare böcker är de stora frågorna, känslorna och livskriserna. Sorg, kärlek, svek, vänskap. Hur man egentligen ska hantera den där ljusnande framtiden, det riktiga Livet, som ska ta vid efter studenten. Ett annat tema är att ge sig av för att bli en annan eller söka en förändring. Men det är också härligt att humorn från Flickvänsmaterial finns kvar i den här boken. Det är en mycket sorglig berättelse, men man märker att Hedda är en rolig och slagfärdig person under den krisande och sörjande ytan.
Att fly från sina problem innebär sällan att de försvinner. I bästa fall får man en paus från dem, i värsta fall blir de värre. I Heddas fall finns en väldigt kärleksfull familj och världens bästa bästis där och tar emot henne när hon är redo att återvända.
Plus för supersnyggt omslag. Passar högstadiet och gymnasiet.
Elaf Ali kommer till Sverige med sin familj som fyraåring. De landar i Fjälkinge strax utanför Kristianstad. Hon har två äldre bröder och det ska bli två systrar till innan familjen är komplett. Hennes föräldrar har samma yrken som mina: mamman lärare, pappan läkare. Skillnaden är att de aldrig får praktisera de yrkena i Sverige.
I Fjälkinge finns ingen annan med utländsk bakgrund. Ändå har den lilla Elaf det ganska bra. Hon har en bästis, klarar sig bra i skolan. Men när hon redan som tioåring får sin första mens förvandlas hennes verklighet i ett slag. Nu räknas hon som kvinna och hennes liv begränsas och kontrolleras ner till minsta minut enligt de hedersnormer som är viktiga för hennes föräldrar.
Alis berättelse om uppväxten och ungdomen, då hon långsamt, myrsteg för myrsteg, gör sig fri från familjens krav och lyckas välja sin egen väg, är varvad med faktainslag om hedersnormer och intervjuer med pappan och andra släktingar. Det gör den till en bok både för identifikation och för hjälp.
Elaf är i tioårsåldern när mordet på Fadime Sahindal skakar Sverige. Hon läser allt hon kommer över om Fadime. Hon har aldrig tidigare hört om någon i Sverige som levt så som hon gör, men att Fadime är så gammal, 26 år, och ändå inte får leva som hon själv vill, kan hon inte släppa. Fadimes död påverkar Elaf. Hon blir mer försiktig. Mer listig kanske. Hon väljer sina strider för att spara krutet tills när det verkligen behövs. Men det gör henne också mer rädd. Skulle verkligen hennes pappa också vara beredd att mörda?
Men detta är en saga med lyckligt slut. Eller i alla fall halvlyckligt. För Alis pappa lyssnar på sin dotter och förstår att han måste anpassa sig efter det som gäller i det samhälle han lever i och han tar till sist kraftigt avstånd från hedersnormerna. Mamman däremot blir allt mer religiös och släpper inte sina strävanden efter att hålla uppe fasaden inför släktingarna i hemlandet och att försöka hitta en bra make åt sin dotter.
Det här är så klart en oerhört viktig bok. Ali skriver att det här är boken hon önskar hade funnits när hon själv växte upp. Om den kan hjälpa andra, både barn och föräldrar, att komma vidare så kan den rädda liv, för ”hedersnormer är inget annat än gift som långsamt suger livslusten ur en”.
Elaf Ali är journalist och kan sitt skrivarhantverk. Språket flyter klart och rakt och berättelsen om flickan Elafs uppväxt är spännande läsning. Både mamman och pappan spelar av naturliga skäl viktiga roller i berättelsen, men om syskonen är det förhållandevis tyst. Systrarna nämns lite i slutet av boken, inte minst i termer av att Elafs kamp sopat vägen för dem. Bröderna figurerar knappt alls, utom vid ett tillfälle när den äldsta brodern rycker ut och med en improviserad lögn räddar sin syster när en kille ringt henne hem. Kanske är det av hänsyn till deras integritet, men man kan inte låta bli att undra var de varit, om de varit blinda för Elafs kamp, fört sin egen eller varit föräldrarnas lydiga redskap?
Boken är klassad som ungdomsbok, alltså skönlitteratur, men strängt taget är det ju en biografi och faktainslagen gör också att den närmar sig facklitteratur. Den passar för goda läsare från femman och uppåt och även för vuxna samt på gymnasiet.
Det är inte lätt att sammanfatta ett långt och innehållsrikt liv som Andersens till en lättläst biografi. Jag tycker att författarna här lyckes utmärkt. Jag lär mig både nytt och påminns om sådant jag redan visste samt gläds åt detaljer som jag tror att dagens barn är extra intresserade av att läsa om, som till exempel hur viktigt det var att skriva brev på Andersens tid eller hur spännande det var för honom att besöka ett muslimskt land.
Språket är kristallklart och boken förhöjs av ett mycket fint bildmaterial.
Det som jag gillar särskilt med den här serien faktaböcker, och som jag skrivit om förut, är att de är noga med alla detaljer som gör en bok till en riktig fackbok: innehållsförteckning, register och referenslista. Dessutom finns ordförklaringar när det kommer upp svåra ord och en lista med viktiga årtal i Andersens liv och en verkförteckning i urval.
Nyligen har det också utkommit en Guide till lättlästa biografier av samma författare. Det är en liten praktisk lärarhandledning med förslag och tips på arbetsmetoder utifrån VIljas lättlästa biografier (men de går naturligtvis att anpassa till biografier från andra förlag).
Passar hela grundskolan samt som lättläst på gymnasiet.
När jag läser första boken om ”The Dragon Prince” tänker jag hela tiden att det känns som att någon har försökt skriva som en tecknad film. Berättandet känns stolpigt och i dialogerna riktigt hör jag hur detta hade låtit med de lätt gapiga dubbade röster vi vant oss vid i just teckande filmer och tv-serier. Så jag känner mig lite dum när jag först vid efterordet fattar att det faktiskt är precis det jag har läst. Dragon Prince är en tv-serie på Netflix som boken följer ganska noga, första boken återger den första säsongen på nio avsnitt.
Jag vet att den här typen av böcker kan vara utmärkta för att locka barn till läsning, men någon stor litteratur är det inte. Äventyret i sig är det inget alls fel på. Vi följer två bröder och en alvflicka som försöker rädda ett drakägg och på så sätt skapa fred mellan folken i världen Xandia. Mot sig har de den maktlystna övermagikern Viren som skickar sina två barn efter dem.
Men, och detta känns ju bittert att konstatera för en som vill förespråka läsning, i det här fallet är filmen bättre än boken. Det är sällan lyckat att överföra en berättelse direkt från ett medium till ett annat. Boken är sin konstform, filmen ett annat. Bra adaptioner tar hänsyn till mediets specifika egenskaper, istället för att göra en direkt avskrift. Risken är att böcker som denna ger läsningen dåligt rykte, filmen är ju bättre. Eller så är det det enda vi kan få någon unga människa att läsa och den exakta igenkänningen från tv-serien kommer att hjälpa barnet att ta sig igenom texten med framgång och då har den ju ändå gjort lite nytta. Passar åk 4-6.
Ett litet frö av något, en varelse, ett väsen eller i alla fall någon slags livsform, ligger i dvala i årmiljoner i rymdens oändlighet. Men av slumparnas slump följer det här fröet, eller vad det nu är, med en liten sten ner i en fjällsjö utanför Kiruna. Där befinner sig sedan en sommar Jet på sin första fjällvandring med pappa och farfar. Med finns också hennes älskade hund Banjo. ”Fröet”, som i boken får namnet Vandraren, har tagit över nått litet djur och börjat vakna till liv och utvecklas. Det tar sig sedan vidare till en fisk och utvecklas lite till. Och när Banjo dricker ur fjällsjön flyttar Vandraren vidare till honom. Intet ont anande har Jet och pappa med sig en alien med mål att ta över planeten när de återvänder till Stockholm efter fjällsemestern.
Som nu kan läsa är premisserna för den här boken riktigt riktigt spännande. Hur spännande det hade kunnat bli får vi tyvärr inte veta. Jesper Danielsson kör tyvärr i diken när han låter Vandraren själv berätta i vart annat kapitel om hur den genomgår sina utvecklingssteg, läser in koder från värddjuret och vad den nu håller på med. Det blir tjatigt och långtråkigt. Dessutom börjar Jet snart få drömsyner, en stor del av berättelsen utspelar sig i hennes drömmar (som hon själv inte tolkar som drömmar utan som budskap från någon, vilket de också visar sig vara) med långa och upprepande beskrivningar av en planet med blå sand och de varelser som lever där. Dessa syner är också det som leder fram till slutet som är av ”deus ex machina”-slag och åtminstone för den här läsare lämnar en hel del övrigt att önska.
Så ”Andlöst spännande” som baksidestexten utlovar blir det tyvärr inte efter de två första kapitlen.
När jag har bokklubb med mina elever brukar jag fråga dem vem de tycker ska läsa den boken de pratat om. Om jag skulle ställa mig själv den frågan nu är svaret någon med mycket egen fantasi, som kan spinna vidare på den otroligt obehagliga och spännande ursprungspremissen i den här boken. Och någon med god läsförmåga och bra tålamod som kan ta sig igenom alla Vandrarens oändliga kopiering av koder utan att tappa intresset.
Klara pratar böcker 