Bergsklättraren

Karin Erlandsson
Schildt & Söderström, Bonnier Carlsen
Hcg
254 sidor

Nu har jag hunnit till den tredje delen i ”Legenden om Ögonstenen”, Karin Erlandssons fantasyepos. I den första boken, Pärlfiskaren möter vi Miranda, den bästa pärlfiskaren av alla, när hon ger sig iväg för att leta efter den sägenomspunna ögonstenen med den pratglada Syrsa hack i häl. Miranda och Syrsa ger av misstag bort Ögonstenen till den onda Iberis och i bok två, Fågeltämjaren har de slagit sig till ro i Norra Hamnstaden hos Lydia som är läkekvinna, men också pärlviskare som Syrsa, Men de undkommer inte Iberis och den makt hon förskansat sig genom Ögonstenen.

När den här boken börjar möter vi Miranda, Syrsa och Lydia på väg mot Östra Regionen. Där, djupt nere i bergen, har Iberis gömt Ögonstenen och Miranda vill ta den tillbaka. Lydia vill förstöra den och Syrsa vill helst inte alls vara där.

De möter människor med helt andra vanor än deras egna, en natur väsensskild från vad de är vana vid. Miranda har tidigare jobbat i bergen och vet hur man tar sig fram. Syrsa som är enarmad som Miranda klarar klättringen dåligt och hatar dem. Lydia trivs. Hon upptäcker att hon tycker om att klättra och som läkekvinna kan hon verka var som helst, överallt finns det folk som behöver hjälp.

Erlandssons finlandssvenska språkdräkt bidrar till ett lätt förhöjt intryck för den svenske läsaren. Det passar berättelsen utmärkt. Det är ett äventyr att följa de tre personerna på den riskfyllda resan men ännu mer att ta del av den spänning som utspelar sig inom den lilla gruppen. Ju närmre Ögonstenen de kommer, ju mer vill Miranda ha den. Hon är som en gamla alkoholist, som efter att ha varit nykter ett tag medan hon var skogshuggare i Norra Hamnstaden, nu åter smakat starkt och är beredd att sälja så väl sin själ som sina barn för att få mer. Och det krävs ett enormt offer för att Mirandas nyktra till igen och förstå vad som är det viktigaste i livet. Men då är det delvis för sent.

Det här är fantastisk högläsning för alla från fyran och uppåt. Nästa bok på min läshög är som tur är sista boken i serie, Segraren, för nu är jag väldigt nyfiken på hur det här äventyret ska sluta.

Tjuven på Highland Falcon

M. G. Leonard, Sam Sedgman
Illustrationer Elisa Paganelli
Opal 2021
Hcg
307 sidor

Harrison, kallad Hal, måste följa med sin farbror på en jobbresa för att vara ur vägen när hans mamma ska in på sjukhus för att föda hans lillasyster. Hal vill inte åka ifrån sin familj. Han är inte säker på om han ens vill ha en lillasyster heller faktiskt.

Hals farbror är journalist och tågentusiast, och resan han tar med sin brorson på är inte vilken som helst, utan ångtåget Highland Falcons allra sista tur. En exklusiv tur runt England, Skottland och Wales med kungligheter och kändisar ombord. Och där det finns dyrbarheter finns det tjuvar, så det dröjer inte länge innan den första stölden äger rum, en exklusiv diamantbrosch försvinner. Ganska snart står det klart att det finns en diamattjuv på tåget. Och inte bara det, dessutom finns det en fripassagerare och en massa gulliga hundar.

Hur allt hänger ihop kan vi som läsare kanske gissa eller ana, men lösningen kommer inte förrän i nästa sista kapitlet. Då löser Hal gåtan och avslöjat tjuvens minst sagt okonventionella metoder i bästa Agatha Christiestil. Men innan dess har vi fått oss ett härligt läsäventyr, rikligt illustrerat med Paganellis fina pennteckningar.

Boken är den första i serien om ”Det stora tågäventyret” och fortsättes av Kidnappningen på California Comet (kommer i vår), Mordet på Safari Star (kommer i höst tror jag) och Hotet vid Dödmanspasset (2022). Passar som högläsning eller egen läsning i trean till femman.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Den riktiga solen

Peimaneh Mollazehiden-riktiga-solen
Lilla Piratförlaget 2020
Hcg
174 sidor

Salman har drömt att få åka på semester utomlands hur länge som helst. Och nu ska det äntligen hända! Pappa och mamma har sparat och bokat biljetter till en resa till Spanien. Salman räknar dagarna. Men innan han hunnit räkna riktigt klart ändras plötsligt planerna. Salmans moster i Iran är i knipa och hans pappa måste åka dit för att hjälpa henne. Det är en farofylld resa, men efter en hel del dividerande hit och dit bestäms det att också mamma och Salman ska följa med. Det blir ingen sememester i Spanien, men ändå en resa till den riktiga solen i Baluchistan.

Det här är en modern äventyrsberättelse på liv och död hämtad ur verkliga livet. Kontrasterna mellan Salmans lugna trygga liv i Sverige med skola och kompisar och kusinernas liv i den lilla byn, där det inte finns någon skola och man kan tjäna lite pengar på att hyra ut en fotboll till dem som ingen har, är stora. Hemma är Salman rädd för ormar, men här finns det många värre saker att vara rädd för. Att dansa eller skratta på fel plats, eller att kämpa för en skola i sin by, kan vara farligt. Men det finns också mycket att känna igen sig i, det språk och den kultur Salman lärt känna genom sina föräldrar i Sverige, att äntligen få uppleva det på riktigt och att förstå poängen med att lära sig baluchiska. Och så finns det en hel del att lära sig, om mod och påhittighet.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Blixtbarn

David Renklintblixtbarn
B. Wahlströms 2020
Hcg
280 sidor

David Renklint har tidigare skrivit skräck för vuxna och Blixtbarn är hans barnboksdebut. Den handlar om Eli som vaknat upp efter att hela hennes hus brunnit ner som följd av ett blixtnedslag. Bägge föräldrarna dog i branden  men själv har hon blivit räddad till livet med en förkolnad armstump och brännskador i ansiktet. Nu blir hon inlämnad på stadens barnhem, komplett med überelak, sadistisk föreståndare, grymma barn, svält och hårt arbete. Hon väntar och längtar efter moster Glispa, äventyraren, ska komma tillbaka och rädda henne. Samtidigt hopar sig marorna, en samling zombielika spöken, kring byn och fler och fler flyr norrut för att söka skydd.

Det är en habil äventyrsfantasy för den lite mer vana läsaren som Renklint har skrivit ihop. Den innehåller klassiska ingredienser som ett utvalt (föräldralöst) barn, en farofylld resa, kampen mellan ont och gott och glömda myter och legender. Men den har liksom inget extra, inget av den skimrande magi som finns i till exempel Karin Erlandssons Pärlfiskarserie eller för den delen (eftersom de arktiska miljöerna uppmuntrar till jämförelsen) Pullmans Den mörka materian.

Berättelsen slutar innan äventyret är klart, så uppföljare borde vara att vänta. Passar duktiga läsare på mellanstadiet.