Hcf

Fastrarna

klaraonnerfaltLämna en kommentar

fastrarna



Text och bild: Ebba Forslind
Urax 2018
Bilderbok

Ni vet den där känslan när man måste följa med och hälsa på en äldre släkting, fast man inte vill och allting är konstigt och tråkigt där? Maten är inte god och leksakerna gamla och trasiga. Och ingen verkar egentligen bry sig om en för man är inte lika gullig som småsyrrorna. Om det handlar Ebba Forslinds nya bilderbok.

Ebba Forslind skriver i Fastrarna ur barnets perspektiv, med barnets språk och låter flickan berätta sin berättelse själv. Det handlar om varannanveckasliv och syskonskap, vardagsnära teman med hög igenkänningsfaktor. Läsaren bjuds in i berättelsen redan på försättsbladen, där vi möts av leopardmönstrade insidor som signalerar att något spännande, kanske utmanande, är på gång trots vardagsinramningen.

Debuten Jättejättebråttom kom i fjol och fick ett fint mottagande för sin förmåga att fånga känslor och igenkänning i bilderna. I Fastrarna är illustrationerna förment enkla och lätt naivistiska, men lyckas verkligen med just det, att förmedla känslor. Till exempel de lätt höjda axlarna som signalerar motviljan i flickkroppen som går ner för trappan, trots att hon hellre vill vara hemma själv, för det kan hon. Blicken och det lilla knipet med munnen när ingen vill läsa det slitna exemplaret av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin för henne. Det är inga stora gester men ett effektivt bildberättande.

När allt verkar som tråkigast händer det något. Någon ropviskar i dörren till köket och vill prata på allvar. Det är mammas killes småsyrror som tittar fram i dörröppningen. De är systrarnas fastrar och de frågar om de får bli också jagberättarens fastrar ”om du behöver några, och om du vill ha alltså?” Hon har ju inga, så det går bra. De tre fastrarna, uppdaterade versioner av Beskows tanter, hurrar och jublar.

Ni vet den där känslan när man blir tagen på allvar av någon som är äldre och spännande? Den känslan gör att man växer och klarar av lite allt möjligt. Om det handlar också Ebba Forslinds nya bok. Det är vardagsdramatik och känslor som går rakt in i hjärtat.

Jag heter Beata

klaraonnerfaltLämna en kommentar


Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf

I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.

I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.

Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.

Jordgubbsbarnen

klaraonnerfaltLämna en kommentar
jordgubbsbarnen

Sara Olausson
Rabén & Sjögren 2019
Hcf

Vad finns på andra sidan den där pappskivan med en bön om hjälp till barnen i hemlandet? På andra sidan den utsträckta pappmuggen eller den framsträckta handen? I Sara Olaussons Jordgubbsbarnen får vi träffa de som blir lämnade hemma, de som längtar. De som kallas just jordgubbsbarn, eftersom föräldrarna är i Sverige och plockar jordgubbar.

Maria och Gabriel är inte tvillingar men nästan, de är syskon födda samma år. De bor i en vanlig by där det bor storkar i lyktstolparna, de går i skolan, längtar efter sommarlovet och drömmer om framtiden. ”Är vi fattiga?” frågar Gabriel mamma. ”Vi har så vi klarar oss” säger mamma. Men inget oförutsett får hända, då går det inte längre.

Det är vackert och lättsamt berättat, helt ur Marias perspektiv och på ett språk som är läsvänligt även för yngre. Sara Olausson har med den här berättelsen plockat upp stafettpinnen från Katarina Taikon och skrivit en bok helt i hennes anda. En bok för att förstå den andre och för att krossa fördomar, men också en bok som är läsvärd helt för sin egen skull. För den spännande och sorgliga berättelsen om fiffiga barn, djur och snälla vuxna.

Passar som högläsning på lågstadiet.

Livets hårda skola

klaraonnerfalt2 kommentarer

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.

Vi måste rädda julen

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Ellen Karlssonvi-maste-radda-julen
Illustrationer. Cecilia Heikkilä
Rabén & Sjögren 2020
Hcf
102 sidor

Julböckerna börjar drälla in på min bibbla nu och den första jag hunnit läsa är Rabéns klassiska 24-kapitelsbok som de nu ger ut i samma stora fina format med färgillustrationer för åttonde året i rad. Först ut var Jul i Stora Skogen av Stark/Eriksson (2012). Några av de andra böckerna kan man läsa om här. Min favorit är fortfarande God jul Lilla Lök, men årets bok är också fin.

Huvudperson är Sam som börjar förskoleklass och blivit bästis med Vivi som helt plötsligt slutar för hon fick plats på den skolan där hennes föräldrar egentligen ville att hon skulle gå. Sam har inte direkt fått någon ny bästis efter det. Nu är det 1 december och fröken bestämmer att deras almanacka är magisk och alla barn ska få dra en lapp fram till jul, för de är precis 24 barn i klassen. Men sen råkar fröken säga att om julaftonslappen kommer bort, då blir det ingen jul på riktigt.

Sam älskar julen. Den enda som älskar julen mer än han är hans pappa, de är julmyskramare av rang båda två. Men mest av allt gillar de julen för att Eva, Sams vuxna storasyster som bor i Australien, kommer hem och hälsar på då.

Nu händer något som inte får hända. Julaftonslappen kommer på vift och det är utan tvekan Sams fel. Åtminstone till en början. In från sidan glider då Esme. En handlingskraftig och modig vän, precis en sådan man behöver när man blir tvungen att rädda julen.

Julmys och barnångest blandas friskt i denna högläsningsbok som passar bäst i f-klass.

Magiska godiskulor

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Baek Heenamagiska-godiskulor
Trasten 2020
Hcf
Bilderbok

Årets Alma-mottagare Baek Heena har nu tre böcker på svenska. En fe på badhuset som jag skrev om för ett par dagar sedan och den här, Magiska godiskulor är bägge gjorda i samma teknik. Noggrant uppbyggda scener med omsorgsfullt modellerade lerfigurer som är fotograferade. Fotografierna täcker ibland hela sidorna och är ibland mindre, allt efter vad berättelse kräver. I den här boken leker Heena också med texten på ett nytt sätt, den går in och ut ur illustrationerna och utgör ibland en del av dem. Det är fint överfört till svenska från koreanska tecken.

Berättelsen påminner om den i Heenas första bok på svenska, Molnbullar. Barn äter något som försätter dem i ett magiskt tillstånd. I Molnbullar var det kattsyskonen som började sväva och i den här boken är det en pojke som köper magiska godiskulor hos handlaren på hörnet. Alla kulorna är olika och var och en hjälper honom att höra sådan han inte kunnat höra innan. det hjälper honom att komma vidre, att gå lite utanför sitt invanda och till slut få en ny vän.

En fe på badhuset

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Baek Heenaen-fe-pa-badhuset
Trasten 2020
Hcf
Bilderbok

Efter att det stod klart att den Syd Koreanska bilderbokskonstnären Baek Heena fått Priset till Astrid Lindgrens minne, ALMA, har hennes svenska förlag Trasten gjort sitt jobb och gett ut ytterligare två av hennes böcker på svenska (Sen innan fanns Molnbullar, i år kom också Magiska godiskulor). Båda dess nya böcker är gjorda i den för henne karakteristiska men lite ovanliga tekniken av fotograferade tredimensionella scener, befolkade av detaljerade lerfigurer i noggrant uppbyggda miljöer.

I En fe på badhuset besöker Dukji ett traditionellt badhus med sin mamma, såsom de brukar göra. Idag dyker det upp en gammal kvinna när Dukji leker i kallvattenbasängen. Gumman säger att hon är en fe och de leker tillsammans.

De kärleksfullt gestaltade nakna kropparna, de omsorgsfullt iscensatta bilderna, de träffande minspelen, allt gör att man vill titta i boken om och om igen. Passar på förskolan och lågstadiet, men som alla bra bilderböcker även mycket längre upp i åldrarna.

Vardagshjältarna och trollkarlen Tyst

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elaine Eksvärdvardagshjaltarna-och-trollkarlen-tyst
Illustratör: Emily Ryan
Bonnier Carlsen 2020
100 sidor

Maya blir retad i skolan och storebror Max vågar inte ingripa. Lillasyster Monique känner att stämningen är dålig men ingen vill berätta för henne. På kvällen är föräldrarna stressade och inte lyhörda för sina barn och när de sedan sitter var och en på sina rum önskar de att föräldrarna ska försvinna eftersom de ändå inte bryr sig om sina barn. Just den här kvällen puffar Trollkarlen Tyst omkring i skogen bakom deras hus och hör deras önskemål. Trollkarlen Tyst avskyr när man talar med varandra så han tar tillfället i akt och trollar bort föräldrarna. Nu måste barnen ge sig ut på jakt för att få tillbaka dem i trollkarlens sagoskog där de vinner insikter och mod, befriar föräldrarna och kommer tillbaka som bättre människor.

Detta är en bok med ett ärende. Eksvärd, som tillvardags är retoriker, gör här barnboksdebut. Fem kronor per bok går till organisationen Tre ska bli noll, en ideell förening vars ansikte utåt Eksvärd är och som jobbar för att motverka sexuella övergrepp mot barn. I slutet av boken finns förslag på diskussionsfrågor som ska hjälpa till att bryta tystnaden och hjälpa barn att prata om sånt som är svårt och på förlagets hemsida finns en lärarhandledning till boken.

Jag tyckte att boken var rörig i handlingen och hade ett tråkigt språk. Men för de som vill använda den som ett pedagogiskt verktyg eller diskussionsunderlag kan den säkert vara till nytta i vissa situationer. Passar lågstadiet.

Två av allt

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Rose Lagercrantztva-av-allt
Illustratör: Rebecka Lagercrantz
Bonnier Carlsen 2020
Hcf
101 sidor

En saga om en överlevare för ganska små barn är det som Rose Lagercrantz skrivit den här gången. Den börjar som en historia om vänskap, eller kanske kärlek, mellan två barn som bor i en by mellan bergen i Transsylvanien. Eli som är berättare har förlorat sin pappa men har med resten av sin familj funnit ett hem hos stadens tyghandlare. Luli och hennes syster bor hos en gammal tant med ont om det mesta i väntan på att pappan ska skicka biljetter så att de kan komma efter honom till Amerika. Men så kommer kriget, även till deras avlägsna lilla by. Luli har hunnit iväg till Amerika men Eli och hans familj förs till Auschwitz.

Det är ingen lätt berättelse, men den är berättad på ett lätt och vackert sätt. Den ringlar sig från den lilla ungerska byn där det finns två av allt, via tredje rikets dödsläger och de vita bussarnas Sverige till skyskrapornas New York. Den passar från trean, eller som högläsning tidigare om man har en önskan om att ta upp detta obegripligt svåra ämnen.

Stora och lilla AaBbCc

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elin Ruuthstora-och-lilla-aabbcc
Illustrationer: Saga Bergebo
Modernista 2020
Bilderbok

ABC-böcker är en klassisk genre. Den här är ett glatt tillskott i generöst format. Vi bjuds på fina fyrraradersrim, en sida per uppslag med färgmättade illustrationer i oftast lite jordiga färger som breder ut sig över hela sidorna.

Bäst tycker jag om sidorna för Qq och Rr där vi får se två rum i en lägenhet från olika håll. Den typen av fiffighet inbjuder till noggrant studerande av bilderna. Och gör man det, studerar bilderna noga, finns mycket att prata om till varje bild.

Elin Ruuth har tidigare skrivit i en sagoantologi utgiven av den Malmöbaserade teatergruppen Banditsagor, men detta är hennes första egna barnbok. Saga Bergebo har tidigare illustrerat Marjan Svabs Stjärnorna ser likadana ut överallt.

Passar i alla skolbibliotek som har ett lågstadium.