Fastrarna

fastrarna



Text och bild: Ebba Forslind
Urax 2018
Bilderbok

Ni vet den där känslan när man måste följa med och hälsa på en äldre släkting, fast man inte vill och allting är konstigt och tråkigt där? Maten är inte god och leksakerna gamla och trasiga. Och ingen verkar egentligen bry sig om en för man är inte lika gullig som småsyrrorna. Om det handlar Ebba Forslinds nya bilderbok.

Ebba Forslind skriver i Fastrarna ur barnets perspektiv, med barnets språk och låter flickan berätta sin berättelse själv. Det handlar om varannanveckasliv och syskonskap, vardagsnära teman med hög igenkänningsfaktor. Läsaren bjuds in i berättelsen redan på försättsbladen, där vi möts av leopardmönstrade insidor som signalerar att något spännande, kanske utmanande, är på gång trots vardagsinramningen.

Debuten Jättejättebråttom kom i fjol och fick ett fint mottagande för sin förmåga att fånga känslor och igenkänning i bilderna. I Fastrarna är illustrationerna förment enkla och lätt naivistiska, men lyckas verkligen med just det, att förmedla känslor. Till exempel de lätt höjda axlarna som signalerar motviljan i flickkroppen som går ner för trappan, trots att hon hellre vill vara hemma själv, för det kan hon. Blicken och det lilla knipet med munnen när ingen vill läsa det slitna exemplaret av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin för henne. Det är inga stora gester men ett effektivt bildberättande.

När allt verkar som tråkigast händer det något. Någon ropviskar i dörren till köket och vill prata på allvar. Det är mammas killes småsyrror som tittar fram i dörröppningen. De är systrarnas fastrar och de frågar om de får bli också jagberättarens fastrar ”om du behöver några, och om du vill ha alltså?” Hon har ju inga, så det går bra. De tre fastrarna, uppdaterade versioner av Beskows tanter, hurrar och jublar.

Ni vet den där känslan när man blir tagen på allvar av någon som är äldre och spännande? Den känslan gör att man växer och klarar av lite allt möjligt. Om det handlar också Ebba Forslinds nya bok. Det är vardagsdramatik och känslor som går rakt in i hjärtat.

Den där Jonny Jonsson Johnson

bokomsla den där jonny

Elin Lindell
Alfabeta 2018
Hcg

– Och vad är det för fel på dig då? sa hon.
Ja, det var en bra fråga. Ungefär allt är ju fel på mig. Men åsna är väl ingen diagnos? /…/
På väggen mittemot satt en affisch. ”Lider du av analinkontinens?” stod det.
– Jag liter av analinkontinens, sa jag.
– Oj då, sa tanten /…/

Elin Lindell debuterade tillsammans med Lisa Bjärbo med Stora syndboken 2006 och har sedan dess skrivit flera fina fackböcker för mellanstadiet i samarbete med bland andra Bjärbo och Jennie Persson. Mest framgång har hon dock haft med böckerna om Jördis som inleddes med Borttappat: katt, kompis, kalsong 2014. I Den där Jonny Jonsson Johnson, som lanseras som den första boken om Jonny, försöker hon sig på ett liknande koncept fast för lite äldre läsare.

Jonny går i sjuan, bor växelvis hon mamma och pappa, har en kompis – Elias som är lite egen – och har en liten tendens att röra ihop saker för sig. Att den störigaste killen i klassen, Nicolai, berättar för Jonny att han kommer att bli kriminell på grund av sitt namn (namn som slutar på y är överrepresenterade i svenska fängelser) hjälper inte precis till. Nu får Jonny dessutom för sig att hans föräldrar är på väg att flytta ihop igen, något som han inte tycker verkar vara en bra ide, de två har aldrig kunnat komma överens om någonting, inte ens om vad Jonny ska heta in efternamn.

Det här är en bok med temat förvecklingskomedi. Lindell låter oss läsare får vara steget före Jonny så att vi anar vilka gropar han är på väg att rasa ner i innan det händer. Det blir också riktigt roligt flera gånger när Jonny försöker ta sig ur situationer och säger helt fel saker. Dialogerna är träffsäkra och får mig att skratta högt. Letar man efter en rolig högläsningsbok för mellanstadiet är det här ett säkert val.

Isaks universum

bokomslag isaks

Anna Ehring
Bonnier Carlsen 2019
Hcg

Isaks mamma är doktor i kemi och hon har berättat att ingenting försvinner, allting sprider sig. I vattnet känner Isak att det är sant, han blir något mer än armar och ben, kanske en säl eller en späckhuggare. Det är i vatten hans kropp helst vill vara.

Det är därför Isak vill förklara när Blenda säger att han ”bara” låg och flöt i bassängen. Det handlade ju om kolatomer och universum, inte bara om att flyta. Isaks bästis Albin kan inte följa med till badhuset för han får eksem och astma av kloret. Men annars är de tillsammans så mycket de kan. Det är Albin som tycker att de måste få Blenda att förstå, vilket blir upptakten till ett ödesdigert missförstånd.

Anna Ehring är en av de där författarna som har en förmåga att röra lätt vid det tunga, det visade hon redan med genombrottsromanen Syltmackor och oturslivet. Att barn har förmågan att tänka och utforska komplicerade och tunga tankar, det vet Anna Ehring och hon litar på sina läsare. Isaks mamma, som pratar om kolatomer med sin son, vet nog egentligen det också, men så drabbas hon av vuxenängsligheten och börjar behandla Isak som att han inte förstår någonting, vilket är jobbigare för Isak än det faktum att föräldrarnas förhållande knakar. Då är det tur att Albin finns. Men när Albin blir sjuk och inte längre finns där, då vacklar Isaks universum.

Språket i denna berättelse, som både öppnar mot rymden och livets outgrundliga mysterier och mot de tunga vardagsproblemen, är trots de stora frågorna enkelt och direkt. Passar mycket bra som högläsning på mellanstadiet.

Jordgubbsbarnen

jordgubbsbarnen

Sara Olausson
Rabén & Sjögren 2019
Hcf

Vad finns på andra sidan den där pappskivan med en bön om hjälp till barnen i hemlandet? På andra sidan den utsträckta pappmuggen eller den framsträckta handen? I Sara Olaussons Jordgubbsbarnen får vi träffa de som blir lämnade hemma, de som längtar. De som kallas just jordgubbsbarn, eftersom föräldrarna är i Sverige och plockar jordgubbar.

Maria och Gabriel är inte tvillingar men nästan, de är syskon födda samma år. De bor i en vanlig by där det bor storkar i lyktstolparna, de går i skolan, längtar efter sommarlovet och drömmer om framtiden. ”Är vi fattiga?” frågar Gabriel mamma. ”Vi har så vi klarar oss” säger mamma. Men inget oförutsett får hända, då går det inte längre.

Det är vackert och lättsamt berättat, helt ur Marias perspektiv och på ett språk som är läsvänligt även för yngre. Sara Olausson har med den här berättelsen plockat upp stafettpinnen från Katarina Taikon och skrivit en bok helt i hennes anda. En bok för att förstå den andre och för att krossa fördomar, men också en bok som är läsvärd helt för sin egen skull. För den spännande och sorgliga berättelsen om fiffiga barn, djur och snälla vuxna.

Passar som högläsning på lågstadiet.

Livets hårda skola

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.

Det hemliga riket

Philip Pullmandet-hemliga-riket
Natur & Kultur 2020
uHce
692 sidor

Den efterlängtade andra delen av Pullmans ”equal” till ”Den mörka materien”, ”Boken om stoft” har nu kommit på svenska. Nu har tiden hoppat till efter Lyras äventyr i Norden och några år till. Hon är i tjugoårsåldern och läser vid S:ta Sophias College i Oxford. Hennes hem är fortfarande Jordan där hon har kvar sitt rum och sin ställföreträdande familj, även om hon bor på S:ta Sophia som är ett college för flickor, under veckorna.

Livet rullar på. Men Lyra är inte lycklig. Hon och Pantalaimon har kommit på kant med varandra. Lyra har blivit påverkad av några tänkare/författare på modet och Pan kan inte tåla det. Sen kommer det två dråpslag: först tvingar den nya rektorn på Jordan Lyra och Pan att lämnas sitt rum. Sen ser sig Pan tvungen att ge sig av (han och Lyra har förmågan att dela på sig sedan besöket i De dödas rike i ”Den mörka materien”). Dessutom har Pan under en nattlig expedition blivit vittne till ett mord, något som drar in dem i skumma händelser med anknytning till rosenodling.

Lyra är vår huvudsakliga hjältinna i den här boken. Men vi får också följa Pan, nu som en lite mer ”egen person” än tidigare. Malcolm från Lyras färd, nu kring 35 år och fullskalig agent för Oakly Street, är också en viktig person i berättelsen. Men vi får också följa två av historiens skurkar, Marcel Delamare och Olivier Bonneville som bägge två på olika sätt är släkt med personer vi träffat tidigare i Lyras universum.

När man läser Pullman vilar man helt tryggt i berättarens händer. Det finns inga sprickor i världsbygget, allt flyter smidigt och är trovärdigt från alla håll. Det är som en gåva att få resa iväg på Pullmans äventyr, som den här gången tar oss genom Europa och bort mot Asien. Det enda riktigt dåliga med den här boken är att den verkligen slutar mitt i. I Lyras färd knyter Pullman samman en del av historien, men Det hemliga riket kräver att vi läser vidare i nästa del. Och väntan på den känns just nu lång.

Det här är en bok som passar som högläsning eller för duktiga läsare från femman och uppåt. Jag tycker att den kräver att man läst de tidigare böckerna för att man ska hänga med, den blir i alla fall så mycket bättre om man har dem med sig, annars får man nog gissa mycket.

Nattexpressen

Karin Erlandssonnattexpressen
Illustrationer: Peter Bergting
Bonnier Carlsen/Schilts & Söderströms 2020
Hcg
221 sidor

Danja och hennes familj ska fira jul i mormors hus, en nedlagd station, precis som alltid. Men inget blir som vanligt. Mormor är inte som hon brukar, hon har börjat tappa bort sig själv och redan första kvällen, på den traditionella decemberfesten, försvinner hon. Alla ger sig ut för att leta och mamma är förtvivlad. Men på natten efteråt händer något märkligt. Danja hör ljudet av tåg mot räls och går ner för att titta. Ett gammalt ånglok har stannat vid perrongen.

Det här är en bok i 24 kapitel, tänkt att räcka från första december fram till jul. Det är en berättelse om nattliga äventyr, magi, glömska och saknad. Nattexpressen, som tåget kallas, härbärgerar olika udda existenser som kommit bort sig i tillvaron. Det är också ett mysterium med en försvunnen nyckel, en stulen speldosa och en pojke som håller på att blekna bort.

Den som väntar sig samma sällsamma sagoton som i Erlandssons böcker i serien Legenden om Ögonstenen kommer här att finna något annat och lite enklare. Det är en del tvära kast och turerna i berättelsen är inte alltid helt självklara att hänga med i. Men det är ett habilt juläventyr som absolut kan passa för högläsning veckorna i advent. Passar som trean till femman.

Odusseus pojke

Annika Thorodysseus-pojke
Illustrationer Ishtar Bäcklund Dakhil
Bonnier Carlsen 2020
Hcg
334 sidor

Berättelserna om Odysseus irrfärder på hemvägen från kriget i Troja tillhör de verkligen klassiska klassikerna i vår kultur. De flesta av oss har hört eller känner till dem i olika mån. Om den trojanska hästen, den skräckinjagande cyklopen, Sirenernas sång och den troget väntande och vävande Penelope till exempel. Det är berättelse om hjältedåd, klurighet och våld och de berättas i sitt ursprung ur den manliga hjälten perspektiv.

Men hur kändes det egentligen att vara den som lämnats hemma att vänta och undra i alla dessa år? Hur känns det att vara spädbarnet som lades framför plogen när pappa Odysseus försökte spela galen? Och hur känns det att se upp till en pappa man inte minns utan bara känner genom berättelser och drömmar?

Det här är Telemakos, Odysseus sons, berättelse. Vi får höra hur livet på ön faktiskt fungerar ganska bra utan Odysseus. Mamma Penelope sköter allt på ett klokt sätt. Ända tills männen på ön börjar bli otåliga vill säga, och gör anspråk på makten genom att fria till den övergivna drottningen. Vi får höra hur det är att växa upp i skuggan av en nästan gudomlig hjälte utan att själv få lära sig allt det som en pappa skulle lärt en.

Annika Thor har lagt sig vinn om att skildra de mytologiska hjältarna mänskligt. I den här berättelsen gråter både män och kvinnor när det behövs och de våndas över våldet. Men för en man med Odysseus öde kan det också bli så att våldet blir en vardag. Telemakos konstaterar i slutet att inget blev som han hade tänkt när hans pappa kom hem. Han kom aldrig hem från kriget, utan tog kriget med sig hem. Men det skymtar ändå en annan och ljusare framtid för Odysseus pojke.

Illustrationerna i svartvitt är oerhört snygga. De påminner lite om Jacob Wegelis i stilen, men mest på minner de mig om de i en av min barndoms favoriter, Gudar och hjältar i grekisk mytologi. 

Den här boken passar fantastiskt bra för högläsning. Det är en allåldersbok som går att läsa från lågstadiet och uppåt.

Kom igen Jonny!

Elin Lindell kom-igen-jonny
Alfabeta 2020
Hcg
189 sidor

Kom igen Jonny! är fortsättningen på Den där Jonny Jonsson Johnson (2019). Nu är det vårtermin, Jonny går fortfarande i sjuan och Krister Pettersson verkar vara på väg att flytta in hos mamma. Jonnys bästis Elias är fortfarande tillsammans med Melissa. Både Melissa och Elias tycker att det vore väldigt bra om Jonny och Melissas bästis Naima också blev tillsammans. Och perfekt också, för de är varandras motsatser och motsatser dras till varandra menar Elias, som vet fakta om det mesta. Dessutom är det dags för prao. De flesta får hjälp att hitta praoplats av sina föräldrar, men det är inte så enkelt om man som Jonny har en mamma som jobbar i äldrevården och en pappa som jobbar i skolmatsalen. Och apropå pappa, han verkar inte riktigt vara sig själv och Jonny börjar oroa sig.

Det är allvarliga ämnen, kanske lite allvarligare än i den förra Jonny-boken. Men eftersom det är Elin Lindell är det ändå roligt. Jonnys förmåga att säga saker han egentligen bara hade tänkt tänka, att ”ha otur när han skämtar” eller att göra saker utan riktigt ha tänkt sig för får mig att skratta högt flera gånger, även om det också blir hemskt ibland. Vänskapen med Elias, som trots sin fyrkantighet är en väldigt fin vän, är så fint skildrad. Den första spirande kärleken, lyckan i att hitta någon som skrattar åt samma saker som en själv är också fin att läsa om, liksom relationen till de vuxna, som utan större åthävor finns runt omkring Jonny när det behövs.

Det är mycket dialog och texten flyter lätt. Passar från femman till sjuan.

Lindormars land

Frida Nilssonlindormars-land
Natur & Kultur 2020
Hcf
416

Lindormars land är den tredje boken Frida Nilsson skriver i vad som skulle kunna ses som en svit av romaner om barn som tvingas ut på äventyr för att föra en svår kamp i sällsamma land. Den första, Ishavspirater kom 2015, den andra, Det tunna svärdet 2017. Medan Ishavspirater var en helt fascinerande läsupplevelse var Det tunna svärdet något av en mellanbok. Men nu är Nilsson tillbaka på banan med ett riktigt läsäventyr.

Samuel och hans lillebror Mortimer är fosterbarn hos den elaka tant Tyra. Där får de slita från morgon till kväll med att putsa nysilver. Ingen tid finns över till lek och maten är knapp, kärleken obefintlig. När en talande råtta plötsligt dyker upp och erbjuder bröderna att följa med honom ner i ett hål  marken för att bli barn åt den goda drottning Indra tvekar först Samuel. Men då Tyra bär hand på Mortimer flyr bröderna och beger sig till Lindormars land.

Till en början är livet i slottet fantastiskt. Husjungfrun är en liten tokig räv som dammar av bröderna med dammvippa och skurar dem med rotborste. De får sova i mjuka våningssängar i sidenpyjamas, det finns gott om mat även om den är lite konstig och de har hur mycket leksaker som helst. Men så småningom smyger sig en skevhet in i tillvaron. Är det inte så att Indra tycker mer om Mortimer och knappt ser Samuel?  Och vad är det för hemlighet den skräckinjagande skogvaktaren vill visa bröderna i skogen?

När Frida Nilson är som bäst, och det är hon här, har hon den där särskilda kvaliteten som skapar magi för läsaren. Den där närmast Astrid-Lindgrenska kvaliteten som ger oss böcker med berättarkraft utöver det vanliga. Likt till exempel Karin Erlandssons Pärlfiskaren har de den där både högstämda och lite svårmodiga poetiska stämningen som griper tag i hela läsare och suger in oss i berättelsen.

Det är en omfångsrik bok och för Hcf-ålderna kan den bara fungera som högläsning. Men jag tror att den fungerar bra för Hcg-spannet också för de som gillar äventyr och fantasy, till exempel för de som gillar Legenden om Ögonstenen.