Skönlitteratur

Vägen hem

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Christina Wahldén
Natur & Kultur 2025
Hcg
89 sidor

Nu har del två i Christina Wahldéns utvandrarserie för barn, ”Amerikaresan”, kommit. I första delen, Över havet (som vi diskuterar i ett avsnitt av Flödet läser, lyssna här) möter vi Stina och Oskar som med en äldre flicka från byn som enda fasta punkt blir skickade till sin faster i Amerika. Allt blir långt ifrån som de tänkt sig när de kommer fram och syskonen skiljs åt. I den här boken försöker Stina ta sig till Swede Hollow där fastern ska bo, och där hon hoppas kunna sammanstråla med Oskar igen. Hon reser med ett gäng cirkusartister, vilket visar sig vara en lyckträff, för utan den modiga och fina kompisen Kit hade hon inte klarat sig. Hon har också med sig Oskars dresserade råtta Robert (som Oskar älskar minst lika mycket som en bror, en av flera blinkningar till Moberg).

När Stina når Swede Hollow blir hon chockade över fattigdomen och misären, mycket värre än det de flytt ifrån. Och inte heller faster Märta är vad de hade tänkt sig.

Christina Wahldén (som numera är min vän och styrelsekollega i IBBY Sverige vill jag inflika för transparens) skriver klart och lättläst men som vanligt ändå med allvar i botten och väjer inte för det som är tungt. Även om hon förhåller sig till både den litterära inspirationen (Mobergs utvandrarepos) och den historiska vekligheten kring utvandringen till Amerika, bjuder hon också på ett fantastisk äventyr med cirkus, sheriffer, hjältemod, dynamit och spioner. Det är en ganska tunn bok, men med ett stort innehåll. Passar från trean till sexan.

Världens värsta vecka – Måndag

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Eva Amores
Illustrationer: Matt Cosgrove
B. Wahlströms 2025
Hcf
187 sidor

I Världens värsta vecka – Måndag möter vi Justin Chase under en enda katastrofal dag i hans liv. Kapitlen – även om vi kanske inte kan prata om regelrätta kapitel – är tidsangivelser, och börjar med 05.00 då Justin väcks av sin mamma för att levereras till sitt nya hem hos pappan medan mamman åker på bröllopsresa med sin nya man. Några timmar senare ska Justin också börja en ny skola, så det är mycket nytt för Justin den här dagen.

När dagen avslutas 23.59 har vi fått vara med om ett äventyr som innefattar pinsamma förväxlingar, ett par virkade badbyxor, en rejäl dos toahumor (inklusive kräkhumor), en översittande mobbare, oförstående vuxna och en katt som kanske blivit kidnappad av aliens.

Boken är genomillustrerad à la ”Dagbok för alla mina fans” med ett handtextliknande typsnitt. Det är inte helt lättläst med pilar, inpass, bubblor och listor. Men för den som uppskattar den här typen av humor, och som har lite vana av att läsa tecknade serier, kommer den att locka till läsning.

Världens värsta vecka – Måndag är den första boken i serien om ”Världens värsta vecka”, del två kommer nästa år. För den som vill köpa böcker på engelska finns redan hela serien att tillgå. Passar på lågstadiet och en bit upp på mellanstadiet.

Stormbarn

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Cecilia Lidbeck
Lilla Piratförlaget 2025
Hcg
229 sidor

Vi möter Elli och Harry på flykt norrut genom skogen. Det är Elli som är berättare och det tar en liten bit in i boken innan jag förstår att Harry inte är en kompis eller en lillebror, utan Ellis älskade hund. Något har hänt hemma, Ellis föräldrar är försvunna, och återkommande orkaner gör att fler än Elli flyr norrut.

På vägen sover de i övergivna hus, hittar mat eller går hungriga. De stöter ihop med ett barngäng som de slår följe med. Elli, vars tankar och känslor vi hela tiden får följa, är misstänksam och avog, men hon tänker att det ändå kan vara ett skydd att vara fler. Och de har mat som de stulit någonstans.

Cecilia Lidbeck spinner som vanligt sin berättelse kring ett brännande ämne: klimatförändringar och flykt. Tidigare har hon tagit sig an sekter, AI, opålitliga föräldrar och grupptryck med mera, och hon väjer aldrig för det som är svårt eller mörkt. Hon skriver klart och lättläst. Berättelsen innehåller tillbakablickar till tiden före flykten. Elli känns trovärdig som huvudperson, en flicka med rädslor, fel och brister. Barnen i berättelsen håller ihop, men de är inga änglar. De stjäl och ljuger när de behöver, men de blir också själva lurade och bestulna.

Den här berättelsen passar för goda läsare från trean och till sjuan.

Blodlunden

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Blodlunden är Sara Engströms andra roman. Här möter vi Malva som sålts av sina skuldsatta föräldrar för att tjänstgöra i borgen Frykhem. Hon ska assistera trädgårdsmästaren Corinne och kanske kommer hennes tjänster att behövas i den fruktade och mytomspunna Blodlunden. Några månader tror Malva att hon ska vara i Frykhem, sen borde skulden vara betald, och hennes föräldrar behöver henne till skörden. Men ganska snart går det upp för henne att de som kommer in i Frykhem, de kommer inte ut igen…

Det finns en omedelbarhet i Englunds prosa som gör att jag slungas rakt in i berättelsen. Jag är helt närvarande i den grymma värld som hon målar upp.. Det är typ 1700-tal, livet är hårt för de fattiga och maktlösa. ”Ingen älskar i olydig flicka” är Malvas mantra, som hennes mamma nogsamt piskat in i henne, ändå går hon hela tiden över gränsen för att få veta mer om Frykhems hemligheter. Det är spännande läsning, men också makaber. Englund sparar inte på de otäcka detaljerna jag blir lika nyfiken på blodlundens mysterier som Malva.

Blodlunden är första fristående delen i serien ”Verser ur mörkret”. Passar högstadiet och gymnasiet. Plus för det blodröda snittet!

Once upon a broken heart

klaraonnerfaltLämna en kommentar

(svensk upplaga)
Stephanie Garber
Fenix 2025
uHce
371 sidor

Det nystartade förlaget Fenix är ett imprint hos Bonnier Carlsen som ska lägga örat mot booktokgenerationen och ge ut böckerna de vill läsa. Stephanie Garbers fantasyroman är den första som kommer ut och två till ligger på kö varav en är del två i Garbers serie. För att öka chanserna att nå den här målgruppen ges romanen ut med både samma omslag som den brittiska utgåvan och med originaltitel. Men för att fira denna svenska utgivning lite extra har den också fått ett utsökt vackert illustrerat snitt (”sprayed edges”), designat av Cecilia Heikkilä. Bara det gör ärligt talat att man vill köpa boken.

Men innehållet då, undrar ni? Jo här får vi en lekfull, snudd på sprallig berättelse, om den unga hjältinnan Evangeline Fox som sluter att avtal med Hjärter prins, en norna med magiska förmågor. Evangeline, som nyligen blivit föräldralös vill stoppa bröllopet mellan sin styvsyster och sin älskade Luc. Hjärter prins, eller Jacks som han heter, lovar att göra det, till priset av tre kyssar. Men, som det står på omslaget, ”ett avtal med ödet slutar aldrig väl”, och Evangeline hade nog inte räknat med med vilken grymhet Jacks hade tänkt stoppa bröllopet.

Ödets vägar för Evangeline från Södern, där hon är uppväxt, till Den Magnifika Norden, varifrån hennes mamma kommer och där hon är född. Härifrån kommer alla sagor, och här gör man ingen skillnad på sagor och historia. Här finns magi och förtrollade portaler, en prins som söker en gemål, nornor, vampyrer och intriger.

Evangeline är en hjältinna som tror på kärlek vid första ögonkastet och lyckliga slut. Eller i alla fall att det finns ett lyckligt slut som väntar på just henne. Hon tror gott om alla (utom möjligen Jacks) och ger alla minst en andra chans, vilket kan vara både ödesdigert och lyckosamt.

Detta är en roman som är precis lika mycket pralin som sitt omslag: festlig, fantastisk och underhållande att läsa. Stephanie Garber berättar med lätt hand, och det känns som att hon har haft det kul när hon spann fram den här världen. Boken slutar tvärt och med en inte så liten cliff hanger, så om man gillade den blir nästa bok ett måste. Hoppas då att många väljer att vänta på den svenska utgåvan som kommer i oktober, också den i översättning av Carina Jansson, som gjort ett utmärkt arbete med den här boken.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Grått hav

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Marion Brunet
Gilla böcker 2025
uHce
203 sidor

När vi kommer in i berättelsen har katastrofen redan skett. En död kropp flyter i vattnet bredvid segelbåten. De var fem ungdomar när de seglade ut, nu är de fyra. Överallt runtomkring hav. Kan det bli värre?

Ja, hos ALMA-mottagaren Marion Brunet kan det tydligen det. För längs ”horisonten syns ett streck som skiljer himlen och havet åt. Det är sotgrått, tjockt som en oljebrand och närmar sig.” En stor storm. Knappt har de lyckats bärga kroppen och surra fast den på däck innan de är mitt i den och deras underbara segeltur, den första längre på egen hand utan vuxna, har förvandlats till en mardröm.

Hur har de hamnat här? Varför ger sig fem ungdomar, uppvuxna vid havet och erfarna seglare, ut på havet när en storm är på väg? Hur har de lärt känna varandra? Vem är det som hamnat i vattnet och hur och varför? Ska de kvarvarande fyra överleva stormen?

Frågorna besvaras efter hand. Det är Clarence som ligger i vattnet, gängets centrum och självklara ledare, och berättaren Emmas olyckliga kärlek. De som är kvar på båten är förutom Emma hennes barndomsvänner Sam och Élise och Clarences ”plastbror” Viktor, som blivit en del av gänget på senare tid. Vi får veta hur de alla lärt känna varandra, deras relationer, styrkor och egenheter, allt medan vågorna tornar sig allt högre kring den lilla båten och river och sliter i den.

Havet som element är något oundvikligt. En storm är inget människor kan rå på. Att placera en berättelse i stormens öga gör allt oundvikligt. Men vad som också är på liv och död är mänskliga beteenden, våra handlingar och vart de för oss. På många sätt kan de vara som en storm, något som kommer smygande och sedan blåser upp, får en fast i ett helvetesgrepp.

Det är en ganska tunn bok, men mycket spännande. Kul med en bok i seglarmiljö, det är lite ovanligt. Språket är exakt men enkelt. Brunet håller oss på halster, inte förrän på de sista sidorna får vi veta hela sanningen. Passar högstadiet och gymnasiet.

Sharre

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Seluah Alsaati
Bonnier Carlsen 2025
uHc
266 sidor

Jag håller alltid span på böcker för tonåringar som är roliga. Det finns gott om kul böcker att läsa när man går på lågstadiet och mellanstadiet, men sen tar det mer eller mindre slut. Åsa Asptjärns böcker om Emanuel Kent är lysande undantag, men de börjar ju få sina år på nacken. Därför blev jag glad när jag läste om Seluah Alsaatis nya bok Sharre som enligt förhandsreklamen skulle handla om en kille som efter att ha blivit skjuten i knät bestämmer som för att välja en bättre riktning i livet och drömmer om att bli komiker.

Alsaati fick Slangbellan för sin debutroman Inte din baby, en bok som var baserad på en monolog som spelats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Även här spelar Stockholms Stadsteater, närmare bestämt filialen i Husby, en avgörande roll. Redan när jag läste debutboken hade jag svårt med förortsdialekten, och i Sharre blir än svårare för en vanlig svennemamma som jag.

Sharre, som egentligen heter Sharmarke (ett namn som betyder ”ser inte ondskan” eller bokstavligt ”ondskan ser inte”, vilket gör att i smeknamnet blir bara ”ondska” kvar, det är humor som till och med jag fattar) hamnar av misstag i en skjutning, skadar sitt knä illa och hamnar på sjukhus. Där våndas han av konflikten mellan kompisarnas förväntningar och familjens. Han bestämmer sig för att försöka göra sin mamma och storebror stolta och börjar plugga till lärare men vantrivs och hoppar av. Han återfaller till bus och kompishäng, men gör ett nytt försök att vara ordentlig på ett jobb på ett lager, vilket han också vantrivs med. Så kommer chansen att få göra en monolog om sitt liv på teatern i Husby. Han slits fortfarande mellan kompisars förväntningar, familjens och Mayas, en tjej han börjat träffa allt mer.

Berättelsen är löst baserad på den verkliga personen Sharmarke Elmis eget liv. Alsaati har intervjuat honom och skriver i efterordet att ”du gör till och med de svettigaste minnena roliga”. Och det är väl just den där humorn som i stora delar flyger över mitt huvud. Jag upplever den totala bristen på social kompetens som Sharre och hans bästa kompisar besitter som mest tragisk. Å andra sidan är boken i stora delar helt obegriplig för mig eftersom den så genomgripande är skriven på dialekt och talspråk, så jag kanske helt missuppfattar det här.

Jag hoppas ändå verkligen att den här boken ska nå sina läsare, om någon tycker att den är underhållande och inspirerande är det toppen. Jag förstår ju att den inte är skriven med en medelålders kulturtant i åtanke, så att jag inte klickar med den är förmodligen högsta betyg. Passar högstadiet och gymnasiet och kan även vara användbar för gymnasiets kurser i språksociologi.

Ivy vs Ivy

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Johan Persson
Idus 2024
Hcg
109 sidor

I Johan Perssons debutbok, som belönades med Slangbellan i år, möter vi Ivy under en kaosig onsdag i hennes liv. Man förstår snabbt att det nog inte är något undantag: det brukar vara kaos. Men den här dagen är det extra allt. Hennes tavla, som hon ska lämna i till Konstmuseets höstutställning är inte klar, i skolan har fröken bestämt nya platser i klassrummet och matsalen och Ivy hamnar bredvid Hjalmar som hon stör sig på och sen kommer mamma för sent till utvecklingssamtalet, något Ivy hade räknat med, hennes mamma är alltid sen. Och Ivy är stressad, hemma väntar tavlan som inte är klar.

Vi följer Ivys tankar och resonemang i tredje person via en allvetande berättare. Det är ganska rörigt och tvära kast hit och dit. Kanske är det bara en talande bild av hur Ivys huvud fungerar, men på mig fungerar det inte. Ivys självrannsakan och hennes snabba omsvängning från en som stör sig på allt till att inse att hon varit för snabb att döma känns inte helt trovärdig. Ärligt talat är jag förvånad över att den här boken fick det prestigefyllda debutantpriset Slangbellan. Den har en moralisk underton som jag inte gillar att se i barnlitteratur. Men säkert passar den någon på mellanstadiet som vill ha en tunn bok som går snabbt att läsa.

En odödlig vänskap

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Cecilia Lidbeck
Lilla Pirat 2024
Hcg
206 sidor

På årets Bokprovning från Svenska Barnboksinstitutet togs AI upp som en av trenderna, och Cecilia Lidbecks nya roman var med som exempel. Huvudpersonen Jojo är nämligen en android, en mycket människolik robot. Vi träffar henne första gången när hon sitter vid sin vän Cordelias dödsbädd. Cordelia, eller Coco som Jojo kallar henne, har blivit gammal, men Jojo är tolv år för alltid.

Efter den här första scenen får vi följa med tillbaka till när de båda flickorna (?? eller flickan och roboten?) träffas för första gången. Vi får följa med Jojo hem till den internatlika kasernen där hon bor med andra androider i väntan på och emellan uppdrag, höra om hennes relationer med de andra som bor där och vi får vara med när vänskapen med Coco hotas.

Jag tänker lite på Klara och solen av Kazuo Ishiguro när jag läser den här boken. Mest för att Klara och Jojo har samma klara och rena och helt igenom goda sinnelag. Men En odödlig vänskap innehåller inte det lite skeva som vi möter i Ishiguros skildring sin artificiella vän. När Klaras världsuppfattning är begränsad av att hon är en maskin, är Jojos så helt igenom människolik att det är svårt att se någon skillnad på ett riktigt barn. Och det gör man inte heller, när Jojo möter nya människor kommenterar de alltid hur verklig hon ser ut. ”Det är det som är meningen” svarar Jojo.

Men när Klara slutar sina dagar (förlåt, spoiler alert!) bortglömd på en soptipp, är det istället Jojo som överlever sin människa i den här berättelsen. Är det för att en barnbok behöver ett lyckligare slut? Eller för att det gått några år mellan att Klara och solen (2021 på engelska) och En odödlig vänskap kom ut? Har vår syn på robotars möjligheter att vara mänskliga förändrats?

För att ytterligare spetsa till AI-diskussionen har Lilla Piratförlaget låtit konstnären Annika Nordenskiöld prompta fram omslagsbilden via AI. Den ser ut som en generisk AI-bild med smala vackra flickor med magiskt upplysta ansikten, men benen är i lite konstiga vinklar och föremålen framför dem (något slags spel) ser lite oklara och hallucinatoriska ut.

Lidbeck är som alltid en stabil författare. Här tar hon återigen upp svåra frågor: om vänskap, mänsklighet och vilka rättigheter människolika varelser kan ha. Passar trean till sexan.

Keedie

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2025
Hcg
195 sidor

Keedie är en preequell till Som en gnista som kom ut på svenska förra året. Här får vi möta Addies ena storasyster Keedie som redan i första scenen är på krigsstigen mot ett gäng översittare. Uppflugen i ett träd skjuter hon på dem med ett stort vattengevär, som hämnd för att de mobbat hennes bästis Bonnie. Keedie, som börjat läsa på universitet i Som en gnista, och hennes tvillingsyster Nina är tretton i den här boken. Den där besvärliga åldern, skildrad i så många mellanåldesböcker, då gränslinjer mellan barndom och tonår ska dras, och vägen in i vuxenlivet börjar stakas ut. Tvillingarna, som tidigare varit sammansvetsade i lek, har börjat glida isär. Nina väljer andra vänner, vänner som inte är snälla mot Keedie. Men Keedie, som har autism precis som lillasyster Addie ska visa sig ha, är en krigare. Hon kämpar emot. Hon beskriver det som att hon styr en båt över ett stormigt hav, hon tänker inte tappa rodret.

I den här boken får vi följa ett barn som är högljutt och annorlunda. Besvärligt, tycker nog många vuxna. Men det finns också flera bra vuxna på skolan, som skjuter in en stötta här och där, så Keedie behöver inte kämpa alldeles ensam.

Trots att den här boken utspelar sig innan Som en gnista, är det bättre att läsa den efter. Det är så den är skriven, och vissa av de upplevelser och känslor som Keedie och Addie har skildras på ett mer lättförståeligt vis i Som en gnista, så det är ett stöd att ha läst den innan. Den är Hcg-klassad, men inte helt lätt att läsa på grund av att det kräver lite att hänga med i Keedies tankevärld. Jag skulle rekommendera den för duktiga läsare i femman med framförallt för sexan-sjuan.

Återigen blir man sorgsen och arg när man läser hur vissa barn tilldelas diagnoser som sedan förklaras för dem som problem, som nedsättningar i deras funktion. Och visst, i det strömlinjeformade neuronormativa samhället, där förståelsen ibland är låg och toleransen för olikheter obefintlig, kan det vara det. Men egentligen är det bara ett annat sätt att fungera på. Inte fel eller sämre, bara annorlunda. Det är det Keedie slutligen slåss för att visa omvärlden: hon vill försöka vara en förebild för alla som bara vill våga vara sig själva.