Kungens grav

Elisabeth Östnäs
Illustratör: Lina Neidestam
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
309 sidor
Första delen i serien Asynja

I Östnäs och Neidestams gemensamma projekt Asynja befinner vi oss i vikingatid med en touch av magi. Berättelsen börjar riktigt otäckt, med unga män som offrar sitt ena öga för att bli krigare. Sen får vi omväxlande följa Sunna, völva- och konungadotter, som själv ska bli völva och gifta sig med en blivande kung. Och Disa, vars liv börjar i Uppåkra som dotter till en småkung, men får en helt annan riktning när hela hennes familj slaktas av Sunnas fars folk. Disa klipper av sig håret och beger sig till Björkö för att försöka bli en av Björkökungens soldater. Sen ska hon finna ett tillfälle att hämnas sin familj.

Språket är precis som i serien om Elisabeth Östnäs trilogi ”Sagan om Turid”, avskalat och näst intill korthugget, vilket skapar autenticitet och driv. Turid-böckrna är lite som en storasyster till den här nya serien. Och precis som i dem känner man av författarens bakgrund som religionshistoriker i omsorgen i detaljerna.

Det är våldsamt, skitigt och hårt i Östnäs vikingavärld. Men det finns också kamratskap, stolthet och kärlek. Berättelsen är snyggt medberättad i Neidestams illustrationer som är både rikliga och tillför rejält med spänning. Förutom Sunna och Disa finns ett brett och fantasieggande persongalleri med flera mångbottnade karaktärer. Berättelsen är oförutsägbar och det känns på det hela taget spännande att få se vart den här serien ska ta vägen. Jag hoppas på att få veta mer både om Sunna och Disa, och om Idris och Tumme och de andra Rävungarna, som kungens yngsta krigare kallas. Men också om den mystiska völvan Heid och flera andra. Kungens grav borde finna många läsare bland dem som gillat Pax och Imperiets arvingar och kanske även Halvdan viking. Passar övre delen av mellanstadiet och uppåt.

Furan

Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren
Hcf
Bilderbok

En familj med två barn och nybyggarambitioner fäller några väldiga furor för att bygga sitt drömhus på sin drömtomt. Fram med motorsågen, här ska det bli en nystart. Men träden gör motstånd, de blöder, de barrar och krafsar på fönstren även efter att de huggits ner och hyvlats till plank. Det är nog till och med så att de spökar. går igen. hämnas och vill ta tillbaka det som var deras.

Färgerna är vackert naturnära, sandgult, brunt och grönt, men blir allt dovare ju närmre det hemska slutet vi kommer. De fina spretiga små detaljerna som vi förknippar med Lisen Adbåge finns med i viss mån, men det är i det stora hela ett mer avskalat intryck som hon bjuder på här.

Lisen Adbåges syster Emma Adbåge kom ut som civilisationskritiker redan i Gropen från 2018 och i Naturen från förra året tog hon den ett steg längre. Det är svårt att inte jämföra Furan med Naturen alldeles oavsett om de är skapade av två tvillingsystrar eller ej. Båda verken sätter människans relation till naturen i centrum och sätter strålkastarljuset på det ojämlika i förhållandet. Människan tvingar naturen till anpassning, men i ingen av dessa böckerna låter naturen sig kväsas. I Furan går författaren ett steg längre och låter naturen bli ond och hämndlysten. Naturen tvingar tillbaka det som till den hör. Det blir landsbyggdsgotik, en riktigt otäck skräckhistoria för förskolebarn, att läsa inte allt för nära sänggående.

Alma Freng och solfångarna

Alma Freng lever i ett auktoritärt samhälle där Storminister Gabriella Grubel detaljstyr innevånarnas vardag och kontrollerar polisväsendet. Hon och hennes pappa flyttar ofta, aldrig hinner hon få några vänner. Och nu är det dags igen. De flyttar från storstaden till en stillsam liten ö. Men tillvaron där blir allt annat än stillsam för Alma. Det som händer är att hennes farmor Elionora dyker upp. Hon avslöjar för Alma att hon tillhör ett magiskt folk som kan styra tiden och flyga med solstrålar. Almas pappa har tagit avstånd från livet som solfångare och vägrar träffa sin mamma. Alma börjar dock träffa Elionorna i smyg för att steg för steg bli en av dem. Men det är farligt, inte mist för att Gabriella Grubel hatar solfångarna.

”perfekt för alla som älskar Harry Potter” står det på omslaget och jag måste säga att få böcker tjänar på att jämföras med denna klassiker, inte Alma Freng och solfångarna heller, men det är ett spännande och originellt äventyr. Farmor Elionora är skillrad som en ganska brysk person, ingen gullefarmor precis, och Alma hamnar i flera riktigt skrämmande situationer. Jag tror den passar bra i fyran-sexan och även som högläsning.

Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Hjärta av mörker

Ingelin Angerborn
Rabén och Sjögren 2021
Hcg
216 sidor

Hjärta av mörker är en fristående fortsättning på Hjärta av damm (2014) och Hjärta av sten (2019). I den förstnämnda är det Bella som är huvudperson, i den andra är det Nellie som kan se spöken som är centralgestalten. Nu, i Hjärta av mörker, finns fortfarande teatergänget från första boken med, men det är Hilding, Bellas pojkvän, som är berättare.

Hildings pappa är regissör och nu ska hans grupp spela friluftsteater vid en nerlagd gruva. Hilding, Bella, Shirin och Mårten är med som barnskådespelare och de ska få bo i ett hus som finns i anslutning till Gruvmuseet som också finns på platsen. När det börjar hända oförklarliga saker är det till en början bara Mårten som lägger märke till dem. Och ingen vill heller tro på Mårten, han ställde ju till en massa spratt för de andra i förra boken, Hjärta av mörker. Och Nellie, den som kan se och kommunicera med spöken, är inte med den här gången så de kan inte heller så säkert veta vad som är på riktigt och vad eventuellt Mårten kan ha hittat på.

Vid en visning i den gamla gruvan får de höra om Gruvfrun. Kan det vara hon som vill barnen något? Vill hon dem något ont, är hon arg? Eller vill hon bara varna barnen så som hon varnade gruvarbetarna i äldre tider?

Ingelin Angerborn är ett fullblodsproffs. Hon har skrivit mysrysare för mellanåldern sedan För alltid… 2009. Ja, frågan är om det inte är hon som helt och hållet är upphovet till genren mysrys i modern svensk barnlitteratur. Och det märks. Hon kan sitt hantverk. Det är välskrivet, trevligt och småläskigt. Inramningen med teatersällskapet och uppsättningen i den nedlagda gruvan funkar också mycket bra, relationen mellan barnen och de vuxna är liksom precis lagom. Det var längesedan jag läste en av Angerborns böcker, det behövs liksom inte, de säljer sig själva i skolbibblan utan att jag pratar om dem, men jag blev inte besviken på återseendet.

Underjordingen

Peder Nääs Sundemyr
B. Wahlströms 2021
Hcg
186 sidor

2019 debuterade Peder Nääs Sundemyr med Den svarta boken och nu är han tillbaka med ännu en rysare för mellanåldern. Den här berättelsen bygger på ett klassiskt barnbokstema: ensamt barn tvingas med till halvsunkig sommarstuga, sen börjar mystiska saker hända. Även i den här boken väver Nääs Sundemyr in övernaturliga inslag i en annars socialrealistisk omgivning. Skillnaden från debuten är att i Den svarta boken var det magin, det övernaturliga, som gjorde det hela riktigt läskigt. I Underjordingen är det människorna som faran. Det övernaturliga här är ett kanske opålitligt, men i det stora hela snällt väsen.

Rufus och hans mamma har lånat en fritidsstuga i en sommaröde skidort i norra Sverige av en kollega till mamman. Redan på vägen dit blir det konstigt, bilen skakas av en kraftig jordbävning. Sen uppträder djuren i den omkringliggande naturen på ett otäckt, övernaturligt sätt. I trakten finns ett gruvbolag som prospekterar gruvdrift. Kusligt lika, kostymklädda män dyker upp i byn och ställer frågor på ett obehagligt sätt. Men det mest otäcka i mitt tycke är att i allt detta osäkra, är Rufus mamma en opålitlig vuxen. Hon får inte oroas, hon vill inte att Rufus lämnar henne ensam, hon sover halva dagarna, klagar sedan när Rufus träffar några nya vänner han börjar umgås med och beter sig på det hela taget oberäkneligt.

Det visar sig att gruvbolagsmännen är undercover. Det de verkligen är ute efter är ett mystiskt underjordiskt väsen, en ”gnom” Och just denna gnom, eller ”underjordingen” som Rufus kallar den, har Rufus mött och i hastigt mod räddat från kostymmännen.

Nu blir även Rufus föremål för gruvbolagsmännens jakt. Dessutom dyker en anonym chattare upp i Rufus telefon, någon som också känner till underjordingen och som verkar veta lite väl mycket om Rufus.

Spännande, bra driv och krypande obehagligt. Lite för många konstiga varv i själva upplösningen för min smak, men den kommer att vara perfekt sommarlovsläsning i den hyrda sommarstugan för rastlösa sommarlediga barn i mellanstadieåldern.

Resebyrån främmande världar

L.D. Lapinski
Modernista 2021
Hcg
347 sidor

Flick flyttar från stan till ett hus i ett mindre samhälle med sin familj bestående av mamma, pappa och en ganska ny lillebror. Hon är inte precis glad över flytten, men när hon lyckas smita ut och undan plikterna hemma, som att packa upp och hjälpa till med bebisen, gör hon en spännande upptäckt. I en dammig gammal butikslokal finns en udda resebyrå, Resebyrån Främmande världar.

På Främmande världar finns Jonathan, en ganska ensam pojke eller ung man som helt plötsligt blivit huvudförvaltare för ett hemligt sällskap. Han upptäcker Flicks förmåga att se det magiska och bjuder in henne som medlem. Han inviger henne i den övernaturliga samling resväskor, som allihopa är portaler till parallella världar och tar med henne på hennes första resor.

Men så klart finns ett orosmoment. Att resa mellan världar är farligt. Jonathans mamma försvann under en expedition när han var liten och nu är hans pappa, det riktige huvudförvaltaren, borta. Jonathan vägrar att tro att han är död och han och Flick ger sig av för att leta efter honom.

Det är ett fantasikittlande och spännande äventyr det här. Jag gillar verkligen idén med att man fångat glipor till främmande värdar i resväskor, så att man kan förflytta sig genom att kliva ner i en väska. Sen drar man i handtaget, stänger väskan och bär den med sig, så att man när som helst kan öppna den och hoppa tillbaka till sin värld. ”Tappa inte bort bagaget!” är inte för inte Sällskapet Främmande världars viktigaste regel.

Så småningom hamnar Flick och Jonathan i Femlykta stad. Där är något väldigt mycket på tok och det finns onda makter som är ute efter Sällskapets resväskor. Både vänskap och mod sätts på prov innan äventyret är slut i denna fösta del i en serie som enlighet förlaget ”har gjort stor succé världen över”.

Och det är som sagt ett underbart upplägg och en spännande historia. En anmärkning är att språket känns lite styltigt, om det beror på översättningen eller något annat kan jag inte svara på, men står man ut med det har man ett härligt läsäventyr framför sig. Passar trean till sexan.

Önskebrunnen

bokomslag önskebrunnen


Frances Hardinge
B. Wahlström 2019
uHce

Vad händer när man glider över ut över kanten på sin egen skala, en kant man inte har lagt märke till förut? Det utforskar Frances Hardinge i Önskebrunnen.

Som vanligt blandar Hardinge ett realistiskt universum med fantastiska inslag. Miljön ett någorlunda nutida England som befolkas av hotfulla kringdrivande kundvagnar och hotas av en eskalerande översvämning.

Men berättelsen börjar vid den gamla önskebrunnen i Magwhite. Ryans kompis Josh kommer på den geniala idén att plocka upp några mynt ur den för att få pengar till bussen hem till sig, Ryan och Chelle. Men önskningar, och önskebrunnar, är inget man ska ta lätt på och snart märker de tre barnen en förändring. De har fått speciella förmågor, som alla ligger i förlängningen av deras normala förmågor. Vad de ska göra med dessa förmågor förstår de snart: de måste betala tillbaka till Brunnshäxan för de mynt de har tagit i form av uppfyllda önskningar. Det verkar som en lek först, ett spännande äventyr. Men ju mer de tre barnen förstår om önskningar, ju mer inser de hur komplicerade de är. Dessutom har de alla tre sina egna hemliga önskningar som stökar till det och de börjar dra åt helt olika håll.

Frances Hardinge använder effektivt genren urban fantasy som en spegel av inre hot i de unga protagonisternas familjer, som på olika sätt verkar vara på väg att splittras. Samtidigt förändras leken till ett farligt äventyr på liv och död där Ryans blick, sättet han ser på världen, sina föräldrar, kompisar och viljor, måste förändras flera gånger om.

Så är exempelvis Josh hjälten i deras lilla trio, både Ryan och Chelle beundrar honom för hans mod och påhittighet. De litar på att han ska kunna lösa alla situationer. Men en hjälte är också någon som går nära den där kanten på skalan, gränsen för det normala, och vad händer om han går över den? I finalen ser vi en översvämning av bibliska mått, lik den i Philip Pullmans Lyras färd. Kanske är det något i vår klimatupphettade samtid som gör det effektivt att skrämmas med stigande vatten.

Jämfört med Hardinges tidigare böcker på svenska, Lögnernas träd och Gökungen, känns målgruppen för den här boken något yngre. Den passar goda läsare från mellanstadiet och uppåt. Bäst läser man den som ett gemensamt högläsningsäventyr både vuxna och barn tillsammans.

Det hemliga riket

Philip Pullmandet-hemliga-riket
Natur & Kultur 2020
uHce
692 sidor

Den efterlängtade andra delen av Pullmans ”equal” till ”Den mörka materien”, ”Boken om stoft” har nu kommit på svenska. Nu har tiden hoppat till efter Lyras äventyr i Norden och några år till. Hon är i tjugoårsåldern och läser vid S:ta Sophias College i Oxford. Hennes hem är fortfarande Jordan där hon har kvar sitt rum och sin ställföreträdande familj, även om hon bor på S:ta Sophia som är ett college för flickor, under veckorna.

Livet rullar på. Men Lyra är inte lycklig. Hon och Pantalaimon har kommit på kant med varandra. Lyra har blivit påverkad av några tänkare/författare på modet och Pan kan inte tåla det. Sen kommer det två dråpslag: först tvingar den nya rektorn på Jordan Lyra och Pan att lämnas sitt rum. Sen ser sig Pan tvungen att ge sig av (han och Lyra har förmågan att dela på sig sedan besöket i De dödas rike i ”Den mörka materien”). Dessutom har Pan under en nattlig expedition blivit vittne till ett mord, något som drar in dem i skumma händelser med anknytning till rosenodling.

Lyra är vår huvudsakliga hjältinna i den här boken. Men vi får också följa Pan, nu som en lite mer ”egen person” än tidigare. Malcolm från Lyras färd, nu kring 35 år och fullskalig agent för Oakly Street, är också en viktig person i berättelsen. Men vi får också följa två av historiens skurkar, Marcel Delamare och Olivier Bonneville som bägge två på olika sätt är släkt med personer vi träffat tidigare i Lyras universum.

När man läser Pullman vilar man helt tryggt i berättarens händer. Det finns inga sprickor i världsbygget, allt flyter smidigt och är trovärdigt från alla håll. Det är som en gåva att få resa iväg på Pullmans äventyr, som den här gången tar oss genom Europa och bort mot Asien. Det enda riktigt dåliga med den här boken är att den verkligen slutar mitt i. I Lyras färd knyter Pullman samman en del av historien, men Det hemliga riket kräver att vi läser vidare i nästa del. Och väntan på den känns just nu lång.

Det här är en bok som passar som högläsning eller för duktiga läsare från femman och uppåt. Jag tycker att den kräver att man läst de tidigare böckerna för att man ska hänga med, den blir i alla fall så mycket bättre om man har dem med sig, annars får man nog gissa mycket.

Nattexpressen

Karin Erlandssonnattexpressen
Illustrationer: Peter Bergting
Bonnier Carlsen/Schilts & Söderströms 2020
Hcg
221 sidor

Danja och hennes familj ska fira jul i mormors hus, en nedlagd station, precis som alltid. Men inget blir som vanligt. Mormor är inte som hon brukar, hon har börjat tappa bort sig själv och redan första kvällen, på den traditionella decemberfesten, försvinner hon. Alla ger sig ut för att leta och mamma är förtvivlad. Men på natten efteråt händer något märkligt. Danja hör ljudet av tåg mot räls och går ner för att titta. Ett gammalt ånglok har stannat vid perrongen.

Det här är en bok i 24 kapitel, tänkt att räcka från första december fram till jul. Det är en berättelse om nattliga äventyr, magi, glömska och saknad. Nattexpressen, som tåget kallas, härbärgerar olika udda existenser som kommit bort sig i tillvaron. Det är också ett mysterium med en försvunnen nyckel, en stulen speldosa och en pojke som håller på att blekna bort.

Den som väntar sig samma sällsamma sagoton som i Erlandssons böcker i serien Legenden om Ögonstenen kommer här att finna något annat och lite enklare. Det är en del tvära kast och turerna i berättelsen är inte alltid helt självklara att hänga med i. Men det är ett habilt juläventyr som absolut kan passa för högläsning veckorna i advent. Passar som trean till femman.