Grått hav

Marion Brunet
Gilla böcker 2025
uHce
203 sidor

När vi kommer in i berättelsen har katastrofen redan skett. En död kropp flyter i vattnet bredvid segelbåten. De var fem ungdomar när de seglade ut, nu är de fyra. Överallt runtomkring hav. Kan det bli värre?

Ja, hos ALMA-mottagaren Marion Brunet kan det tydligen det. För längs ”horisonten syns ett streck som skiljer himlen och havet åt. Det är sotgrått, tjockt som en oljebrand och närmar sig.” En stor storm. Knappt har de lyckats bärga kroppen och surra fast den på däck innan de är mitt i den och deras underbara segeltur, den första längre på egen hand utan vuxna, har förvandlats till en mardröm.

Hur har de hamnat här? Varför ger sig fem ungdomar, uppvuxna vid havet och erfarna seglare, ut på havet när en storm är på väg? Hur har de lärt känna varandra? Vem är det som hamnat i vattnet och hur och varför? Ska de kvarvarande fyra överleva stormen?

Frågorna besvaras efter hand. Det är Clarence som ligger i vattnet, gängets centrum och självklara ledare, och berättaren Emmas olyckliga kärlek. De som är kvar på båten är förutom Emma hennes barndomsvänner Sam och Élise och Clarences ”plastbror” Viktor, som blivit en del av gänget på senare tid. Vi får veta hur de alla lärt känna varandra, deras relationer, styrkor och egenheter, allt medan vågorna tornar sig allt högre kring den lilla båten och river och sliter i den.

Havet som element är något oundvikligt. En storm är inget människor kan rå på. Att placera en berättelse i stormens öga gör allt oundvikligt. Men vad som också är på liv och död är mänskliga beteenden, våra handlingar och vart de för oss. På många sätt kan de vara som en storm, något som kommer smygande och sedan blåser upp, får en fast i ett helvetesgrepp.

Det är en ganska tunn bok, men mycket spännande. Kul med en bok i seglarmiljö, det är lite ovanligt. Språket är exakt men enkelt. Brunet håller oss på halster, inte förrän på de sista sidorna får vi veta hela sanningen. Passar högstadiet och gymnasiet.

Under

Anna Ahlund
Illustratör: Johan Unenge
Natur & Kultur 2023
uHc
156

Anna Ahlund har gjort sig känd för relationsromaner i Uppsalamiljö och den här utsökta lilla boken med tio sammanflätade berättelser kopplade till platser i staden är inget undantag. Miljön sätts redan på tapeten där en stiliserad karta över staden syns. På den, som diskret strössel, kan vi se prickar som markerar de ställen som nämns i boken.

Vi möter tio personer i samma löst sammanhållna gäng, kanske går de i samma klass. De får i tur och ordning ett tjockt kuvert i sitt skåp i skolan. I kuvertet finns en liten akvarell som föreställer en plats i Uppsala. Berättelserna är tjusigt färgkodade och inleds med ett monokromt porträtt av huvudpersonen och till varje berättelse, oftast sist, finns också en akvarellmålning av en plats, alltså den bilden som eleverna fått i sina skåp. Sådant är upplägget, en kollektivroman eller kanske en novellsamling, men man vill läsa alla berättelserna, för så pass mycket hänger de ihop.

Man vill också väldigt gärna bläddra fram och tillbaka och njuta av Johan Unenges akvareller. Hans sätt att handskas med ljus, skuggor och speglingar är ljuvligt. Bäst är han när han återger platser med många geometriska fält och skarpa linjer.

Det sammanhållande temat som Ahlund skriver fram är att försöka finna magi i vardagen. Att önska att det finns något under ytan, att det ska hända något oväntat – eller kanske att skapa det där undret själv, själv vara det. Varje berättelse har sin stil och personlighet efter vem som är huvudperson. Sammis är mer som en dikt. I Filippas finns kommentarer från alla hennes följare på Insta med. Los är delvis skriven av hen själv, som en skrivövning. Samtidigt är det ett litet mysterium att lösa, för varifrån kommer bilderna?

Passar främst högstadiet.

Kanske är det längtan

Malin Fjellborg
Vox 2022
uHc
284 sidor

Åh Viola, som jag känner igen din situation! Inte från mina egna erfarenheter direkt, men som mamma till två unga vuxna döttrar. Att längta bort, att försöka leva sin dröm, men att upptäcka att den inte är en dröm rakt igenom och känna sig ensam och liten. Eller att som medveten medveten ung kvinna känna att man måste sälja ut sina ideal för att man vill ha närhet och kärlek. Att upptäcka att feminism, genustänk och andra fina ord kan vara en accessoar bland andra som är betydligt svårare att leva upp till än att skylta med.

Viola har följt sina drömmar om att komma bort från den lilla orden i norr genom att flytta till Stockholm. I en andrahandslägenhet i en förort ska hennes nya liv börja. Det är ju bara det att hon inte känner någon än. Har inga sammanhang. Stockholm är stort, kallt, ensamt och inte alls hennes. Hon jobbar på Coop och mår kasst. Det är då hon ser lappen om en bokcirkel som hon anmäler sig till. Där träffar hon Olof och tycke uppstår nästan genast.

Olof är feminist, rolig, har bra åsikter och är kul att prata med. De börjar hänga mer och mer, Viola blir kär och så småningom övergår vänskapen i något mer. Allt är härligt tills Olof berättar att han redan har en flickvän. Hon heter Linnea och pluggar i Umeå. ”Jag trodde verkligen att du förstod” säger Olof.

Trots flickvännen hänger Viola kvar vid Olof. Dels är hon ju kär och dels är han det enda sammanhang hon har i sin nya stad. I varje glipa som skymtar försöker hon komma in. Få tillbaka det de hade. Fastän hon vet att de bara ska vara vänner, nu när hon vet att Linnea finns.

Malin Fjällborg, som debuterar med den här ungdomsboken, skriver väldigt fint om ungdomens olidliga tyngd. Om våndan av att inte kunna leva som man lär. Om den dubbla skuld som Viola känner eftersom hon ger efter för Olof och stannar fastän hon vet att hon inte borde. Om hur hon bär både hans skuld och hennes för att de bedrar hans flickvän. Dessutom är detta en mycket fin berättelse om vänskap. För bara en telefonlur, ett chattfönster eller ett videosamtal bort finns Melanie. Fina Melanie, Violas bästis från hemorten. Med henne för hon en ständig dialog kring ensamheten, problemen, kärleken, livet, drömmarna.

Det här är en knubbig bok i trevligt format med korta kapitel och bara lässug. Passar gymnasiet och uppåt. Och jag har sagt det förut, men fler vuxna borde läsa ungdomsböcker för att påminnas om och känna hur det är – och var – att vara ung, nu eller då.

Vita lögner, röda hjärtan

Nora Dåsnes
Alfabeta 2021
uHci
grafisk roman

Tuva ser så mycket fram emot att börja sexan. Sista året på mellanstadiet. Nu ska hon äntligen skriva ut en hel dagbok, de ska bygga klart sin koja i skogen, gå på övernattningskalas, skaffa en cool stil och bli kär.

Men redan första dagen krånglar saker till sig. Linnea, den ena av Tuvas bästisar, har blivit tillsammans med Martin och det visar sig vara inkompatibelt med att härja runt i skogen och bygga kojor. Bao, Tuvas andra bästis, blir tvärarg. Och Tuva, som helst vill bli kär och skaffa en cool stil, men ändå vara vän med Bao och hänga i skogen, hamnar mitt emellan. Sen kommer det dessutom en ny tjej till klassen, Mariam, vilket rör till allt för Tuva ännu några varv.

Det här är en grafisk roman där mer löpande text och rent serieberättande sömlöst glider över i vart annat. Ibland kommer helsidesillustrationer och sidor som är Tuvas egna anteckningar. Det är snabbläst, fint berättat och visuellt väldigt snyggt. Jag påminns om Sabine Lemires böcker om Mira, men den här boken har kanske ett större allvar.

När Tuva förstår att hon är kär i Mariam blir hon lite ställd. Det är ingen i hennes omgivning som tycker att det är fel eller konstigt, inte hon själv heller. Men hon hade inte räknat med att bil kär i en tjej och hon konstaterar stillsamt att: ”Jag får liksom ändra på alla mina dagdrömmar och allt nu”.

Den passar all som vill läsa om kompisar, relationer och kärlek från tvåan till sexan.