Pappor

Rävunge bortblåst

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Frida Nilsson
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Natur & Kultur 2025
Hcf
203 sidor

”Det här ska handla om en tid för rätt så längesedan – ungefär när det kostade tre kronor att köpa en Piggelin” inleder Frida Nilsson sin nya kapitelbok för lågstadiet. Hon är alltså tillbaka ungefär där hon startade, i Hedvigtid. Men de vi möter i boken är snarare de udda och undanskuffade existenserna som lever i samhällets marginaler, som vi känner igen från Jagger Jagger och Apstjärnan. Här lever förmänskligade djur i utkanten av människornas samhällen. I en övergiven cementhamn träffar vi Ofelia, hennes odugling till far som bor på en pråm och hennes hårt kämpande mamma som bosatt sig i det gamla hamnkontoret. Ofelia är en lycklig liten räv och hela cementhamnens lilla solstråle. Så när hon – på grund av pappans slarv – försvinner ut till havs i en storm, vill alla invånare engagera sig för att få henne tillbaka. Vattenråttan, Grävlingen och Viran, som ingen riktigt vet vad hon är för djur, gör upp en plan tillsammans.

Under tiden har Ofelia drivit i land på en öde ö, där hon för första gången får bekanta sig med Skogen och Naturen. Överlever gör hon på ett lager av konserver som finns i pappans förlista pråm.

Maria Nilsson Thores illustrationer i svartvitt är fantastiska. En helsida per kapitel, med stor omsorg om detaljerna och karaktärernas minspel, kroppsspråk och särdrag. De i sig gör boken läsvärd.

Det blir ganska många turer och misslyckade försök innan Ofelia kommer hem igen. Båda föräldrarna får omvärdera sin syn på sig själva och varandra. Vi som läsare får oss en lite läxa om att var och en är bra på sitt sätt och att det liv du lever kan vara fantastiskt för dig även om det är torftigt i någon annans ögon.

Kan passa riktigt duktiga läsare på lågstadiet, men kanske framförallt som högläsning.

Orangeriet

klaraonnerfaltLämna en kommentar


Matilde Villegas Wistrand
uHc
Modernista 2024

När Uno åker hem från sjukhuset med sina föräldrars goda vänner är han ”inte mycket mer än en trasig skata som de tagit in för att mata med honungsvatten och frön medan de ringer någon som kan bättre”. Kvar ligger hans pappa Bo, förlamad i underkroppen. Och borta för alltid efter olyckan är hans mamma.

I andra änden har vi Vanja, som beslutar sig för att söka sig bort ett arbete i hemtjänsten i området där hennes mamma blivit en av brukarna. I stället tar hon anställning som personlig assistent hos en man på landet, Bo.

I växelvisa kapitel möter vi Uno och Vanja och deras trasiga föräldrar, Bo och Aino. Det är två unga människor på gränsen till vuxenlivet. Då när man ska omskapa sig, gå från barn till vuxen. Nu har dessutom livet som de känner det tippat över. Unos genom bilolyckan, Vanjas genom mammans allt djupare fall in i sjukdom. Även för Bo har livet ryckts undan, landskapet blivit ett helt annat. Aino för sin del trevar efter att få tag i verkligheten bortom vanföreställningar och rädslor. De måste alla lära sig leva i en  ny verklighet. De två vuxna som ser tillbaka på sina liv, det som var och hur det blev. De två unga som försöker finna en väg framåt. Det finns också en längtan efter kontakt mellan barn och vuxen, att återskapa ett band som en gång var starkt.

Som mamma som har passerat den prövning i föräldraskapet som kallas tonåren en gång, kan jag känna igen mig i mönstret. Att först vara väldigt nära sina barn, men att under en period undra vart den närheten har tagit vägen, fråga sig om den någonsin kommer att komma tillbaka. Det är inte självklart att den gör det. När beroendeförhållandet mellan ett barn och dess vuxna försvinner återstår vuxna människor som måste besluta att man vill ha en relation och hur den ska se ut. I Orangeriet trevar huvudpersonerna efter varandra, genom tystnader och famlande ord, men det finns en väg framåt.

Matilde Villegas Wistrand berättar en historia som tar sina läsare på fullt allvar. Det finns inga förenklingar, inte mycket som antyder ungdomsroman. Språket är både målande och vackert och hårt drabbande. Uno skriver: ”Kroppen och jag går tillbaka till sovrummet, jag klär den i mammas blå kofta… En kort stund, under transportsträckan mellan ytterdörren och skolentrén så rymmer jag”. Och när han beskriver sin pappa, som blivit honom så främmande, kan det låta: ”…rampen hissas ner och ut kommer en rullstolsbunden man som ser ut som en gammal kråka”.

Jag tycker allra bäst om att läsa avsnitten som är skrivna ur Unos perspektiv. Om jag hade fått önska mig något av författaren av den här romanen, som jag tyckte väldigt mycket om att läsa, hade det varit att inte bara lita på de unga läsarna, utan också lita mer de ungdomar hon skriver fram. Att få följa bara Uno och Vanja hade gjort det möjligt att få en fördjupad bekantskap med dem. Nu, med fyra olika personers berättelser, var och en med sin tonalitet och sin historia, spretar romanen mer än vad den hade behövt göra.

Men sammantagen är detta en riktigt fin debut och jag önskar att vi snart får läsa mer från Villegas Wistrands penna.

(Texten har tidigare varit publicrat i Bazar Masarin)

Extra allt!

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Cecilia Lidbeck
Lilla Piratförlaget 2023
Hcg
207 sidor

I Extra allt! får vi träffa Bea som bor med sin pappa, en avdankad rocker. Ibland dyker det upp flickvänner hemma, den ena värre än den andra. Just nu är det Karin – eller var det Kajsa?- som tar över pappas liv. Beas mamma bor i Berlin och är en berömd konstnär. Henne längtar Bea efter hela tiden och nu kanske kanske hon ska få åka dit och hälsa på över påsk.

Bea hänger med bästisarna Immanuel och Lykke. De är sinsemellan ganska olika och ibland kan det vara svårt att kombinera de två vännerna. Med Immanuel kan Bea drömma om hundarna de ska ha när de blir vuxna och paxa supersöta hundkläder de ska köpa till dem. Med Lykke kollar hon på realityserier om världens värsta fängelser, äter glass till mellis och får nästan helt nya kläder som Lykke inte längre vill ha eftersom hon hela tiden får nytt.

Jag har skrivit det förut, men Cecilia Lidbeck är expert på att hitta den där alldeles egna tonen åt sina huvudpersoner. Bea är rapp och rolig, en som kan klä av vuxenvärlden dess poser med en enda blick. I alla fall när det gäller alla utom mamma, mamma finns på avstånd, är saknad och spännande.

Konstnärsmamman har en historia av att lova mer än hon håller, inte komma till skott eller få andra planer i sista minuten. Men nu verkar det äntligen som att det ska bli av att Bea får åka helt själv och hälsa på mamma. Så trots att Bes liv blir rätt tillkrånglar när Kajsakarins lillebror helt plötsligt flyttar i hos henne och pappa, och att Bea dessutom råkar svika Immanuel, ser allt ganska ljust ut.

Vuxenvärldens svek, i synnerhet genom en opålitlig mamma, är ett tema Lidbeck ofta tagit upp tidigare, och som återkommer här. Det lite klatschiga omslaget kanske signalerar mer ”rolig bok” än vad det här egentligen är. Missförstå mig inte, det ÄR roligt, jag skrattade högt flera gånger, men det är också en mörk botten, om än inte så mörk som i De försvunna eller Familjen.

Även om påskresan blir av, så blir den så klart inte alls som Bea tänkt sig. Och då visar det sig vara bra att ha trogna bästisar.

Passar trean-sexan.

Farbröder

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Teresa Glad
Natur & Kultur 2022
Faktabok

En bok om farbröder för barn? Tja, varför inte. Farbröder: pappor, gubbar, vuxna män av alla dess slag, påverkar barns vardag i stor utsträckning. Varför inte försöka förstå dem bättre? Och bakom varje oansenlig farbror finns en spännande historia, ett oroligt eller roligt eller ensamt eller bara vanligt barn. Det finns drömmar och hopp och sånt som misslyckats eller blivit bra.

Den här knubbiga lilla faktabilderboken bygger på berättelser från nio svenska farbröder, återberättade och illustrerade av Teresa Glad. Vi får möta Pär, som kommit av sig med att träna men istället börjat läsa en massa och låter skägget växa. Tor som beskriver sig själv som en kameleont och ibland känner sig osynlig. Anders som fortfarande är svartsjuk på sin nio år yngre lillebror. Och Francis som uppfyllde sin dröm att bli läkare mot alla odds, för att bara nämna några. Att berättelserna är sanna får vi utgå ifrån eftersom Farbröder är utgiven som faktabok. ”Det är vackert och sorgligt, roligt och ibland lite hemskt.” står det i baksidestexten och det är en bra beskrivning.

Den här boken passar nog bäst som högläsning i f-klass och lågstadiet. Texten är handtextad och kortfattade, varför den också är lätt att läsa själv för den som vill.

Kärleken är att jag vill att du finns

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Oskar Kroon
Brombergs 2021
uHce
254 sidor

En bil kraschar in i en flock vildsvin en vacker sommarkväll i Skåne. En pappa hamnar i koma och en hund springer bort. Utan pappa och utan hund är det liksom ett helt nytt liv, nya förutsättningar. Det känns om efter Big Bang. Allt måste startas om i Werners liv. När skolan börjar känns allt poserande och alla tuffa roller helt passé. Allt känns meningslöst. Åtminstone tills Zadie dyker upp. Eller dyker upp och dyker upp. Hon har nog funnits där hela tiden, men hon har aldrig någonsin intresserat sig för Werner. Han har ju varit likadan som alla andra. Men nu har något hänt.

Det är så få ungdomsböcker som kommer ut i dessa dagar. Jag lyfter dem som rara klenoder och hoppas att de ska ge mig det jag vill ha: en äkta berättelse som håller hela vägen genom stämningar, tonfall och känslor. Det gör det tyvärr inte här. Det blir lite tjatigt, Werner tuggar om saker för många gånger, man förstår aldrig ungdomarnas passion för varandra eftersom ingen av dem framställs som särskilt attraktiv. Porträttet av mamman bottnar aldrig, hon blir mest en tokig filur i kanten som döpt alla i sin närhet (hunden och alla sina tre barn) efter poeter och som tror att allt kan åtgärdas med poesi. Werners förhållande med henne känns lika kärlekslöst som det med de två tvillingsyrrorna som aldrig blir något annat än skärmberoende bifigurer.

Boken har fått beröm i recensioner för sina realistiska sexskildringar. men jag vet inte jag. Jag tycker mest att sexet känns frånstötande, som något man verkligen inte vill hålla på med. Men det kanske är realistiskt för någon.

Detta är en bok för verkligen läsvana och känsliga ungdomar i högstadieåldern.

Ensamvargar

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Fastän Katarina Kieris nya ungdomsbok är en ganska vemodig historia så blir man ändå så glad av att läsa den, för den är så bra. Kieri skriver så fint. Det är ett berättande som närmast kan beskrivas som stillsamt, men som ändå rör vid de mörkaste djupen och vid den spirande glädjen. Ett riktigt gott hantverk helt enkelt.

Vi får i vartannat kapitel följa Martin och Sasha som berättar i första person. De lever ganska besvärliga liv, beroende på att de har en del jobbiga vuxna i sin tillvaro. Men det finns också bra vuxna ikring dem och de hanterar sina flackande liv väldigt kompetent. De navigerar mellan olika hem och olika vuxnas olika ståndpunkter, tar sig fram och håller sina huvuden högt, var och en på sitt håll. Det är de som är ensamvargarna. Inte för att de direkt gillar att vara ensamma, utan kanske snarare för att de inte krusar några halta höns. De gör sig inte till för att vara med, de går sin egen väg.

I utkanten av den enes synfält skymtar den andre fram, och vi läsare förstår att så småningom måste dessa bådas vägar korsas. Det tar dock längre tid än vad man från början tror.

Den här boken kommer att leva kvar länge hos mig, tack vare sina fint tecknade personporträtt. Inte bara Martins och Sashas, utan också de runt omkring dem. Till exempel Martins farmor, översättaren, som tonar fram som typisk för den nya tidens barnboksfar- eller morförälder. Likt exempelvis Charlotte i Jenny Jägerfeldts böcker om Sigge eller Elin Eks Biggan och Göran i Athena-böckerna, är hon ingen tant som sitter i en gungstol med bullar och stora famnen redo. Den här sortens far- och morföräldrar är 40-talister som inte är färdiga med karriären och som är sanningssägare snarare än tröstare. Jag tror att vi kommer att se fler av dem framöver.

Passar sjuan-ettan på gymnasiet.

Vita lögner, röda hjärtan

klaraonnerfalt1 kommentar

Nora Dåsnes
Alfabeta 2021
uHci
grafisk roman

Tuva ser så mycket fram emot att börja sexan. Sista året på mellanstadiet. Nu ska hon äntligen skriva ut en hel dagbok, de ska bygga klart sin koja i skogen, gå på övernattningskalas, skaffa en cool stil och bli kär.

Men redan första dagen krånglar saker till sig. Linnea, den ena av Tuvas bästisar, har blivit tillsammans med Martin och det visar sig vara inkompatibelt med att härja runt i skogen och bygga kojor. Bao, Tuvas andra bästis, blir tvärarg. Och Tuva, som helst vill bli kär och skaffa en cool stil, men ändå vara vän med Bao och hänga i skogen, hamnar mitt emellan. Sen kommer det dessutom en ny tjej till klassen, Mariam, vilket rör till allt för Tuva ännu några varv.

Det här är en grafisk roman där mer löpande text och rent serieberättande sömlöst glider över i vart annat. Ibland kommer helsidesillustrationer och sidor som är Tuvas egna anteckningar. Det är snabbläst, fint berättat och visuellt väldigt snyggt. Jag påminns om Sabine Lemires böcker om Mira, men den här boken har kanske ett större allvar.

När Tuva förstår att hon är kär i Mariam blir hon lite ställd. Det är ingen i hennes omgivning som tycker att det är fel eller konstigt, inte hon själv heller. Men hon hade inte räknat med att bil kär i en tjej och hon konstaterar stillsamt att: ”Jag får liksom ändra på alla mina dagdrömmar och allt nu”.

Den passar all som vill läsa om kompisar, relationer och kärlek från tvåan till sexan.


Resebyrån främmande världar

klaraonnerfaltLämna en kommentar

L.D. Lapinski
Modernista 2021
Hcg
347 sidor

Flick flyttar från stan till ett hus i ett mindre samhälle med sin familj bestående av mamma, pappa och en ganska ny lillebror. Hon är inte precis glad över flytten, men när hon lyckas smita ut och undan plikterna hemma, som att packa upp och hjälpa till med bebisen, gör hon en spännande upptäckt. I en dammig gammal butikslokal finns en udda resebyrå, Resebyrån Främmande världar.

På Främmande världar finns Jonathan, en ganska ensam pojke eller ung man som helt plötsligt blivit huvudförvaltare för ett hemligt sällskap. Han upptäcker Flicks förmåga att se det magiska och bjuder in henne som medlem. Han inviger henne i den övernaturliga samling resväskor, som allihopa är portaler till parallella världar och tar med henne på hennes första resor.

Men så klart finns ett orosmoment. Att resa mellan världar är farligt. Jonathans mamma försvann under en expedition när han var liten och nu är hans pappa, det riktige huvudförvaltaren, borta. Jonathan vägrar att tro att han är död och han och Flick ger sig av för att leta efter honom.

Det är ett fantasikittlande och spännande äventyr det här. Jag gillar verkligen idén med att man fångat glipor till främmande värdar i resväskor, så att man kan förflytta sig genom att kliva ner i en väska. Sen drar man i handtaget, stänger väskan och bär den med sig, så att man när som helst kan öppna den och hoppa tillbaka till sin värld. ”Tappa inte bort bagaget!” är inte för inte Sällskapet Främmande världars viktigaste regel.

Så småningom hamnar Flick och Jonathan i Femlykta stad. Där är något väldigt mycket på tok och det finns onda makter som är ute efter Sällskapets resväskor. Både vänskap och mod sätts på prov innan äventyret är slut i denna fösta del i en serie som enlighet förlaget ”har gjort stor succé världen över”.

Och det är som sagt ett underbart upplägg och en spännande historia. En anmärkning är att språket känns lite styltigt, om det beror på översättningen eller något annat kan jag inte svara på, men står man ut med det har man ett härligt läsäventyr framför sig. Passar trean till sexan.

Vem har sagt något om kärlek? – att bryta sig fri från hedersförtryck

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elaf Ali
Rabén & Sjögren 2021
uHc
234 sidor

Elaf Ali kommer till Sverige med sin familj som fyraåring. De landar i Fjälkinge strax utanför Kristianstad. Hon har två äldre bröder och det ska bli två systrar till innan familjen är komplett. Hennes föräldrar har samma yrken som mina: mamman lärare, pappan läkare. Skillnaden är att de aldrig får praktisera de yrkena i Sverige.

I Fjälkinge finns ingen annan med utländsk bakgrund. Ändå har den lilla Elaf det ganska bra. Hon har en bästis, klarar sig bra i skolan. Men när hon redan som tioåring får sin första mens förvandlas hennes verklighet i ett slag. Nu räknas hon som kvinna och hennes liv begränsas och kontrolleras ner till minsta minut enligt de hedersnormer som är viktiga för hennes föräldrar.

Alis berättelse om uppväxten och ungdomen, då hon långsamt, myrsteg för myrsteg, gör sig fri från familjens krav och lyckas välja sin egen väg, är varvad med faktainslag om hedersnormer och intervjuer med pappan och andra släktingar. Det gör den till en bok både för identifikation och för hjälp.

Elaf är i tioårsåldern när mordet på Fadime Sahindal skakar Sverige. Hon läser allt hon kommer över om Fadime. Hon har aldrig tidigare hört om någon i Sverige som levt så som hon gör, men att Fadime är så gammal, 26 år, och ändå inte får leva som hon själv vill, kan hon inte släppa. Fadimes död påverkar Elaf. Hon blir mer försiktig. Mer listig kanske. Hon väljer sina strider för att spara krutet tills när det verkligen behövs. Men det gör henne också mer rädd. Skulle verkligen hennes pappa också vara beredd att mörda?

Men detta är en saga med lyckligt slut. Eller i alla fall halvlyckligt. För Alis pappa lyssnar på sin dotter och förstår att han måste anpassa sig efter det som gäller i det samhälle han lever i och han tar till sist kraftigt avstånd från hedersnormerna. Mamman däremot blir allt mer religiös och släpper inte sina strävanden efter att hålla uppe fasaden inför släktingarna i hemlandet och att försöka hitta en bra make åt sin dotter.

Det här är så klart en oerhört viktig bok. Ali skriver att det här är boken hon önskar hade funnits när hon själv växte upp. Om den kan hjälpa andra, både barn och föräldrar, att komma vidare så kan den rädda liv, för ”hedersnormer är inget annat än gift som långsamt suger livslusten ur en”.

Elaf Ali är journalist och kan sitt skrivarhantverk. Språket flyter klart och rakt och berättelsen om flickan Elafs uppväxt är spännande läsning. Både mamman och pappan spelar av naturliga skäl viktiga roller i berättelsen, men om syskonen är det förhållandevis tyst. Systrarna nämns lite i slutet av boken, inte minst i termer av att Elafs kamp sopat vägen för dem. Bröderna figurerar knappt alls, utom vid ett tillfälle när den äldsta brodern rycker ut och med en improviserad lögn räddar sin syster när en kille ringt henne hem. Kanske är det av hänsyn till deras integritet, men man kan inte låta bli att undra var de varit, om de varit blinda för Elafs kamp, fört sin egen eller varit föräldrarnas lydiga redskap?

Boken är klassad som ungdomsbok, alltså skönlitteratur, men strängt taget är det ju en biografi och faktainslagen gör också att den närmar sig facklitteratur. Den passar för goda läsare från femman och uppåt och även för vuxna samt på gymnasiet.

Vandraren

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Jesper Danielsson
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
297 sidor

Ett litet frö av något, en varelse, ett väsen eller i alla fall någon slags livsform, ligger i dvala i årmiljoner i rymdens oändlighet. Men av slumparnas slump följer det här fröet, eller vad det nu är, med en liten sten ner i en fjällsjö utanför Kiruna. Där befinner sig sedan en sommar Jet på sin första fjällvandring med pappa och farfar. Med finns också hennes älskade hund Banjo. ”Fröet”, som i boken får namnet Vandraren, har tagit över nått litet djur och börjat vakna till liv och utvecklas. Det tar sig sedan vidare till en fisk och utvecklas lite till. Och när Banjo dricker ur fjällsjön flyttar Vandraren vidare till honom. Intet ont anande har Jet och pappa med sig en alien med mål att ta över planeten när de återvänder till Stockholm efter fjällsemestern.

Som nu kan läsa är premisserna för den här boken riktigt riktigt spännande. Hur spännande det hade kunnat bli får vi tyvärr inte veta. Jesper Danielsson kör tyvärr i diken när han låter Vandraren själv berätta i vart annat kapitel om hur den genomgår sina utvecklingssteg, läser in koder från värddjuret och vad den nu håller på med. Det blir tjatigt och långtråkigt. Dessutom börjar Jet snart få drömsyner, en stor del av berättelsen utspelar sig i hennes drömmar (som hon själv inte tolkar som drömmar utan som budskap från någon, vilket de också visar sig vara) med långa och upprepande beskrivningar av en planet med blå sand och de varelser som lever där. Dessa syner är också det som leder fram till slutet som är av ”deus ex machina”-slag och åtminstone för den här läsare lämnar en hel del övrigt att önska.

Så ”Andlöst spännande” som baksidestexten utlovar blir det tyvärr inte efter de två första kapitlen.

När jag har bokklubb med mina elever brukar jag fråga dem vem de tycker ska läsa den boken de pratat om. Om jag skulle ställa mig själv den frågan nu är svaret någon med mycket egen fantasi, som kan spinna vidare på den otroligt obehagliga och spännande ursprungspremissen i den här boken. Och någon med god läsförmåga och bra tålamod som kan ta sig igenom alla Vandrarens oändliga kopiering av koder utan att tappa intresset.