Fredrik Blomqvist, Carl Blomqvist Illustratör: Johan Leion Bonnier Carlsen 2025 Hcf 93 sidor
Fredrik och Carl Blomqvist är far och son som länge hittat på berättelser tillsammans och detta är deras gemensamma barnboksdebut. Vi träffar den lilla fjällräven Frejo som bor med sin pappa Fale och syskonen Viddja och Jåkk i hemkullen på fjället. Viddja och Jåkk är mer äventyrliga och modiga än Frejo, som fördrar att vara med sin kompis Ruut framför syskonens mer våldsamma lekar. Men nu händer det något, norrskenet lyser rött och något hotar fjällrävarnas rike. Då gäller det att vara modig vare sig man vill det eller ej.
Det är en gullig och lagom spännande berättelse med lockande färgillustrationer i ”disneystil”. I botten på detta äventyr ligger de faktiska omständigheterna för fjällräven. Arten är starkt hotad av klimatförändringar med mildare klimat som leder till konkurrens med rödräven om föda och revir. Berättande är lite rörigt men texten är luftigt satt och innehåller mycket dialog. Detta tillsammans med de gulliga illustrationerna och det angelägna ämnet drar upp helheten. Passar lågstadiet och som lättläst på mellanstadiet. Del två i ”Sagan om Frejo”, Mörkvinter, kommer nästa år.
”Det här ska handla om en tid för rätt så längesedan – ungefär när det kostade tre kronor att köpa en Piggelin” inleder Frida Nilsson sin nya kapitelbok för lågstadiet. Hon är alltså tillbaka ungefär där hon startade, i Hedvigtid. Men de vi möter i boken är snarare de udda och undanskuffade existenserna som lever i samhällets marginaler, som vi känner igen från Jagger Jagger och Apstjärnan. Här lever förmänskligade djur i utkanten av människornas samhällen. I en övergiven cementhamn träffar vi Ofelia, hennes odugling till far som bor på en pråm och hennes hårt kämpande mamma som bosatt sig i det gamla hamnkontoret. Ofelia är en lycklig liten räv och hela cementhamnens lilla solstråle. Så när hon – på grund av pappans slarv – försvinner ut till havs i en storm, vill alla invånare engagera sig för att få henne tillbaka. Vattenråttan, Grävlingen och Viran, som ingen riktigt vet vad hon är för djur, gör upp en plan tillsammans.
Under tiden har Ofelia drivit i land på en öde ö, där hon för första gången får bekanta sig med Skogen och Naturen. Överlever gör hon på ett lager av konserver som finns i pappans förlista pråm.
Maria Nilsson Thores illustrationer i svartvitt är fantastiska. En helsida per kapitel, med stor omsorg om detaljerna och karaktärernas minspel, kroppsspråk och särdrag. De i sig gör boken läsvärd.
Det blir ganska många turer och misslyckade försök innan Ofelia kommer hem igen. Båda föräldrarna får omvärdera sin syn på sig själva och varandra. Vi som läsare får oss en lite läxa om att var och en är bra på sitt sätt och att det liv du lever kan vara fantastiskt för dig även om det är torftigt i någon annans ögon.
Kan passa riktigt duktiga läsare på lågstadiet, men kanske framförallt som högläsning.
Den argentinska bilderbokskonstnären kommer med sin andra bok på svenska, en småbarnsbilderbok som handlar om blickar och seende, att se och bli sedd, att titta, blunda och upptäcka. Den spanska titeln A simple vista har fått en, så vitt jag kan bedöma, fin översättning av Rasmus Pettersson.
Vi möter en flicka med en lysande röd frisyr som står som en kvast på huvudet. Hon sällskapar med en jättelik isbjörn. De rör sig genom ett sparsmakat, stiliserat landskap, över sidor i dova eller jordiga färger. Det röda håret står ut som en flagga på bilderna, en flagga som signalerar: här är jag! Se mig! Och isbjörnen ser; flickan känner sig sedd och har någon att själv se och spegla sig i.
Yael Frankel besöker årets Litteralund-konferens i april. Passar förskoleklass och lågstadiet.
Mac Barnett Illustrationer: Jon Klassen Lilla Piratförlaget 2023 Hcf Bilderbok
Lurig titel på den här boken. De tre bockarna Bruse. Denna klassiska saga, berättad och sjungen tusen och tusen gånger. Inte minst av Rörvik/Moursund, till min dokumenterade förtjusning. Nu när ett annat radarpar ger sig på den klassiska sagan är det dock inte alls bockarna som, trots bokens titel, står i centrum, utan den lilla rackaren under bron. Trollet.
Där sitter han i leran och smutsen och hungrar under sin skruttiga bro. Så svulten att han petar ut öronvax och navelgojs och mumsar i sig. Så klart blir han uppspelt när han hör det lovande klappret av klövar på bron för han ”..älskar bock! Som grillad bockfilé på spett. Friterad bock, så mör och spröd. Bockpastej på rostat bröd.” Men det är ju så klart en väldigt liten bock. Och trollet är inte dummare än att han gärna väntar på ett större byte.
Vi vet ju alla hur det ska gå. Ändå tillför Barnett och Klassens version en hel del nytt. Det är för det första trollperspektivet. Vi får nästan sympati för det äckliga trollet i sin ensamhet och hunger under bron. Sen är det överraskningsmomentet; vi vet att sista bocken är stor, men hur stor den verkligen kan vara, det är svårt att föreställa sig innan man läst. Men det är ju också Klassens bilder. De brunmurriga som med hjälp av skarpa kontraster, få men tydliga detaljer och distinkta blickar, som vi lärt oss älska i mästerverk som Jag vill ha min hatt, och som jämte Barnetts humoristiska text gör denna bilderbok till en riktig läsfest. Inget skolbibliotek med lågstadium och självaktning bör missa den!
Mårten Sandén Illustratör: Lisa Medin Bonnier Carlsén 2022 Hcg 137 sidor andra boken om Dogstars
Anna har precis hunnit inse att hundar kan tala, brumerna vill värma uppvärlden, att hon själv kan flyga och är en Dogstar och att hon har en tvillingbror, Sandro, som också han är en Dogstar med den magiska gåvan att kunna göra sig osynlig. Nu är det redan dags att kasta sig in i nästa äventyr: deras första gemensamma uppdrag.
Mårten Sandéns nya mellanåldersserie fortsätter precis som den började: med fart, spänning, fantasifulla lösningar och humor. Anna och Sandro måste bege sig till Gasklockorna, stans farligaste område, för att få information om Rimfrost, brumernas ondskefulle ledare. På vägen får de med sig Rufus, alltiallo på Centralen (hundarnas högkvarter) och Atjo, Annas explikator i form av en liten hamster som hon har i fickan. Explikatorn kommer väl till pass när Anna (eller läsaren) behöver få obegripliga saker i sitt nya liv förklarat för sig. Tyvärr är Atjo ofta urladdad när man behöver den som bäst, eller lägger sig i helt i onödan när man vill det som minst. På vägen får Anna också några ledtrådar till sin egen historia.
Dogstars passar alla slukarläsare från trean och uppåt. Språket och berättelsen är tillräckligt avancerade för att locka även lite äldre läsare, eller för att funka fint som högläsning. Precisa som den förra boken utspelar sig den här berättelsen under en enda dag i Annas liv.
Chris Haugton har tagit svenska bibliotek med storm med sina färgglada, lite stiliserade djurbilderböcker. Jag har aldrig träffat en barnbibliotekarie som inte älskar de här böckerna. Det är krabbor, apor, hundar, fåglar och nu har det blivit dags för pingvinerna. Det är första gången jag djupdyker i en Chris Haughton-bilderbok och jag är väldigt nyfiken på vad det är som fascinerar så.
Berättelsen är rak och enkel: mamma Pingvin ska ut och fiska middag. På land står pappa Pingvin och pingvinbarnet och tittar på och kommenterar. Det blir ett litet motgångsmoment i mitten, men allt går så klart bra och lilla Pingvin får sin middagsfisk.
Boken inleds med en vacker tapet i blått med pingviner i siluett mot den Antarktiska kvällshimlen. Samma tapet återkommer i slutet. När berättelsen kommer igång slås man framför allt av de starka, nästan fluorerande, och kontrastrika färgerna. Stora vita fält av snövidder mot turkosblå himmel. Pingvinerna har fått lysande orangea bröst och rosa-röda näbbar. Haughton jobbar både med stora kontraster och många nyanser. Vattnet går till exempel i flera nyanser av blått. Texten är sparsmakad med inte mer än ett par-tre meningar per sida. Sidorna med mamman Pingvins jaktäventyr varvas med pappans och barnets dialog. Hela tiden upprepas: ”Bra jobbat, mamma Pingvin.” och ”‘Och sen kommer hon hem, eller hur?’ ‘Klart hon gör'”.
Det är stiligt genomfört: både enkelt, snyggt, gulligt, roligt, trösterikt och lite spännande. Jag förstår helt klart svenska barnbibliotekariers förtjusning i Haughton och sällar mig till hyllningskören. Passar förskolan och lågstadiet.
Anja Gatu Illustrationer: Anna Nilsson B. Wahlströms 2022 Hcf 117 sidor
Samira Karlsson, kattspion, fortsätter sina äventyr på Rosengård i Malmö i denna tredje bok i serien. Här inleds boken med en förfärlig scen där en igelkottsmamma blir slaktad av… något. Kvar lämnas ett gäng igelkottsungar och ett mysterium. Vem (eller vad?) dödade igelkotten?
Berättelserna om kattspionerna på Rosengård är både gulliga och spännande. De kräver lite mer av sin läsare än till exempel ”Lasse-Maja”. Till skillnad från dem är det också bra att läsa dem i rätt följd, eftersom äventyren delvis bygger på varandra. Böckerna tar upp verkliga problem och händelser, som till exempel att vissa vill så split mellan grupper genom att sprida desinformation. Eller hur förödande robotgräsklippare kan vara för igelkottar. Dessa problem placeras sedan i den färgglada och fantasieggande kattspionvärlden. Det är både snyggt och smart.
Passar låg- och mellanstadiet, men kanske med en liten triggervarning för den brutala igelkottslakten.
Tänk om jorden egentligen är en semesterplanet för hundar, som bara kommer hit för att vila upp sig och bli bortskämda hos sina resurspersoner? Och tänk om deras fristad nu hotas av en ondskefull art, som på grund av att de ständigt fryser vill ha ett varmare klot, nu börjar få framgång? Så ser i alla fall grundpremissen ut för Mårten Sandéns nya bokserie ”Dogstars”.
Anna bor i familjehem och har det jobbigt med lite av varje. En dag på vägen till skolan, då hon är sen som vanligt, blir hon jagad av sin grannes boxer. Då visar det sig plötsligt att hon kan flyga. Hon lyfter och svävar iväg. Och kommer bara yttepytte för sent till skolan. Det är ju naturligtvis jättemärkligt, men långt ifrån det märkligaste som händer denna dag. För strax efter första lektionen knuffar Horace, klassens smartaste kille, in henne i ett skåp. De åker genom lufttryckstuber till en underjordisk central där hon får veta att grannens boxer är en drottning och det är bara början på att hela Annas världsbild måste stöpas om.
Så när hon somnar den kvällen – för Ett nytt hopp utspelar sig under en enda dag – har hon fått veta att hon är en efterlängtad ny medlem i Dogstars, en grupp som med tack vare sina specialförmågor ska hjälpa hundarna att sätta stop för Rimfrost och brumernas förfärliga plan att värma upp jorden och förstöra den.
Det är mycket välkommet att Mårten Sandén nu är tillbaka med en ny slukarserie, efter att några år ha ägnat sig åt lite mer svår tillgängliga böcker i en slags svensk-magisk-realism-noir-genre. Detta gör han dock utan att förenkla; Sandéns tilltro till att de unga läsarna hänger med på både avancerade resonemang, snabba skämt och svåra ord är intakt. Det hela är dessutom lockande förpackat med klatschigt omslag och snygga illustrationer av Lisa Medin.
Det här kommer att passa slukarläsarna från trean och uppåt.
Isa bor på gården Vindelälv med mamma Tuva, pappa Orvar och farmor Hulda. Hon är hittebarn. Orvar fann henne en sen höstkväll på väg hem från arbete i skogen. Trots att de söker efter flickans biologiska föräldrar hittar de dem inte och Isa växer upp som en mycket efterlängtad dotter i huset.
Isa är lycklig på Vindelälv. Hon leker i skogen och har en förmåga att tala med djur och ett speciellt band till naturen. Men liven på gården blir allt hårdare eftersom årstiderna beter sig märkligt, vintern blir allt längre och sjön fryser innan löven har hunnit falla av träden.
Det är då farmor Hulda berättar för Isa om årstidernas rike. Kanske är det inte bara en saga? Isa förstår att hon måste ge sig av för att rädda världen, ensam och med det mystiska klot som fanns i samma näverkont när hon låg när hon hittades, med sig.
Som tur är är hon inte helt själv. Hennes bästa vän hermelinen Irmelin har gömt sig i konten. Och så småningom får de även sällskap av en konstant fisande fjälllämmel, Gamle Finn.
Johan Holmvall är en mästare på sago-romantiska illustrationer och hans gulliga bilder av Isa och djuren, älvor och vinterkungen och sommarens drottning, som de så småningom möter, förhöjer läsningen. Berättelsen är tydligt inspirerad av animerad film, med de lite anakronistiska och komiska uttryck, lämmelns fisande och annat som bryter av allvaret i historien på det sätt som vi vant oss att se i disney- och pixarfilmer.
Författaren har tidigare verkat som översättare, samt gett ut en del faktaböcker, till exempel i serien ”Vår blodiga historia”.
Väldigt duktiga läsare från ettan kan läsa den här gulliga och lagom spännande berättelsen själva. Den kan också fungera som lättsam högläsning på lågstadiet.
En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?
Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.
”Varje dag blir det lunch med efterrätt. När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’. Då kan dom andra passa på att duka av och diska. Nån ska ju göra det också.”
Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.
Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.
Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.
Klara pratar böcker 