Fredrik Blomqvist, Carl Blomqvist Illustratör: Johan Leion Bonnier Carlsen 2025 Hcf 93 sidor
Fredrik och Carl Blomqvist är far och son som länge hittat på berättelser tillsammans och detta är deras gemensamma barnboksdebut. Vi träffar den lilla fjällräven Frejo som bor med sin pappa Fale och syskonen Viddja och Jåkk i hemkullen på fjället. Viddja och Jåkk är mer äventyrliga och modiga än Frejo, som fördrar att vara med sin kompis Ruut framför syskonens mer våldsamma lekar. Men nu händer det något, norrskenet lyser rött och något hotar fjällrävarnas rike. Då gäller det att vara modig vare sig man vill det eller ej.
Det är en gullig och lagom spännande berättelse med lockande färgillustrationer i ”disneystil”. I botten på detta äventyr ligger de faktiska omständigheterna för fjällräven. Arten är starkt hotad av klimatförändringar med mildare klimat som leder till konkurrens med rödräven om föda och revir. Berättande är lite rörigt men texten är luftigt satt och innehåller mycket dialog. Detta tillsammans med de gulliga illustrationerna och det angelägna ämnet drar upp helheten. Passar lågstadiet och som lättläst på mellanstadiet. Del två i ”Sagan om Frejo”, Mörkvinter, kommer nästa år.
”Det här ska handla om en tid för rätt så längesedan – ungefär när det kostade tre kronor att köpa en Piggelin” inleder Frida Nilsson sin nya kapitelbok för lågstadiet. Hon är alltså tillbaka ungefär där hon startade, i Hedvigtid. Men de vi möter i boken är snarare de udda och undanskuffade existenserna som lever i samhällets marginaler, som vi känner igen från Jagger Jagger och Apstjärnan. Här lever förmänskligade djur i utkanten av människornas samhällen. I en övergiven cementhamn träffar vi Ofelia, hennes odugling till far som bor på en pråm och hennes hårt kämpande mamma som bosatt sig i det gamla hamnkontoret. Ofelia är en lycklig liten räv och hela cementhamnens lilla solstråle. Så när hon – på grund av pappans slarv – försvinner ut till havs i en storm, vill alla invånare engagera sig för att få henne tillbaka. Vattenråttan, Grävlingen och Viran, som ingen riktigt vet vad hon är för djur, gör upp en plan tillsammans.
Under tiden har Ofelia drivit i land på en öde ö, där hon för första gången får bekanta sig med Skogen och Naturen. Överlever gör hon på ett lager av konserver som finns i pappans förlista pråm.
Maria Nilsson Thores illustrationer i svartvitt är fantastiska. En helsida per kapitel, med stor omsorg om detaljerna och karaktärernas minspel, kroppsspråk och särdrag. De i sig gör boken läsvärd.
Det blir ganska många turer och misslyckade försök innan Ofelia kommer hem igen. Båda föräldrarna får omvärdera sin syn på sig själva och varandra. Vi som läsare får oss en lite läxa om att var och en är bra på sitt sätt och att det liv du lever kan vara fantastiskt för dig även om det är torftigt i någon annans ögon.
Kan passa riktigt duktiga läsare på lågstadiet, men kanske framförallt som högläsning.
Tuvalisa Ragnström som tidigare mest skrivit bilderböcker kommer här med första delen i en ny serie för lågstadiet, ”Mörkåsen”. Boken inleds med en karta över Mörkåsen och ett helsidesuppslag med bilder av personaget, för att underlätta för läsaren att orientera sig i berättelsen. Vi möter Nikki som ibland får brev i en övergiven brevlåda mitt på en äng. Ingen vet var breven kommer ifrån, men alla vet att Mörkåsen är en plats där det händer underliga saker. När konstiga saker händer blir folk rädda och det farligaste som finns är rädda människor, det brukade Nikkis mormor säga till henne. Därför måste hon tillsammans med sina vänner Flora, Bastian och Ugglan lösa mysterierna innan det blir för mycket rabalder.
Medan vi följer barnens försök att lösa problemet med ett oförklarligt ljusklot och människor som försvinner i skogen, får vi också lära känna helt vanliga saker i Mörkåsen. Kärlek, jobbande föräldrar, sura grannar, vänskap och så vidare. Boken är ganska tunn, men inte särskilt lättläst. Anna Per Bräckes illustrationer är snygga och dramatiska och förstärker den lite twinpeaksiga känslan kring Mörkåsen.
Kateryna Jehorusjkina Illustrationer av Sofie Avdiejeva Hjulet 2023 Hcf
Den 24 februari 2022 vaknade författaren Kateryna Jehorusjkina i sitt hem utanför Kiev av explosioner. Efter det följde en tid av flykt och nätter i skyddsrum. Hennes åttaåriga dotter ställde olika frågor om kriget, som tillsammans med egna funderingar, drömmar och erfarenheter blev till en bok. Mitt påtvingade skollov är skriven som en flickas dagbok från 24 februari till den 14 mars. Under den tiden får flickan inte gå i skolan, men får ändå lära sig en massa nya saker. Till exempel vilka andra som bor i huset och vad de är bra på, hur minor och blindgångare ser ut, att inte gnälla och klaga. När livet i källarskyddsrummet slutligen blir för farligt flyttar familjen till Lviv där flickan kan börja i onlineskola och det påtvingade skollovet tar slut. Men kriget är nu, två år senare, ännu långt ifrån slut.
Illustratören Sofie Avdiejeva jobbar med ett rikt och färgglatt bildspråk. Ena sidan av uppslaget utgör flickans dagbokssida, som utriven ur en anteckningsbok. Andra halvan av uppslaget flödar av detaljer och utvikningar som rinner över på textsidan och blandas med kritteckningar i naivistisk stil och ord skrivna på ukrainska.
Detta är en bok som inte bara är en sorglig och gripande berättelse, utan lika mycket en bok som behövs. Så länge kriget i Ukraina pågår behöver vi påminnas om dess fasansfulla realiteter och få mänskliga ansikten på dem som kurar i skyddsrum och källare.
Boken är klassad Hcf, men i mitt tycker är den kanske snarare en illustrerad bok för årskurs 3-5. Det är en bilderbok eftersom bilderna är lika betydelsebärande som texten, men det är ganska mycket text för en bilderbok. Sist i boken återges hela texten på ukrainska så att även de som tagit sig från Ukraina till Sverige ska kunna läsa berättelsen
Freke har fått ett par skor som är så nya, snabba och snygga att han inte vill ta av dem när han går och lägger sig. Så långt är allt normalt. Men nästa morgon är ena skon borta, och absurt nog också foten som var i skon. Detta hindrar dock inte Freke från att gå upp ur sängen och leta efter skon. Han tänker att ”den ville väl springa och glömde att ta av sig foten”.
Mor sitter i köket och ser trött ut och matar en sur bebis. Hon fixar en matsäck så att Freke kan ge sig ut och leta efter sin fot. Sedan följer vi Freke genom staden och skogen där han möter olika personer som han frågar om de sett hans sko. Han möter en grävingherre, en sotare, en fiskare, Rödluvan, en vaktmästare, en skomakare, två skolbarn och en dum polis. En bullterrier dyker upp bakom ett hörn som så ofta hos Lindenbaum. Men ingen har sett foten och Freke struntar i alltihop och går hem igen. Mor har piggnat till och bebisen sover nöjt i hennes famn.
Bilderna, typiskt Lindenbaumska i sin färgsättning, är nästan uteslutande över hela uppslagen och ger på så sätt generösa och detaljrika bildvärldar. En nyhet är att figurerna, mestadels människor, ser ut att vara utklippta och placerade ovanpå miljöerna. Jag är inte så säker på att jag tycker om det. En annan sak som jag definitivt inte tycker om är att man satt slumpvisa bokstäver i texten i större storlek. Varför? Känslan det ger mig är att man velat ”skoja till” texten. Det är inte värdigt en bilderboksskapare som genom hela sitt författarskap utmärkt sig genom att ta barnlitteraturen och barns läsning på yttersta allvar genom att leverera verk på högsta konstnärliga nivå.
Sammantaget skulle jag vilja beteckna detta som en mellanbok från Pija Lindenbaum. Inte lika oumbärlig som vanligt. På plussidan ligger att det helt klart är en av hennes mest absurda böcker. Om man är lagd åt det hållet kanske man kan uppleva den som lite skrämmande med Frekes byxben som gapar tomt i avsaknad av fot. Tanken på att ens fot skulle kunna försvinna över natten är ju rätt förfärlig. Man kan fundera mycket på vad det betyder. Tolkningarna är inte lika lättåtkomliga som när Åkes mamma blir en drake i När Åkes mamma glömde bort eller Else-Marie som skäms över alla sina pappor i Else-Marie och småpapporna, och det är kanske också en bra sak. Och även om jag nu konstaterar att det inte är en av Pija Lindenbaums bästa, har hon en väldigt hög lägstanivå.
Jon Klassen Lilla Piratförlaget 2023 Hcf 105 sidor
En folksaga ska berättas och återberättas, förändras av den som traderar den, utvecklas och på så sätt leva vidare generation efter generation. Det är exakt det den kanadensiske illustratören och författaren Jon Klassen gör när han plockar upp en gammal folksaga från Tyrolen, som han av en slump snubblat på i ett bibliotek vid ett författarbesök.
Dödskallen är berättelsen om Ottilia som springer hemifrån, äntligen, mitt i den mörka natten. Hon springer och springer och hittar ett övergivet hus, nästan ett slott, mitt i skogen. I huset bor en dödskalle och den låter Ottilia övernatta. På natten kommer ett huvudlöst skelett fram och vill jaga dödskallen.
Det här är ju en illustrerad saga och inte en bilderbok, som annars är den genre vi mest mött Klassen i tidigare. Men ändå spelar hans geniala bilder en huvudroll. Varje uppslag är illustrerat. Ibland löper illustrationen tvärs över nederdelen av uppslaget, ibland står en helsidesillustration mot en sida med bara text och på en del uppslag samsas texten med illustrationerna. Färgerna är sparsamma, skuggor och kontraster skarpa. Jon Klassen är en illustratör som briljerar när det gäller linjer, skuggor och blickar vilket gör bilderna dramatiska. Allt är sjukt vackert, men också lagom läskigt.
Det är kanske en svårplacerad bok: formatet är en kapitelboks men den är bildsatt som en bilderbok. Bäst passar den nog som högläsning i liten grupp. Eftersom den är ganska enkel i språket fungerar den utmärkt för barn att högläsa för varandra. Men den kan också vara bra som egen läsning på lågstadiet eller för de som behöver lätt text på mellanstadiet.
Emma Karinsdotter Illustrationer: Marcus Gunnar Pettersson Bonnier Carlsen 2023 153 sidor
Vad sägs om en pappa vars fingrar förvandlas till den smaskigaste varmkorv? Eller en actiondockas hår som växer som sjögräs och översvämmar hela källaren? Eller varför inte en farmor med väldigt god aptit på sina supersöta barnbarn, ”livets efterrätt”? Detta, och sex andra knasiga eller hårresande historier får vi möta i Karinsdotters och Petterssons novellsamling för låg- och mellanstadiet.
Det klagas mycket på nutida barnlitteraturutgivning emellanåt. Oftast, när en sådan våg kommer, får man som uthållig läsare och följare av utgivningen, intrycket att de som skriver om detta inte precis har koll på det som faktiskt kommer ut. Barnlitteraturen nu för tiden ska vara ängslig, mainstream, inte lika fantastisk och fantasifull som förr. Detta är så klart inte sant. Men vill man ha ett något i handen att dänga i huvudet på okunniga debattörer kan man utmärkt väl välja Ovetenskapliga studier : Nio bevis för saker som förmodligen aldrig har hänt.
Här finns nonsensabsurdismen i hela sin glans. Fåniga infall samsas med knäppa hämnddrömmar och sjuka fantasier. Humorn är både grotesk och helt fri, det blir ärligt talat ganska äckligt emellanåt.
Boken är inte så mycket illustrerad som samskapad av författare och illustratör. Ibland leder texten bilderna, ibland bilderna orden. På vissa sidor dansar texten omkring i takt med bilden och på några uppslag integreras Petterssons teckningar i textraderna. Mellan varje novell finns en illustration över ett helt uppslag som skickar oss vidare mellan tankeuniversumen. Och tapeterna i svart med gnetiga spretiga vita anteckningar är en hel liten värld att upptäcka i sig.
Text och bild: Elin Sandström Rabén & Sjögren 2023 Hcf Bilderbok
När Agnes ska gå hem genom skogen känner hon plötsligt inte igen sig. Hon möter en flicka som också är vilse och hjälper henne att hitta några stenar hon tappat. Men det är något som är konstigt med flickan, hon har tappat minnet. Efter hand som som de hittar stenarna kommer flickans minne tillbaka. Vem är hon? Och ska Agnes hitta hem igen?
Elin Sandström har hitintills gett ut en handfull titlar i egenskap av illustratör. Det är en mystisk och spännande handling i hennes första egna bok. Och även om det inte är något fel på varken den eller språket, så är det ändå helt klart illustrationerna som är den riktigt stora behållningen i den här bilderboken för lite äldre barn.
Vi följer Agnes genom skogen där ljuset går från sen eftermiddag, via skymning till mörker. Naturen är trolsk, men utan att vara insmickrande. Det är vilt, lite farligt och spretigt, men väldigt vackert. Månen kommer upp, följer de två flickorna och kastar dramatiska skuggor över deras väg. Perspektiven skiftar och är ibland hisnande och drastiska. Färgerna är både dova och lysande. Det märks att detta är en berättelse av någon med stor kärlek både till naturen och till fantasin.
6-9 år säger förlagets rekommendationer. Jag skulle vilja påstå att detta är en bok som läser bäst från tvåan till femman – sexan. Det är inte så mycket text, men den har ett lite vuxen tilltal och och bilderna är också av det lite mer krävande slaget. Den passar perfekt för alla som gillar mys-rys och som gärna vill ha illustrationer till det lästa. Kan också fundera som högläsning om alla kan se illustrationerna.
Det är inte så många som vet vad en allomorf är. Själv har jag nu lärt mig att det är ett grammatiskt begrepp som beskriver ”varianter av samma morfem”, men ärligt talat förstår jag det inte helt och fullt ändå. För allt vad jag vet kunde det lika väl vara en lurvig liten fantasivarelse som bor i en tall. Och det är det faktiskt också.
Sara Lövestam är författare och grammatiknörd som skrivit böcker för både barn och vuxna. Att skriva sagor om grammatiska begrepp har hon ägnat sig åt tidigare, till exempel i Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik. Här har sagan blivit en hel högläsningsbok om en sjuk pojke, en mamma som pluggar svenska på universitetet och ett magiskt äventyr.
Att allomorfer egentligen är lingvistiska termer blir inte mer en en upptakt här. Det är Bojans äventyr i tallen där han träffar allomorferna Lilla N, Ar och Er som är huvudsaken. Allomorfernas vän Or har blivit fångad av en kråka som kräver verb som lösen för att de ska få tillbaka hen. Innan äventyret är slut har kråkan hunnit kräva både substantiv och adjektiv också och Bojan hjälper sina nya vänner med hjälp av kända grammatikramsor som ”Verb är saker som man gör, till exempel tutar, kör…”, så visst får läsaren lära sig lite grammatik också på vägen, men det är äventyret som står i centrum.
Marcus-Gunnar Petterssons färgillustrationer av de underliga varelserna Bojan möter i tallen, de spännande interiörerna och Bojans och mammas vardag i Farsta kommer ungefär på var femte sida och lyfter berättelsen på ett fint sätt.
Passar som högläsning på lågstadiet eller egen läsning från tvåan och uppåt.
Peter Pan-pristagaren junaidas bok Monsteriet är en fest för ögat och en hyllning till leken. Det finns blinkningar både till Det levande slottet och Till vildingarnas land, men framförallt känner vi igen den alldeles speciella japanska demon- och monstervärld som vi möter i till exempel Min granne Totoro eller Spirited away.
När monstren som bor i Monsteriet plötslig kommer lös i staden kan ingen längre gå ut. Barnen som är instängda i sin lägenhet är uttråkade. Men sedan ger de sig ut på en resa i fantasin men hjälp av en tom kartong. Detta är ett klassiskt motiv som vi mött i barnlitteraturen från till exempel Fröken ensam hemma åker gungstol till Nu är du en höna via Aja baja Alfons Åberg. Här är det genomfört i en explosion av klara färger och vackra och fantasifulla detaljer.
I Japan är junaida en välkänd illustratör och författare som också driver ett eget förlag. Detta är den första bok av honom som översatts till svenska. När jag läser den är jag färgad av världsläget så klart och tänker på alla barn som inte kan gå ut, inte får göra det de brukar göra på grund av väpnade konflikter och därför är hänvisade till det mest grundläggande: den egna fantasin och en enkel kartong.
I junaidas saga blir barnens fantasiresa lösningen, när dagen åter gryr är staden befriad. Boken i sig blir en paus från verkligheten i, technicolor, full med regnbågar och blommor. Efter den injektionen står vi alla starkare inför nya utmaningar.
Klara pratar böcker 