Vad händer när du plötsligt i tonåren får reda på att din pappa suttit i fängelse? Och att han dessutom gjort det för ett vidrigt brott som en gruppvåldtäkt? Det är vad Lina Stoltz nya ungdomsroman handlar om. Vi kastas rakt in i handlingen då Lina sitter i en bil med sin brorsas kompis Anton, som råkar försäga sig. Han tror ju så klart att Savanna redan vet, men ville ändå inte ta upp det känsliga ämnet. Det visar sig att många på den mindre orten där Savannas familjen bor vet, men inte Savanna. Till och med hennes pojkvän Dante.
Lina Stoltz är en författare som i sina egna böcker alltid tar upp livsomstörtande förändringar, till exempel i Bara David eller Flytten. Hon har också ägnat sig mycket åt att göra lättlästversioner av andras verk, och att hon specialiserat sig på lättläst märks här. För fastän detta är en bok som ges ut som en helt vanlig ungdomsbok är den att betrakta som lättläst. Det svåra i boken blir innehållet, mörkret och de stora känslorna.
Savanna kan som redan titeln berättar inte förlåta sin pappa. Och hon kan inte heller förstå sin mamma som valt pappan och hon känner sig sviken över att ingen berättat för henne. En nätt liten roman med en avgrund mellan pärmarna. Passar högstadiet och gymnasiet
Det är hösten 1710 när pesten bryter ut i Stockholm. Först tror Magdalena inte att hennes skyddade liv, som dotter till en välbärgad köpman på Riddarholmen, ska påverkas. Men det gör det, på värsta sätt, och snart skickas hon med lillasyster Ebba ut på landet där de ska bo med mammas tvillingsyster Katarina på slottet Svartdam. Moster Katarina är inte varmt välkomnande skulle man som underdrift kunna säga och livet på Svartdam blir på alla sätt en chock och en prövning.
Detta är en del spökhistoria, en del Den hemliga trädgården, en del Fanny och Alexander och en del Ring av rosor. Texten är inte lättläst, även om Strandberg här vänder sig till en yngre läsargrupp än med Cirkeln-böckerna och Slutet. Vi är i Magdalenas händer, det är hon som berättar sin historia och det är skickligt gjort, vi läsare blir lika överraskade som hon blir av vart den här berättelsen bär.
Illustrationerna är inte så många, men väldigt snygga. Skickligt utförda i svartvitt med många detaljer är de både fantasieggande och ibland lite läskiga. Den här boken passar riktigt duktiga (och inte allt för lättskrämda) läsare från fyran, men funkar hela högstadiet. Även bra som högläsning.
Rayan som vi lärde känna i Yani har börjat gymnasiet. Till skillnad från de flesta i hans gäng har han valt en skola inne i stan (Stockholm i det här fallet). Där finns pluggisarna, det tuffa tjejgänget, den politiskt korrekte killen och grabbgänget som försöker få tag på droger genom Rayan. Rayan ”hade aldrig hälsat på så här många blondiner förut”. Han känner sin inte hemma. Han saknar sina vänner. Caspian som valt bygg och Amir som utvisats till Irak. Och inte minst Wahida, som är mer en en vän, fast bara i hemlighet.
Parallellt händer två saker. Rayans syster ska gifta sig och rustar för storslaget bröllop. Och Caspian börjar bete sig skumt. Han börjar skolka, hänger med nya vänner och ljuger för Rayan. Rayan misstänker att kan börjat langa.
Detta är lika raskt och skickligt berättat som i föregångarenYani. Jag gillar att Khalil använder ortens språk utan att förklara. Hon utgår från att läsaren är med henne ändå. Och det är vi ju. Ibland får jag slå upp ett ord, men oftast fattar jag sammanhanget ändå. Och precis som när jag läste Yani lär jag mig en massa nya ord.
Till den perfekta sommarön i skärgården beger sig Liv för att spendera tre veckor med sin bästis, dennas pojkvän och… sitt ex. Kanske inte den bästa utgångspunkten. Men resan har varit planerad länge och att Teddy gjort slut får inte stå i vägen för det här. Alltså inkvarterar sig Liv i bastuhuset, Teddy i stora huset och Maja och Oliver i gäststugan.
Men det visar sig bo någon mer i stora huset. Den flera år äldre Shirin, en konstnärsstudent som fått hyra översta våningen med tornet billigt som ateljé av Olivers föräldrar. Det räcker med att Liv ser henne en gång så är hon förlorad. Teddy är glömd. Hon kan inte tänka på något annat är Shirin.
Detta är en berättelse om heta loja sommardagar, båtutflykter och midsommarfirande. Men framförallt är det en berättelse om den första riktigt riktiga stora kärleken. Den som tar över allt och gör det omöjligt att tänka på något annat. Den som förflyttar perspektiv och vänder upp och ner.
Det är en liksom spröd berättelse. Frasig och lättuggad. Delikat på alla sätt. Från det snygga omslaget, det danska bandet och den stilrena sättningen till det enkla språket. Jag har en svaghet för berättelser i presens. Jag finner det lättare att dras direkt in i historien, att leva med karaktärerna i ögonblicket. Det är väldigt fint att få dela de här pulserande sommarveckorna med Liv på detta intensiva sätt.
Det är sommaren 1983 och det är hett i New York när Beth anländer för att göra sommarpraktik på en stor tidning. Hon inkvarterar sig i en sunkig lägenhet i The Village som hon delar med sin kompis syster och dennes pojkvän. Det är fyra ungdomar som ska göra praktik tillsammans, två tjejer och två killar, och den andra tjejen, Edie tar genast Beth under sitt beskydd. Edie är världsvan, framåt, är från New York och hennes släkt har jobbat inom nyhetsbranschen sen generationer. Edie vet vart man ska gå, hur man ska le, hur man hittar, hur man ska klä sig och vem man ska prata med. Beth, som är en betydligt mer eftertänksam typ ”från förorten”, ser och lär och lyder. Ganska snart erbjuder Edie henne att flytta in i familjens (luftkonditionerade!) lägenhet på Upper West Side, vilket är en dröm jämfört med den kackerlacksinvaderade stekugnen i The Village.
Alltid när jag läser Meg Rosoff blir jag helt betagen av hennes huvudpersoner. Beth utgör inget undantag. Och man kommer henne så nära. Man kommer också rakt in i den bullriga heta storstaden och får lov att leva där med Beth den här sista sommaren innan college. Hon är vidöppen för intryck, såsom man är i den åldern. Och brist på intryck råder det inte, kan man säga. Beth hinner bli både rånad och utsatt för våldtäktsförsök, men det som ändå gör allra mest intryck, och tillfogar henne djupast sår, är vänskapen och sveket från den hon litat på.
Liksom i Gudars like är det några sommarveckor som är tidsrymden och det livsförändrande mötet mellan människor som står i centrum. Edie är den som glöder, leder, manipulerar, drar i trådar och med sitt mantra ”man måste börja någonstans” får sommaren att hända. Precis som Gudars like är detta en sann allåldersbok. Förlaget annonserar den som vuxenbok, men biblioteken verkar klassa den som ungdomsbok. Själv tycker jag att den är mindre vuxenbok är Jonathan bortom all kontroll men mer vuxenbok än Så har jag det nu. Den passar gymnasiet och uppåt. Det är en vacker bok som är både rörande och upplyftande.
Det tar mig tjugo sidor in i Nora Khalils Yani innan jag förstår att huvudpersonen är en kille. Korkat av mig så klart, det är tre killar på omslaget, Ryan, Caspian och Amir, som står i centrum av berättelsen. Men jag luras av att det är en kvinnlig författare.
I första kapitlet får Amir chockbeskedet: hans ansökan om uppehållstillstånd har avslagits och han ska utvisas till Irak. Rayan, Caspian och fritidsledaren Sebbe startat en kampanj för att stoppa utvisningen. De gör ett instagramkonto, samlar in namnunderskrifter och målar banderoller.
Samtidigt pågår livet som vanligt. Skolan, familjen, kompisar. Stora och små bekymmer samsas i den här verklighetsnära berättelsen. När Raynas vän Wahidas, hon som alltid drar igång feministiska diskussioner vid varje möjligt tillfälle, bror blir skjuten är det totalt mörker, men livet går vidare också då. Det hängs på fritidsgården, drivs med en soctant, tjafsas om det ena och det andra. Vi får följa gänget kring Rayan under vårterminen, fram till skolavslutningen i nian, genom vardag och sorg.
Nora Khalil är poet och författare och detta är hennes debut. Hon lyckas skapa det där man älskar i en ungdomsbok: ett gäng som det är gött att hänga med. Trots att boken har ett tungt innehåll har jag roligt när jag läser och jag lär mig en massa nya ord och uttryck. I år kommer uppföljaren, Abow, då vi får följa Rayans väg in på gymnasiet. Yani passar högstadiet.
Jag älskar inledningsvis Linda Jones nya ungdomsbok. Den tar oss till en gudsförgäten håla någonstans i Norrlands inland. Där är allt utom affären och äldreboendet nedlagt. Jones skildrar effektivt, med precis formuleringar läget på orten. Norr om byn bor ”de som är lite för glada i spriten”, mitt i byn är husen övergivna och söder om bor ”de som försöker”. Till dem hör Frida och hennes mamma Jorun. Årets höjdpunkt är den årliga älgjakten. I år har Frida äntligen åldern inne och ska få vara med för första gången. Boken inleds med att hon och Jorun, som också är ledare för jaktlaget, skjutövar och Frida är riktigt bra.
Det är inget finlir här. Dialogen är rapp och grov, jargongen mellan Frida och hennes bästis Emmy är rå men hjärtlig. Allt rullar på som det brukar, för som Frida noterar: ”har det en gång blivit på ett viss sätt kommer det vara så för evigt, amen.”
Men inte i år, tydligen. För folk som Länsstyrelsen dyker upp. De har noterat något i skogen, en ovanlig art, de kallar den ”korsningen” och de ställer in älgjakten. Sen dyker det upp i en ny kille i klassen, Frej. Han bor norr på byn. Och dessutom blir det lite för mycket fylla och väldigt fel på en fest. Alla tre sakerna sätter samhället i gungning rejält.
Det är här jag inte riktigt älskar boken lika mycket. Jag tycker att det blir lite för många problem som ska redas ut på en gång. Den inställda älgjakten är, för den här byn, drama nog. Boken behöver inte utförsäkrade pappor och sexuella övergrepp också. Jag är inte heller helt förtjust i det fantastiska inslaget. (Korsningen är ett närmast mytologiskt djur, med vilket Frida för en särskild kontakt.) Jag hade föredragit en med realistisk anledning till inställd älgjakt. En ovanlig fågel, eller utrotningshotad mossa som Länsstyrelsen vill värna, det hade blivit mer effektivt i mina ögon.
Men med detta sagt är Linda Jones andra roman ändå en underbar glesbygdsskildring, väl värd att läsa för de mustiga karaktärsskildringarna och den underhållande dialogen.
Passar högstadiet och eventuellt etta på gymnasiet (Frida och Emmy går i nian).
Anna Jakobsson Lund Annorlunda Förlag 2019 uHc 417 sidor
När man får en bok av en författare man aldrig hört talas om, från ett förlag man inte tidigare kände till, hett rekommenderad av någon vars smak man litar på, blir man nyfiken. Och, om jag ska vara ärlig, också lite skeptisk. Varför hade jag inte hört talas om den här författaren, som uppenbarligen gett ut en hel hög böcker, om det nu är så väldigt bra?
Ja, det kan man fråga sig. Förmodligen har det att göra med att det inte är lätt att tränga igenom när man ger ut böcker på eget förlag, i den väldiga ström av litteratur som kommer ut varje år i Sverige. Men roligare än att fundera över det är att konstatera att mina fördomar kom helt på skam. För Blynätter, den första delen i ”Metallsviten”, var precis så sjukt bra som de som rekommenderade den påstod.
Vi får träffa Jeroen, Finn, Unni och Elsa, som omväxlande står i centrum i berättelsen. Deras öden vävs samman genom en intrikat planerad komplott, där Unni med hjälp av Jeroen vill förändra samhället och de ser Finn och Elsa som sina redskap. Samhället de vill ställa på ända, den värld Jacobsson Lund så förtjänstfullt diktat ihop, är mix mellan medeltida och tidigt industriell, där ortsnamn och miljöer vagt påminner om norra Sverige. De fyra huvudpersonerna står på två olika ändar av samhällsstegen. Unni och Jeroen representerar den yttersta makten, folkdomarna. Finn och Elsa tillhör samhällets bottenskrap, rövarna som lever på att stjäla och smuggla åt vem som än kan betala.
Blynatten är den mörkaste av nätter. Just då korsas rövarnas vägar med folkdomarnas. Inte helt oavsiktligt, kan man lägga till. Unni och Jeroen har omsorgsfullt riggat sin snara som ska göra Finn beroende av dem, eftersom de är beroende av honom för att få ihop sitt uppror. Elsa är den som är Finns köl i världen och hon knyts till Finn av en blodsskuld. Kring dessa fyra personers beroenden, behov, önskningar, viljor och rädslor knyter författaren skickligt ihop sin historia. Hon får mig att till hundra procent tro på de karaktärer hon presenterar, känna med dem och om inte sympatisera med dem, så åtminstone förstå deras intentioner.
Världsbygget, nästan den viktigaste ingrediensen i en bra fantasyroman, är också verkligt bra genomfört. Detaljerna är fina och det känns alltigenom trovärdigt. Lägg till det en spännande historia, så har jag inte varit så här begistrad över en ny fantasybekantskap sedan jag läser Siri Petersens ”Korpringarna”.
Tvåan, Silvergryning, finns redan att köpa (hurra, gissa om jag har beställ den!). En tredje del, Järndagar är också aviserad, sedan är serien avslutad. Blynätter är klassad som ungdomsbok, men passar lika bra för vuxna.
Helen Ekeroth Rabén & Sjögren 2022 uHc 271 sidor andra delen i ”Silverringarna”
Äntligen har jag läst fortsättningen om Lux äventyr i ett magiskt Malmö som påbörjades i Den andra staden. I denna bok, som avslutar Ekeroths tonårsduologi, ska Lux och Dimo bege sig till hans version av Malmö. De vill återöppna portalerna mellan städerna för att återställa balansen av magi. Om den åter får flöda fritt mellan de parallella städerna hoppas de på att kunna rädda Dimos stad från undergång.
Jag trodde, när jag läste första boken, att Dimos Malmö skulle vara vårt Malmö. Så jag blev förvånad när hans stad är en mörk dystopisk version av staden. Ännu mörkare än Lux’ som ändå är ganska mörk med auktoritärt styre, magisk dimma och monster i kanalen, I Dimos värld är styret ännu mer auktoritärt med korrumperad polis, byggnader förstörda av uppror och kraveller, kalla slitna hus och ständig elbrist. Luftföroreningar har smutsat ner husen och det finns varken fåglar eller andra djur (förutom råttor). Dricksvattnet är ransonerat och Västra hamnen översvämmad. Torson står som ett fyrtorn omgivet av vatten.
Även Lux får sig en överraskning i Dimos stad. Här finns nämligen Adrian, som kanske inte är så mycket expojkvän till Dimo som Lux hade önskat.
Språket är bra och miljöbeskrivningarna ger fina bilder av de bägge städerna. Men det fortsätter att vara lite rörigt och svårt att hänga med i turerna i den här serien. Jag gilla Malmöskildringen och liksom med den förra boken är det den stora behållningen.
Jag har älskat Leigh Bardugos Grisha-värld sedan jag läste första boken i Grishatrilogin,I ljusets makt. Det var en fröjd att återbesöka en annan del av det i Högst spel. I Netflixserien Harts and Bones blandar manusförfattarna på ett förtjänstfullt sätt de två bokserierna. Denna nya serie från Grishaverse, som tar vid där trilogin slutar, ska precis som kråkböckerna bli två till antalet.
Den unge kungen Nikolai sitter på Ravkas tron och har enat landet efter det uppslitande inbördeskriget. Han regerar med stöd av tremannarådet, där bland annat Zoya ingår, numera general. Men freden är bräcklig och landet fattigt. När Nikolais inre demon tar allt mer plats ställs allt på spel. Zoya bestämmer att kungen behöver gifta sig för att säkra stabilitet och tronföljd. Samtidigt genomfars landet av en serie oförklarliga mirakel. Alina, solbringaren, är helgonförklarad och en mystisk sekt dyker upp och kräver även Skuggmästaren ska kanoniseras. Nikolai ser sig tvungen att ge sig ut på en pilgrimsfärd för att finna en lösning.
Samtidigt befinner sig Nina, grishan vi första gången mötte i Högt spel i fiendeland, i Fjerda, på hemligt uppdrag för att befria grishor som fortfarande jagas som villebråd här.
Det är driv, spänning och också en del humor, från första sidan till sista i denna lättslukade tegelsten. Passar högstadiet och uppåt.
Klara pratar böcker 