Utanförskap

Rävunge bortblåst

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Frida Nilsson
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Natur & Kultur 2025
Hcf
203 sidor

”Det här ska handla om en tid för rätt så längesedan – ungefär när det kostade tre kronor att köpa en Piggelin” inleder Frida Nilsson sin nya kapitelbok för lågstadiet. Hon är alltså tillbaka ungefär där hon startade, i Hedvigtid. Men de vi möter i boken är snarare de udda och undanskuffade existenserna som lever i samhällets marginaler, som vi känner igen från Jagger Jagger och Apstjärnan. Här lever förmänskligade djur i utkanten av människornas samhällen. I en övergiven cementhamn träffar vi Ofelia, hennes odugling till far som bor på en pråm och hennes hårt kämpande mamma som bosatt sig i det gamla hamnkontoret. Ofelia är en lycklig liten räv och hela cementhamnens lilla solstråle. Så när hon – på grund av pappans slarv – försvinner ut till havs i en storm, vill alla invånare engagera sig för att få henne tillbaka. Vattenråttan, Grävlingen och Viran, som ingen riktigt vet vad hon är för djur, gör upp en plan tillsammans.

Under tiden har Ofelia drivit i land på en öde ö, där hon för första gången får bekanta sig med Skogen och Naturen. Överlever gör hon på ett lager av konserver som finns i pappans förlista pråm.

Maria Nilsson Thores illustrationer i svartvitt är fantastiska. En helsida per kapitel, med stor omsorg om detaljerna och karaktärernas minspel, kroppsspråk och särdrag. De i sig gör boken läsvärd.

Det blir ganska många turer och misslyckade försök innan Ofelia kommer hem igen. Båda föräldrarna får omvärdera sin syn på sig själva och varandra. Vi som läsare får oss en lite läxa om att var och en är bra på sitt sätt och att det liv du lever kan vara fantastiskt för dig även om det är torftigt i någon annans ögon.

Kan passa riktigt duktiga läsare på lågstadiet, men kanske framförallt som högläsning.

En odödlig vänskap

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Cecilia Lidbeck
Lilla Pirat 2024
Hcg
206 sidor

På årets Bokprovning från Svenska Barnboksinstitutet togs AI upp som en av trenderna, och Cecilia Lidbecks nya roman var med som exempel. Huvudpersonen Jojo är nämligen en android, en mycket människolik robot. Vi träffar henne första gången när hon sitter vid sin vän Cordelias dödsbädd. Cordelia, eller Coco som Jojo kallar henne, har blivit gammal, men Jojo är tolv år för alltid.

Efter den här första scenen får vi följa med tillbaka till när de båda flickorna (?? eller flickan och roboten?) träffas för första gången. Vi får följa med Jojo hem till den internatlika kasernen där hon bor med andra androider i väntan på och emellan uppdrag, höra om hennes relationer med de andra som bor där och vi får vara med när vänskapen med Coco hotas.

Jag tänker lite på Klara och solen av Kazuo Ishiguro när jag läser den här boken. Mest för att Klara och Jojo har samma klara och rena och helt igenom goda sinnelag. Men En odödlig vänskap innehåller inte det lite skeva som vi möter i Ishiguros skildring sin artificiella vän. När Klaras världsuppfattning är begränsad av att hon är en maskin, är Jojos så helt igenom människolik att det är svårt att se någon skillnad på ett riktigt barn. Och det gör man inte heller, när Jojo möter nya människor kommenterar de alltid hur verklig hon ser ut. ”Det är det som är meningen” svarar Jojo.

Men när Klara slutar sina dagar (förlåt, spoiler alert!) bortglömd på en soptipp, är det istället Jojo som överlever sin människa i den här berättelsen. Är det för att en barnbok behöver ett lyckligare slut? Eller för att det gått några år mellan att Klara och solen (2021 på engelska) och En odödlig vänskap kom ut? Har vår syn på robotars möjligheter att vara mänskliga förändrats?

För att ytterligare spetsa till AI-diskussionen har Lilla Piratförlaget låtit konstnären Annika Nordenskiöld prompta fram omslagsbilden via AI. Den ser ut som en generisk AI-bild med smala vackra flickor med magiskt upplysta ansikten, men benen är i lite konstiga vinklar och föremålen framför dem (något slags spel) ser lite oklara och hallucinatoriska ut.

Lidbeck är som alltid en stabil författare. Här tar hon återigen upp svåra frågor: om vänskap, mänsklighet och vilka rättigheter människolika varelser kan ha. Passar trean till sexan.

Som en gnista

klaraonnerfalt1 kommentar

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2024
Hcg
196 sidor

Addie har fått en ny lärare, miss Murphy, som är av den typen som har noll förståelse för barn som inte är normativa, som inte uppför sig på ett sätt som passar in i just deras mall för hur barn ska vara för att göra just deras undervisning enkel och deras klassrum lugnt. Alla vi som själva har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller har barn eller vänner som har det känner igen typen. Och det gör ont att läsa om hur Addies lärare trycker ner henne i skorna genom att bara se allt hon inte lyckas med, istället för allt det hon är briljant på.

Elle McNicoll, som själv har autism, har nog lånat mycket av sig själv till sin huvudperson i den här boken. Och hon har omgivit henne med annat som stöttar henne: en fin familj, inte minst storasyster Keedie som också har autism och som är Addies stora idol och förebild och en insiktsfull skolbibliotekarie (helt baserad på McNicholls riktiga bibliotekarie från skoltiden, berättade hon på Litteralund!).

I skolan ger miss Murphy eleverna i uppgift att skriva om häxprocesserna. Byn där Addie bor var en av de som avrättade flest kvinnor för häxeri och när Addie börjar läsa på om dem inser hon att vad dessa kvinnor framförallt var, var annorlunda, kanske på samma sätt som hon och hon blir filterlöst berörd av deras öde.

Samtidigt pågår andra saker i Addies liv: hennes bästis överger henne, men det börjar en ny tjej i klassen som kanske kan bli en vän och Keedie som läser på universitetet börjar bete sig märkligt, men vägrar berätta vad som är fel.

Det är en spännande berättelse där vi för följa Addie och hennes kamp för att byn de bor i ska upprätta ett minnesmärke över häxprocesserna och de orättfärdigt avrättade kvinnorna, men det är också en pedagogisk berättelse, på allra bästa sätt. Vi får vara inne i Addies huvud, vandra i en stund i hennes skor och få förståelse för hur hennes värld fungerar och förklaringar till olika beteenden som utan förståelse kan ses som märkliga och främmande.

Det finns en tv-serie på svt play som är baserad på Elle McNicholls bok. Där har man lagt till lite övernaturliga inslag och låter häxorna framträda på ett sätt som de inte gör i boken. Själv tyckte jag inte om serien, faktiskt gjorde den att jag inte var så sugen på att läsa boken, men nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för den var riktigt bra. Spännande läsning för både de som behöver speglar och för neuronormativa som behöver fönster att kika in igenom. Passar mellanstadiet och tidiga högstadiet.

Nudes

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Johanna Górnecka
Natur & Kultur 2025
uHc

Ester går på gymnasiet. När vi kommer in i hennes liv har hennes katt precis dött, den ligger i frysen. Esters mamma är av den opålitliga sorten, hennes pappa är död och hennes bästis Natalie börjar glida iväg mot annat umgänge. Ester, som dels har ett koppel obearbetade trauman i bakfickan (mamman, pappan, katten), leviterar i vuxenblivandets limbo och famlar efter saker att hålla sig fast i. Hennes och Natalies besatthet av Dorothy Parker kanske, ett batteri bestämda och slagkraftiga åsikter om allt och alla kanske. Men så blir det istället Ivar Lind, en lärarvikarie vars älskarinna Ester bestämmer sig för att bli.

Jag har motstridiga åsikter om den här boken. Den är sprängfylld med litterära, populärkulturella, lokala, historiska och andra referenser, till omfattning som gör texten snudd på överlastad. Och vilken ungdom idag vet vem Ebbot är? Eller Popsicle? Och vem utanför Stockholmsregionen känner till Bröd & Salt? Jag försöker placera handlingen i tiden med hjälp av referenser och andra markörer, men blir inte klok på när den utspelar sig. Kanske borde det inte ha någon betydelse, men jag hänger uppenbarligen upp mig på det.

Górnecka jobbar också med ett språk som prunkar av hemdiktade liknelser och ibland blir det obegripligt, som här: ”Här går vi, som hundar på äggskal, förnedrar varandra tills klockan blir 15. Tallriksapplåder och vaxmjuka hjärtan i brand, ack, ack”. Eller? Är det kanske i stället genialt och underbart? Jag vet inte. Men jag vet att i partier älskar jag det jag läser, som här:

”Men som alltid när jag försöker prata med främlingar är jag ur stånd att tala mitt eget språk utan framför en sort kreolisering av andras prat, orden är bara kantiga vikarier i min mun, inövade falska verser”

Ester och Ivar Lind börjar skicka meddelanden till varandra, och det börjar skickas nudes, inte från honom efter vad jag förstår, bara från Ester. Ivar gillar att få nudes och så småningom börjar de också ses.

Kanske är Górnecas metafor- och referensfyrverkeri ett sätt att ta läsarna på största allvar, att ge dem möjligheten att förstå precis så mycket som de vill eller behöver. Kanske kommer boken verka tvärt om; exkluderande och avvisande för unga läsare. Jag tror att detta är en bok som inte passar alla: några kommer att gilla den, några kommer inte att läsa klart den. Läsålder tänker jag främst gymnasium. Själv tycker jag att den var rolig att läsa, även om jag inte blir helt klok på den, den gav upphov till alla möjligt känslor som irritation, ont i magen, ilska, sympati. Och det är ju ett gott tecken!

Levande olevande, Zombielars 1

klaraonnerfaltLämna en kommentar



Kim W. Andersson
Rabén & Sjögren 2020
uHci
Baserad på teveserien skapad av
Thomas Seeberg Torjussen och Gisle Halvorsen

Lars är zombie. Eller halvzombie, eftersom han mamma är människa och hans pappa levande olevande, som man egentligen ska kalla hans sort. Zombie är ett nedsättande uttryck, vilket inte hindrar så värst många från att använda det. Lars och hans mamma har flyttat ofta och nu är det dags igen att börja på ny skola, träffa nya mobbare och plågoandar. Som levande olevande känner Lars inte särskilt mycket, vilket är en fördel ibland. Till exempel när klasskamraterna roar sig med att knuffa honom framför en buss. Han kan ju inte heller dö.

Den här lättlästa serieboken handlar om främlingsfientlighet, utanförskap, vänskap och kärlek. Andra boken heter Vi och dom och finns redan på svenska. Del tre och fyra finns ännu bara på norska, men borde komma ut senare i år, även om det ännu inte finns någon information om det på förlagets hemsida.

Andersson tecknar uttrycksfulla bilder i klassisk seriestil. Bäst passar den här boken för Hcg-åldern, men kommer säkert läsas av många yngre också.

Kråkorna

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Anders Fagerkrakorna
Illustrationer: Peter Bergting
Natur & Kultur
Hci

Någon återvänder genom skogen till ett övergivet hus. Där vilar en historia av misstro och lögner. Över platsen vakar fåglarna. Inne i huset är det fullt av lappar med budskap. Varningar, uppmaningar. Den som återvänder har ärvt huset, historian, sorgen och mörkret som ruvar där. Men varför vill hen återvända?

Det är en dunkel, snårig och sårig berättelse Anders Fager ger oss. Om en relation byggd på svek och familjeband av sorg och hat. Peter Bergtings illustrationer är ödesmättade, vackra och dolska. Man tingas tyda en smal, otillgänglig skrift, som hemliga budskap krafsade i marginalen, på samma sätt som huvudpersonen försöker förstå vad som hänt, vilka minnen platsen döljer och varför hen blev den hen blev.

Förlagets rekommendation på 12-15 år tycker jag är ganska rimlig, men även en äldre målgrupp kan ha stort utbyte av den hr berättelsen som tar upp mycket svåra ämnen som utanförskap och rasism.

Vi skulle varit lejon

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Line Baugstövi-skulle-varit-lejon
Hcg
Opal 2020
139 sidor

När Leona börjar i klassen hoppas Malin i smyg på att de ska kunna bli kompisar. Hon går i sjuan och har hamnat lite utanför sedan hennes bästis Emma kommit lite före i utvecklingen. Nu försöker Emma hänga med de populäraste i klassen och säger att Malin är barnslig. Och att hon ser ut som en kille.

Leona verkar nästan ännu blygare än Malin. Tyst och försiktig. Och efter gympan klär hon om i någons slags hemsytt tält, ett lakan med en dragsko kring halsen som hon kan dölja sig i.

Men Malin bryr sig inte så mycket om det, eller om att hon upptäcker att Leona ljugit om varför de var tvungna att flytta från Nordnorge där hon bodde innan. Hon är mest glad att Leona faktiskt verkar vilja vara hennes vän och de har det roligt ihop.

Tjejerna i klassen klarar dock inte av någon som beter sig så annorlunda. En dag efter gympan åker skynket av med våld och det blir tydligt vad det är Leona döljer. Katastrofen är ett faktum och medan Leona flyr står Malin där handfallen. Istället för att försvara Leona går hon med de andra tjejerna och säger att hon vet att Leona ljuger.

Malin är nämligen inget lejon, inte hon och inte Leona heller. Men det borde de varit. Alla som är lite eller mycket annorlunda behöver lejonmod för att överleva i högstadiet.

Jag tyckte mycket om den här berättelsen som är rakt och konkret berättad om livet i sjunde klass. Om det där som på avstånd kan verka så enkelt men som när man är mitt uppe i det är en balansgång och ibland ett helvete. Den är förhållandevis lättläst och jag tror att den skulle kunna passa från femman till sjuan. Men omslaget. Vad är det för omslag? Hur ska jag få någon att låna den här boken?

Alaska

klaraonnerfalt2 kommentarer

Anna Woltzalaska
Lilla Piratförlaget 2020
Hcg
212 sidor

Skolan börjar och vi får följa två elever i den nya högstadieklassen. Båda är barn mitt i en livskris. Det är Parker, vars familj har utsatts för ett väpnat rån som hon också var vittne till och som dessutom blivit tvingad att skiljas från sin älskade hund Alaska, nu när hon behövt henne som bäst. Och det är Sven, som nyligen fått en mycket svår form av epilepsi och nu måste vänja sig vid att vara den som när som helst kan braka i golvet och få kramper, att ständigt vara övervakad av oroliga föräldrar, att sluta med sin favoritsport, simning. Och dessutom måste han vänja sig vid sin nya assistanshund, Alaska.

De två protagonisterna kommer på kant med varandra redan första dagen. Sven försöker positionera sig genom att reta Parker och när parker lite senare upptäcker att den i hennes ögon elake Sven är den som fått ta över Alaska bestämmer hon sig för att göra något åt saken.

Det här är en bok som kommer smärtsamt nära känslan av att vara annorlunda och utsatt. Monstret, miffot, den som inte är som alla de andra. Men den erbjuder också en slags försoning till slut: även om vi har olika stora plågor att bära så är vi alla någon gång miffot från mars, den som är konstigast av alla. Jag tyckte mycket om den och jag tyckte också om att läsa en bok från Holland eftersom vi inte får så mycket böcker översatta därifrån.

Den passar goda läsare från fyran och är även utmärkt som högläsning.