Det röda hjärtat

Katarina von Bredow
Natur & Kultur 2025
Hcg
235 sidor

Det var ett tag sedan jag läste något av Katarina von Bredow, men oj vilket kärt återseende! Som mästarinna på relationer och kärlek håller hon en jämn toppform. Faktiskt vet jag få författare som kan skapa spänning med hjälp av vad som rör sig i en ung människas tankar och känslor som hon.

I den här berättelsen möter vi Hedvig, som i Den vita lögnen flyttar från småstad till storstad och navigerar sig in i kompisgänget i den nya klassen. Nu har hon en plats, och den är nära klassens drottning Molly. Det är på gott och ont. Hedvig gillar verkligen Molly, men vissa av hennes beteenden är svåra att sympatisera med, ändå måste Hedvig se mellan fingrarna med dem, för hon kan inte riskera Mollys vänskap.

Här handlar det om ett fenomen som jag sett allt mer bland unga omkring mig: att om en kompis varit tillsammans med eller varit kär i en person, är denna förbjudet område för all framtid. För ungar i en mellanstadieklass, där kärleken är en lek och ett prövande, och utbudet ganska begränsat, är detta en ganska svår regel att hålla sig till. Men nu har Molly bestämt att Elliot, som Hedvig tycker väldigt mycket om, är Molly-paxad, för de har varit tillsammans en kort tid och kanske vill Molly bli tillsammans med Elliot igen. Hedvig får låna honom, men bara som en kompis, och bara för att Molly litar så mycket på henne.

Ika, Hedvigs bästis från förr, dyker upp och beter sig konstigt just precis när Hedvig hade behövt en bästis och goda råd som bäst och Mollys föräldrar skiljer sig. Ja, det blir rörigt, mycket och stora känslor och fantastiskt härlig läsning från trean till sexan. Går fint att läsa fristående från första boken.

Som en gnista

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2024
Hcg
196 sidor

Addie har fått en ny lärare, miss Murphy, som är av den typen som har noll förståelse för barn som inte är normativa, som inte uppför sig på ett sätt som passar in i just deras mall för hur barn ska vara för att göra just deras undervisning enkel och deras klassrum lugnt. Alla vi som själva har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller har barn eller vänner som har det känner igen typen. Och det gör ont att läsa om hur Addies lärare trycker ner henne i skorna genom att bara se allt hon inte lyckas med, istället för allt det hon är briljant på.

Elle McNicoll, som själv har autism, har nog lånat mycket av sig själv till sin huvudperson i den här boken. Och hon har omgivit henne med annat som stöttar henne: en fin familj, inte minst storasyster Keedie som också har autism och som är Addies stora idol och förebild och en insiktsfull skolbibliotekarie (helt baserad på McNicholls riktiga bibliotekarie från skoltiden, berättade hon på Litteralund!).

I skolan ger miss Murphy eleverna i uppgift att skriva om häxprocesserna. Byn där Addie bor var en av de som avrättade flest kvinnor för häxeri och när Addie börjar läsa på om dem inser hon att vad dessa kvinnor framförallt var, var annorlunda, kanske på samma sätt som hon och hon blir filterlöst berörd av deras öde.

Samtidigt pågår andra saker i Addies liv: hennes bästis överger henne, men det börjar en ny tjej i klassen som kanske kan bli en vän och Keedie som läser på universitetet börjar bete sig märkligt, men vägrar berätta vad som är fel.

Det är en spännande berättelse där vi för följa Addie och hennes kamp för att byn de bor i ska upprätta ett minnesmärke över häxprocesserna och de orättfärdigt avrättade kvinnorna, men det är också en pedagogisk berättelse, på allra bästa sätt. Vi får vara inne i Addies huvud, vandra i en stund i hennes skor och få förståelse för hur hennes värld fungerar och förklaringar till olika beteenden som utan förståelse kan ses som märkliga och främmande.

Det finns en tv-serie på svt play som är baserad på Elle McNicholls bok. Där har man lagt till lite övernaturliga inslag och låter häxorna framträda på ett sätt som de inte gör i boken. Själv tyckte jag inte om serien, faktiskt gjorde den att jag inte var så sugen på att läsa boken, men nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för den var riktigt bra. Spännande läsning för både de som behöver speglar och för neuronormativa som behöver fönster att kika in igenom. Passar mellanstadiet och tidiga högstadiet.

Pet

Akwaeke Emezi
uHce
Trasten (2023)

När mina barn gick på mellanstadiet gick de på en ganska liten skola med engagerade pedagoger. När en förälder frågade om skolan hade någon antimobbingpolicy, fick hen veta att det hade de inte, eftersom de inte hade någon mobbning på sin mysiga lilla skola där alla kände alla. Det var så klart inte sant, mobbning finns på alla skolor. Och det finns inget farligare än att påstå att man inte har några problem med den saken, det är lika dumt som att påstå att man inte har några fördomar, för det gör en blind för de missförhållanden som finns. Om det handlar ungdomsboken Pet från bokförlaget Trasten.

Jam bor med sina föräldrar i Lucille, i en tid efter revolutionen då folket i staden gjort upp med en massa saker som var fel. De har rivit statyer av slavägare, förbjudit vapen och sett till att de som varit korrupta eller begått övergrepp fått betala skadestånd och ”återanpassats”. Så nu finns inte längre några monster i Lucille, bara änglarna, de som genomförde revolutionen och som styr nu.

Jam är en tjej som mest kommunicerar med händerna. Hon kan prata, men gör det bara i sammanhang då hon känner sig väldigt trygg. De första åren av sitt liv levde Jam som pojke, men bestämde sig tidigt för att det var flicka hon var. Jams bästa kompis heter Redemption och bor i en stor-regnbågsfamilj med sina tre föräldrar i ett hus med ett stort välkomnande kök fullt av farbröder, fastrar, brödbak, gemenskap och kärlek.

Jams mamma är konstnär, och en natt kliver en varelse ur en av hennes tavlor, framkallad av blod som droppat från Jams hand ner i tavlan. Varelsen är monstruös, men hävdar att den inte är ett moster, utan en jägare. Den kallar sig Pet och är på jakt efter ett monster som finns i Lucille. För naturligtvis finns det moster i Lucille, inget samhälle kan vara fritt från det som är fel. Just det här monstret finns hemma hos Redemption, säger Pet och nu måste Jam hjälpa den i jakten.

Språket i Akwaeke Emzis första ungdomsroman är lekfullt och vackert i Helena Hanssons översättning: Pet ”vimlar av okändheter”, Jams ord är ”tunga av förakt som låg utbrett över ett skelett av rädsla”, paniken beskrivs som ”vingarna som fladdrade som en präriebrand i huvudet” och ”rättvisan steg upp som en sol över kullen en prålig morgon”.

Först och främst handlar den här boken om att våga se det som är fult och obehagligt och ha modet att agera på det man ser. Inte sopa saker under mattan och leva i lögnen om den bästa av världar. På ett annat plan handlar den om att vara tonåring, på väg mot att bli vuxen. Som ett annorlunda barn – av vilken anledning man än är det – är man ofta mer beroende av sina föräldrar än andra. Då blir det också svårare att bryta sig fri, att bli sin egen utanför familjens trygga ram. Jam känner det som att hon och hennes föräldrar tidigare var en treenighet, men nu ser hon hur det är de två, de har varit en enhet länge, innan hon ens fanns, och nu, när hon måste möta Pet och det monster de jagar helt själv, ser hon sig som utanför deras tvåsamhet.

Det är en brutal berättelse som läggs i dagen, ett övergrepp har begåtts och en fruktansvärd hämnd utkrävs av Pet. Att vara förblindad och att våga se blir ödesmättade teman i boken som också väcker svåra frågor om brott och straff, hämnd och om ifall förlåtelse är möjlig.

(texten har tidigare varit publicerad i Mazar Masarin)

Orangeriet


Matilde Villegas Wistrand
uHc
Modernista 2024

När Uno åker hem från sjukhuset med sina föräldrars goda vänner är han ”inte mycket mer än en trasig skata som de tagit in för att mata med honungsvatten och frön medan de ringer någon som kan bättre”. Kvar ligger hans pappa Bo, förlamad i underkroppen. Och borta för alltid efter olyckan är hans mamma.

I andra änden har vi Vanja, som beslutar sig för att söka sig bort ett arbete i hemtjänsten i området där hennes mamma blivit en av brukarna. I stället tar hon anställning som personlig assistent hos en man på landet, Bo.

I växelvisa kapitel möter vi Uno och Vanja och deras trasiga föräldrar, Bo och Aino. Det är två unga människor på gränsen till vuxenlivet. Då när man ska omskapa sig, gå från barn till vuxen. Nu har dessutom livet som de känner det tippat över. Unos genom bilolyckan, Vanjas genom mammans allt djupare fall in i sjukdom. Även för Bo har livet ryckts undan, landskapet blivit ett helt annat. Aino för sin del trevar efter att få tag i verkligheten bortom vanföreställningar och rädslor. De måste alla lära sig leva i en  ny verklighet. De två vuxna som ser tillbaka på sina liv, det som var och hur det blev. De två unga som försöker finna en väg framåt. Det finns också en längtan efter kontakt mellan barn och vuxen, att återskapa ett band som en gång var starkt.

Som mamma som har passerat den prövning i föräldraskapet som kallas tonåren en gång, kan jag känna igen mig i mönstret. Att först vara väldigt nära sina barn, men att under en period undra vart den närheten har tagit vägen, fråga sig om den någonsin kommer att komma tillbaka. Det är inte självklart att den gör det. När beroendeförhållandet mellan ett barn och dess vuxna försvinner återstår vuxna människor som måste besluta att man vill ha en relation och hur den ska se ut. I Orangeriet trevar huvudpersonerna efter varandra, genom tystnader och famlande ord, men det finns en väg framåt.

Matilde Villegas Wistrand berättar en historia som tar sina läsare på fullt allvar. Det finns inga förenklingar, inte mycket som antyder ungdomsroman. Språket är både målande och vackert och hårt drabbande. Uno skriver: ”Kroppen och jag går tillbaka till sovrummet, jag klär den i mammas blå kofta… En kort stund, under transportsträckan mellan ytterdörren och skolentrén så rymmer jag”. Och när han beskriver sin pappa, som blivit honom så främmande, kan det låta: ”…rampen hissas ner och ut kommer en rullstolsbunden man som ser ut som en gammal kråka”.

Jag tycker allra bäst om att läsa avsnitten som är skrivna ur Unos perspektiv. Om jag hade fått önska mig något av författaren av den här romanen, som jag tyckte väldigt mycket om att läsa, hade det varit att inte bara lita på de unga läsarna, utan också lita mer de ungdomar hon skriver fram. Att få följa bara Uno och Vanja hade gjort det möjligt att få en fördjupad bekantskap med dem. Nu, med fyra olika personers berättelser, var och en med sin tonalitet och sin historia, spretar romanen mer än vad den hade behövt göra.

Men sammantagen är detta en riktigt fin debut och jag önskar att vi snart får läsa mer från Villegas Wistrands penna.

(Texten har tidigare varit publicrat i Bazar Masarin)

Äppelkänslan

Lisen Adbåge
Bild: Emma Adbåge
Bilderbok
Rabén & Sjögren 2024

Lisen och Emma Adbåges nya gemensamma projekt kretsar kring minnen, tillbakablickande och att återuppleva. Vi möter ett barn i ett rum, ett stort luftigt vardagsrum. Här finns matbord, soffa och fåtöljer. Det är sparsamt möblerat med få växter och prydnadssaker på sidobord och i fönsterkarmar. Här rör sig barnet – som jag tolkar som en flicka – ensamt mellan sittplatserna och minns kvällen innan.

Kvällen innan var en spelkväll. En riktig myskväll, med en vuxen som jag tänker är flickans mamma. De har lika svart hår och likadana ögon.

Det är nästan ett kammarspel. Tiden vi finns med flickan i rummet kan vara fem minuter. Det kan också vara timmar. Det flickan minns varvas med uppslagen då hon är själv. Tillbakablickandet på den lyckliga kvällen, i kombination med det ensamma barnet i det stora rummet, skapar en ödesmättad stämning. Vad har hänt? undrar jag. Är mamman död? Borta? Sjuk?

Alla bilderna, som går i jordiga färger med färggranna inredningsdetaljer som bryter av, sträcker sig över hela uppslaget. Jag tänker mig att det är en utmaning tryck- och bindningstekniskt, men det fungerar fint utom på ett uppslag där en bit av rummet blivit kapat. Att skapa så många bilder av ett och samma rum ur olika vinklar måste vara en övning i tålamod och noggrannhet. Emma Adbåge brukar briljera med små, pilliga detaljer, så även här. Jag roar mig med att bläddra fram och tillbaka och studera dem. Ligger den där fia-pjäsen på samma ställe? När uppstår kaffefläcken? Har den där växten verkligen lika många blad på alla bilder (det har den inte, men jag bestämmer mig för att det beror på att man kan se olika många ur olika vinklar).

Lisen Adbåges text är fåordig, låter bilderna berätta i fred. Det är barnets egen röst som talar till den saknade vuxna, som påminner om och återberättar hur de spelar spel, fikar, busar i soffan. Och som hittar äpplena, dem som de glömde äta.

Och slutligen kommer mamman hem, helt vardagligt. Inget allvarligt har hänt, hon har nog bara varit ett ärende eller kanske på jobbet. Men i den här bilderboken blir det lilla det stora, precis som det kan vara i ett barns liv. En myskväll hemma kan vara mist lika minnesvärd som en utflykt till Tivoli. Känslan av äpplen och närhet kan stanna lika länge i magen som minnen av utflykter och äventyr.

(Texten har tidigare varit publicerad i Bazar Masarin)

En duktig flickas handbok i mord

Holly Jackson
Modernista 2024
uHc
380 sidor

En flicka försvinner i en småstad. Strax därefter tar hennes pojkvän livet av sig och lämnar efter sig ett sms där han erkänner mordet. Flickan dödförklaras och pojkens familj, som bor kvar i den lilla staden, får leva i evig skuld och skam. Några år senare får Pippa Fitz-Amobi, en A-student med ett stort intresse för true-crime, den stålande idén att skriva sitt specialarbete om fallet.

Pip, som hon kallas, kände Sal, den misstänkte pojkvännen, genom att han var bästa kompis med hennes bästis storasyster, och hon har aldrig kunnat förlika sig med tanken på honom som en mördare. När hon nu börjar särskåda fallet är det mycket som inte stämmer. Och när hon börjar prata med folk märker hon att många ljuger. Dessutom det blir snart tydligt att det finns folk som inte vill att hon ska rota i det förflutna.

Så vad hände egentligen den där kvällen när den vackra, populära Andie Bell försvann? Och de påföljande dagarna då hennes pojkvän dog i ett skogsparti i närheten av sitt hus?

Den här boken har nyligen kommit upp som serie på Netflix, vilket man kan förstå, för det är en riktigt spännande historia. Pip är en bra karaktär, jag gillar också hur hennes familj är skildrad. Vi följer henne både i tredje person och genom hennes egna loggboksanteckningar och transkriberade intervjuer. Hur hon lyckas nysta upp trådarna, med visst stöd och hjälp från Sals bror Ravi, känns hyfsat realistiskt. Slutet är kanske lite over the top, men det är en liten anmärkning på en härlig bladvändare, som få kommer att släppa innan den är utläst. I oktober kommer redan uppföljaren: Duktig flicka, ont blod.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett

Annelie Adamsdotter
Bonnier Carlsen 2024
uHc
291 sidor

När vi möter Hilda första gången är det just när hon befinner sig med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett. Där sitter hon med stickan hon precis kissat på och ber till Gud – som hon faktiskt tror på – att testet ska visa sig vara negativt. Det är det ju inte så klart.

Det som rör till det hela lite extra mycket för Tilda jämfört med andra tonåringar som råkar bli med barn är är tre saker. För det första det där med Gud då. Hon tror, anser livet vara heligt och abort är inte existerande alternativ för henne. För det andra har hon ställt till det lite för sig genom att i rask takt ha sex med tre olika personer. Först sin pojkvän sedan två år, som gör slut med henne direkt efter. Sedan brorsans kompis som hon raggar upp för lite tröstsex. Och sist – men absolut inte minst – sin SO-lärare, den hete (men uppenbarligen också helt gränslöse) Andreas.

Det tredje som gör livet extra jobbigt för Hilda är att hon är ganska ensam. Två års förhållande med Benjamin, som inte bara var pojkvän utan också bästa vän, har gjort att hon inte har några riktigt nära tjejkompisar kvar. Och sina föräldrar, i synnerhet sin mamma, har hon ett riktigt dåligt förhållande med. De har nog också tagit för givet att hon som en god kristen skulle ”spara på sig” tills efter bröllopet. Så att överraska dem med nyheten att hon inte bara haft sex, utan även gått och blivit gravid, är ett väldigt långt steg.

Boken är skriven som Hildas dialog med Gud, den enda hon kan vända sig till och resonera med i sig vånda. Han ger inte så många svar, men Han lyssnar storsint.

Hilda döljer sitt tillstånd och bidar sin tid medan hon försöker fundera ut vem som skulle vara den bästa, mest lämpade pappan åt hennes barn. Hon hinner bli både störtförälskad, övergiven och heart broken, förvånad, överraskad och sviken flera gånger under de nio månader som ett litet liv växer i henne.

Detta är riktigt bra och snabbslukad svensk ungdomsbok. Att ämnet är ovanligt för vår svenska kontext gör den inte sämre, tvärt om. Hilda är en riktigt trevlig bekantskap, en sådan där huvudperson som man gärna hänger med. Och tonträffen känns helt rätt. Författaren Annelie Adamsdotter, som till vardags är gymnasielärare, känner uppenbarligen sin målgrupp.

Ja till fler svenska ungdomsböcker! Jag hyllar alla förlag som strävar vidare i denna nedåtgående trend. Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett passar högstadiet och uppåt. Plus för härligt omslag som också det känns helt rätt i tiden.

Revan

Charlotte Cederlund
Opal 2024
uHc
366 sidor

Omar, Zahers på alla sätt ordentlige och föredömlige storebror, beter sig en förmiddag skumt. Zaher följer efter honom och ser att han blir skjutsad i en bil med tonade rutor till det pampiga gräddvita Universitetshuset i Lundagård i centrala Lund. Där blir han emottagen av allvarliga människor i gröna kåpor och när Zaher försöker smita efter in i byggnaden blir han brutalt stoppad. Zaher, som inte är ett sånt praktexemplar som Omar, försöker visserligen spionera lite genom ett fönster men ger upp ganska snart. Istället går han ut och festar med en kompis. Sent på natten blir han uppringd av sin pappa som är på sjukhuset med Omar. Han har blivit påkörd av en bil, är allvarligt skadad och ska opereras.

Genom en allvetande berättare får vi följa Zaher kors och tvärs genom Lund då han gör allt för att förstå vad det är Omar blivit inblandad i och hjälpa honom att bli frisk. Han kämpar för att hans familj inte ännu en gång ska splittras och avslöjar konspirationer och lögner. Vi får också följa Zahers minnen från en omskakande flykt till Sverige och en del andra personer som är viktiga för handlingen. Vi presenteras för ett hemligt mäktigt sällskap och en parallell värld. Charlotte Cederlunds nya tonårsbok är tjock, 366 sidor, men de är en spännande bladvändare som man gärna läser snabbt. Jag gillar extra mycket att få färdas runt i Lund, mellan Blocket, Lundagård och Professorstaden. Den passar från sjuan och uppåt, gärna som högläsning.

Arvspelen

Jennifer Lynn Barnes
Modernista 2024
uHce
349 sidor

En till synes slumpmässigt utvald tjej, Avery, blir plötsligt ensam arvtagerska till en excentrisk multimiljonär. Enda villkoret är att hon flyttar in i det enorma Hawthorne House, när också de släktingar som precis förlorat sitt arv också bor. Det är den dödes två döttrar och, kanske framför allt, hans fyra dottersöner. Fler än en av dem har all rätt att önska livet ur Avery. Men som om inte det vore nog har den gamle lämnat ett spel, en gåta, eller kanske ett spratt, efter sig. Något de efterlevande måste räkna ut. Och Avery kan lika lite som bröderna Hawthorne motstå ett bra spel.

Vad kan gå fel med en bok som är blurbad på omslaget av ingen mindre än E. Lockhart? Nästan inget. Detta är finfin underhållning, en spännande bladvändare. Och som tur är den förta boken i en serie, så den som får abstinens efter sinnessjukt rika mysteriemakare efter avslutad läsning behöver bara vänta på nästa bok.

Eloge till Modernista som gett ut den här utmärkta översättningen av Ylva Stålmarck! Den kommer att passa från högstadiet och upp, till exempel för alla som gillat Familjen Bridgerton.

Mitt påtvingade skollov

Kateryna Jehorusjkina
Illustrationer av Sofie Avdiejeva
Hjulet 2023
Hcf

Den 24 februari 2022 vaknade författaren Kateryna Jehorusjkina i sitt hem utanför Kiev av explosioner. Efter det följde en tid av flykt och nätter i skyddsrum. Hennes åttaåriga dotter ställde olika frågor om kriget, som tillsammans med egna funderingar, drömmar och erfarenheter blev till en bok.
Mitt påtvingade skollov är skriven som en flickas dagbok från 24 februari till den 14 mars. Under den tiden får flickan inte gå i skolan, men får ändå lära sig en massa nya saker. Till exempel vilka andra som bor i huset och vad de är bra på, hur minor och blindgångare ser ut, att inte gnälla och klaga. När livet i källarskyddsrummet slutligen blir för farligt flyttar familjen till Lviv där flickan kan börja i onlineskola och det påtvingade skollovet tar slut. Men kriget är nu, två år senare, ännu långt ifrån slut.

Illustratören Sofie Avdiejeva jobbar med ett rikt och färgglatt bildspråk. Ena sidan av uppslaget utgör flickans dagbokssida, som utriven ur en anteckningsbok. Andra halvan av uppslaget flödar av detaljer och utvikningar som rinner över på textsidan och blandas med kritteckningar i naivistisk stil och ord skrivna på ukrainska.

Detta är en bok som inte bara är en sorglig och gripande berättelse, utan lika mycket en bok som behövs. Så länge kriget i Ukraina pågår behöver vi påminnas om dess fasansfulla realiteter och få mänskliga ansikten på dem som kurar i skyddsrum och källare.

Boken är klassad Hcf, men i mitt tycker är den kanske snarare en illustrerad bok för årskurs 3-5. Det är en bilderbok eftersom bilderna är lika betydelsebärande som texten, men det är ganska mycket text för en bilderbok. Sist i boken återges hela texten på ukrainska så att även de som tagit sig från Ukraina till Sverige ska kunna läsa berättelsen