Killboken

Atilla Yoldaş
Rabén & Sjögren 2025
Faktabok

Man måste väl ändå inleda med att säga att Killboken av Atilla Yoldaş är en bok som behövs mer än någonsin, i tider av ”Adolecence”, toxiska nätmiljöer och minskad vuxennärvaro i skolans alla mellanrum. Men att det också är ett sorgligt faktum, att vi nu 2025, så väldigt mycket behöver en bok som sorterar ut vad som är bra och dåligt ”manligt” beteende, sätter fokus på machokultur, homofobi, kass kvinnosyn, samtycke, antipluggkultur och gängmentalitet.

Yoldaş lotsar läsarna genom den här boken med ett fint och personligt tilltal, gör svåra frågor mycket enkla, i korta lättlästa kapitel. Så självklart det låter när han berättar att killar visst behöver gråta, att det mesta vi gör beror på normer och inte hormoner, hur man kan våga stå upp mot dålig kvinnosyn och homofobi, hur vanligt det är med psykisk ohälsa även bland killar och hur viktigt det är med bra manliga förebilder. Tonen är varm och peppig.

Ett till ”men”, ännu en invändning, är att de som behöver den här boken som bäst inte kommer att sätta sig ner och läsa den. För att den här boken ska nå sina viktigaste läsare behöver den ges i läsläxa, kopieras upp för att läsas i klassrummen, diskuteras i boksamtal. Då kommer den kanske nå rätt läsare och göra den nytta som avsändaren vill.

Passar mellan- och högstadiet.

Nudes

Johanna Górnecka
Natur & Kultur 2025
uHc

Ester går på gymnasiet. När vi kommer in i hennes liv har hennes katt precis dött, den ligger i frysen. Esters mamma är av den opålitliga sorten, hennes pappa är död och hennes bästis Natalie börjar glida iväg mot annat umgänge. Ester, som dels har ett koppel obearbetade trauman i bakfickan (mamman, pappan, katten), leviterar i vuxenblivandets limbo och famlar efter saker att hålla sig fast i. Hennes och Natalies besatthet av Dorothy Parker kanske, ett batteri bestämda och slagkraftiga åsikter om allt och alla kanske. Men så blir det istället Ivar Lind, en lärarvikarie vars älskarinna Ester bestämmer sig för att bli.

Jag har motstridiga åsikter om den här boken. Den är sprängfylld med litterära, populärkulturella, lokala, historiska och andra referenser, till omfattning som gör texten snudd på överlastad. Och vilken ungdom idag vet vem Ebbot är? Eller Popsicle? Och vem utanför Stockholmsregionen känner till Bröd & Salt? Jag försöker placera handlingen i tiden med hjälp av referenser och andra markörer, men blir inte klok på när den utspelar sig. Kanske borde det inte ha någon betydelse, men jag hänger uppenbarligen upp mig på det.

Górnecka jobbar också med ett språk som prunkar av hemdiktade liknelser och ibland blir det obegripligt, som här: ”Här går vi, som hundar på äggskal, förnedrar varandra tills klockan blir 15. Tallriksapplåder och vaxmjuka hjärtan i brand, ack, ack”. Eller? Är det kanske i stället genialt och underbart? Jag vet inte. Men jag vet att i partier älskar jag det jag läser, som här:

”Men som alltid när jag försöker prata med främlingar är jag ur stånd att tala mitt eget språk utan framför en sort kreolisering av andras prat, orden är bara kantiga vikarier i min mun, inövade falska verser”

Ester och Ivar Lind börjar skicka meddelanden till varandra, och det börjar skickas nudes, inte från honom efter vad jag förstår, bara från Ester. Ivar gillar att få nudes och så småningom börjar de också ses.

Kanske är Górnecas metafor- och referensfyrverkeri ett sätt att ta läsarna på största allvar, att ge dem möjligheten att förstå precis så mycket som de vill eller behöver. Kanske kommer boken verka tvärt om; exkluderande och avvisande för unga läsare. Jag tror att detta är en bok som inte passar alla: några kommer att gilla den, några kommer inte att läsa klart den. Läsålder tänker jag främst gymnasium. Själv tycker jag att den var rolig att läsa, även om jag inte blir helt klok på den, den gav upphov till alla möjligt känslor som irritation, ont i magen, ilska, sympati. Och det är ju ett gott tecken!

Orangeriet


Matilde Villegas Wistrand
uHc
Modernista 2024

När Uno åker hem från sjukhuset med sina föräldrars goda vänner är han ”inte mycket mer än en trasig skata som de tagit in för att mata med honungsvatten och frön medan de ringer någon som kan bättre”. Kvar ligger hans pappa Bo, förlamad i underkroppen. Och borta för alltid efter olyckan är hans mamma.

I andra änden har vi Vanja, som beslutar sig för att söka sig bort ett arbete i hemtjänsten i området där hennes mamma blivit en av brukarna. I stället tar hon anställning som personlig assistent hos en man på landet, Bo.

I växelvisa kapitel möter vi Uno och Vanja och deras trasiga föräldrar, Bo och Aino. Det är två unga människor på gränsen till vuxenlivet. Då när man ska omskapa sig, gå från barn till vuxen. Nu har dessutom livet som de känner det tippat över. Unos genom bilolyckan, Vanjas genom mammans allt djupare fall in i sjukdom. Även för Bo har livet ryckts undan, landskapet blivit ett helt annat. Aino för sin del trevar efter att få tag i verkligheten bortom vanföreställningar och rädslor. De måste alla lära sig leva i en  ny verklighet. De två vuxna som ser tillbaka på sina liv, det som var och hur det blev. De två unga som försöker finna en väg framåt. Det finns också en längtan efter kontakt mellan barn och vuxen, att återskapa ett band som en gång var starkt.

Som mamma som har passerat den prövning i föräldraskapet som kallas tonåren en gång, kan jag känna igen mig i mönstret. Att först vara väldigt nära sina barn, men att under en period undra vart den närheten har tagit vägen, fråga sig om den någonsin kommer att komma tillbaka. Det är inte självklart att den gör det. När beroendeförhållandet mellan ett barn och dess vuxna försvinner återstår vuxna människor som måste besluta att man vill ha en relation och hur den ska se ut. I Orangeriet trevar huvudpersonerna efter varandra, genom tystnader och famlande ord, men det finns en väg framåt.

Matilde Villegas Wistrand berättar en historia som tar sina läsare på fullt allvar. Det finns inga förenklingar, inte mycket som antyder ungdomsroman. Språket är både målande och vackert och hårt drabbande. Uno skriver: ”Kroppen och jag går tillbaka till sovrummet, jag klär den i mammas blå kofta… En kort stund, under transportsträckan mellan ytterdörren och skolentrén så rymmer jag”. Och när han beskriver sin pappa, som blivit honom så främmande, kan det låta: ”…rampen hissas ner och ut kommer en rullstolsbunden man som ser ut som en gammal kråka”.

Jag tycker allra bäst om att läsa avsnitten som är skrivna ur Unos perspektiv. Om jag hade fått önska mig något av författaren av den här romanen, som jag tyckte väldigt mycket om att läsa, hade det varit att inte bara lita på de unga läsarna, utan också lita mer de ungdomar hon skriver fram. Att få följa bara Uno och Vanja hade gjort det möjligt att få en fördjupad bekantskap med dem. Nu, med fyra olika personers berättelser, var och en med sin tonalitet och sin historia, spretar romanen mer än vad den hade behövt göra.

Men sammantagen är detta en riktigt fin debut och jag önskar att vi snart får läsa mer från Villegas Wistrands penna.

(Texten har tidigare varit publicrat i Bazar Masarin)

Kyssparadoxen

Isabell Rådestad
Ekström & Garay 2022
uHc
205 sidor

Maxine och Miguel bor i olika delar av Stockholm och har väldigt olika förutsättningar. Men de förenas i det att de bägge har en mamma som drabbats av en stroke tidigt i livet. De får kontakt med varandra genom ett diskussionsforum och finner tröst i den gemensamma chatten.

Som läsare förstår man snart att något inte stämmer och ganska snart börjar det skava även för Maxine och Miguel. De misstänker bägge den andra för att ljuga, att utge sig för att vara någon annan. Och när de bestämmer träff blir båda enormt besviken på den andre för att den inte dyker upp. Så vad är det som har hänt?

Ja, för den som vill ha spänningsmomentet kvar kan det vara läge att sluta läsa nu.
Men Miguel och Maxine har alltså fått kontakt med varandra genom ett veck i tiden. Maxines tid är åtta år längre fram än Miguel och när det väl står klart för ungdomarna uppstår också situationer de då de inte kan motstå att manipulera saker.

Det är en ganska underhållande berättelse av en barnboksdebutant. Rådestad är till vardag jurist och fick inspiration till berättelsen när hennes syster drabbades av en stroke. Och bokens värde ligger kanske framförallt i att det är en berättelse om ett angeläget ämne, hur en familj kan hamna i kris när en mamma drabbas av av en svår sjukdom. Själv blir jag extremt förbannad på Maxines pappa som lägger väldigt mycket ansvar på Maxine, och ömmar för Miguel som blir väldigt ensam när hans ensamstående mamma blir sjuk.

Jag har dock svårt för den delen av berättelsen som utgörs av kärlekshistorien mellan Maxine och den vuxne Miguel. Det är en sak att ungdomarna blir kära över nätet, men allt blir väldigt konstigt när Miguel både träffar Maxine som litet barn, sen ”väntar” på henne tills hon blir 16 och han 24 och de kan bli tillsammans.

Kan passa på högstadiet och möjligen i ettan på gymnasiet.

Antropocen : mitt betyg är fem stjärnor 

John Green
Bonnier Carlsen 2022
Essäer
363 sidor

När jag har läst böcker av John Green tidigare, till exempel Katherineteorin, har en av behållningarna varit att hänga med huvudpersonerna, lyssna på deras samtal. Att läsa den här boken är lite som att istället få hänga med John Green, lyssna på hans resonemang och fortsätta dem med egna funderingar. Man känner igen typen av tankegångar, till exempel Azas från existentiella grubbel i Sköldpaddor hela vägen ner.

Green skriver i ett förord att han tidigare har skrivit om dig själv, sina tankar och sitt liv, men gjort det ”i kod” och att han inte vill skriva i kod längre. Istället har han gett sig i kast med detta ganska ovanliga ungdomsboksprojekt, som jag inte hittar något annat sätt att beskriva än som en essäsamling. Den författaren gör är att han ger sig i kast med att recensera olika saker i vår tidsålder, i antropocen. Det kan vara mer konventionella föremål för recensioner som låtar eller filmer. Men oftare är det saker som kanske inte så ofta recenseras, som till exempel Halleys komet (får fyra och en halv stjärna), att googla främlingar, (fyra stjärnor) viral meningit (en stjärna) eller snöblandat regn (fyra stjärnor).

Tanken på att allt ska recenseras och betygsättas stämmer väl överens med hur vi lever våra liv idag. Vi erbjuds betygsatta allt från biblioteksböcker till olika typer av produkter, upplevelser och tjänster. Knappt har posten levererat ett paket innan vi ombeds lämna ett omdöme på vad vi tyckte om leveransen. Det är lätt att känna en matthet inför detta eviga betygsättande och kanske leder det till att vi vi gör vårt omdöme slentrianmässigt och dåligt. Det gör dock inte John Green. Han vänder och vrider på det som ska granskas och ser det ur många olika perspektiv. Precis som en bra recension ska vara skriven så jämför han med andra liknande företeelser eller drar historiska paralleller och gör det tydligt att omdömet han sätter först och främst är ett personligt sådant.

En del bibliotek placerar den här boken på uHce, vilket är fullt förståeligt, för var skulle de annars göra av den? Avdelningen med essäer för tonåringar är inte uppfunnen än. Men risken är att läsaren som väntar sig en ny Förr eller senare exploderar jag blir rejält besviken. Jag tror att den här boken har många potentiella läsare, men vi måste nog hjälpa dem att hitta den. Framför allt tror jag att den är en guldgruva som högläsning på högstadiet. Att inleda dagen eller lektionen med att läsa en av de här kloka essäerna, pepprade med referenser av alla de slag, är som att ge eleverna en injektion med fritt och lärt tänkande.

Jag ger Antropocen : mitt betyg är fem stjärnor fyra och en halv stjärna.

Rekord i att misslyckas

Jenny Pearson
Illustratör: Erica Salcedo
Berghs 2022
Hcg
539 sidor

Lucy kan laga nästan vad som helst. Tillsammans med moster Sheila (som inte är en riktig moster utan Lucys mammas bästa vän) brukar hon åka på bakluckeloppisar och soptippar, laga och fixa gamla och kasserade grejer.

Lucys mamma faller emellanåt ned i djupa depressioner och när det händer får Lucy bo hos moster Sheila. Nu är det dags igen. En retsam kille i skolan säger att Lucy som är så bra på att laga saker borde kunna fixa sin mamma, vilket gör Lucy besatt av idén att det är hon som ska göra mamma frisk. Hjälp kommer från oväntat håll. Hennes klasskompis Sandesh bor tillfälligt hos sina morföräldrar som bor granne med moster Sheila. Han är besatt av rekord och tillsammans kokar de ihop en plan som innehåller en popstjärna från åttiotalet, rekord, en tv-show och ett indiskt bröllop. Samtidigt har Sandesh köpt en begagnad mobiltelefon på en bakluckeloppis. Som läsare förstår man genast att det är något skumt med mobilen. Det kommer hotfulla samtal och kryptiska sms, det blir inbrott hos Sandesh morföräldrar och skummisar smyger runt utanför huset. Lucy och Sandesh är å sin sida full upptagna med att försöka slå olika livsfarliga eller hopplösa rekord att de inte uppfattar signalerna förrän det är för sent.

Roligt och varmt med en sorglig grundton. Passar mellanstadiet.

Jordängel

Pascale Vallin Johansson
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
215 sidor

Barn-tvingas-flytta-och-mystiska-saker-händer är ett väl beprövat tema i barnlitteraturen. I Pascale Vallin Johanssons nya mellanåldersbok är det riktigt bra genomfört och kan absolut tålas att läsas ännu en gång.

Det är Solveig som flyttar från Söder i Stockholm till Beckomberga, det gamla mentalsjukhuset som nu är omgjort till bostäder. Det är sommar, varmt och öde. De flesta är bortresta, men Solveig, mamma och Antonio kan inte resa någonstans, för mamma har tvillingar i magen och eftersom de ofta kommer för tidigt måste de hålla sig hemma.

I tristessen önskar sig Solveig något spännande, kanske ett spöke. “Var försiktig med vad du önskar”, säger mormor, för ibland får man det man ber om. Först är det mest måsar som dyker upp. I drömmen, ovanför gården, vid ingången till badhuset. Solveig går i sömnen, och en gång vaknar hon upp utomhus mitt i natten. Men sen är det faktiskt någon som söker kontakt från andra sidan. Någon som vill ha Solveigs hjälp att få någon slags upprättelse. Hon vågar inte berätta för mamma. Tur att hon träffar Daniel utanför simhallen och kan berätta för honom.

Så ligger mamma plötsligt på hallgolvet och blöder. Var det spöket som Solveig manade fram som gjorde det? Är det hennes fel? Mamma och Antonio hamnar på sjukhuset, helt uppslukade av två för tidigt födda lillebrorsor och Solveig får bo med mormor. Mormor som inte alltid är så lätt att förstå och som verkar bära på en stor hemlighet.

Ännu en Hcg som passar bäst för det övre segmentet, kanske femman till åttan. Solveig är en intressant karaktär att följa, både snabbtänkt och rolig, klok och ologisk, snäll och egoistisk, som de flesta människor. Hon drar en lögn när hon behöver det och skäms lagom mycket. Vi får följa hennes berättelse i jag-form. De historiska inslagen om Beckomberga passar också bättre för lite äldre läsare.

Varför är det ett så ofta valt tema, detta med den påtvingade flytten (alternativt ofrivillig semester i skruttig stuga) i kombination med det övernaturliga, i synnerhet i Hcg? Jag har bara de senaste veckorna läst två böcker på det temat (Glasfågelns grav och Disablotet på Valborg), men man skulle verkligen kunna räkna upp hur många titlar som helst. Det kunde tänkas att det är svårt att göra något nytt eller vara spännande och angelägen när man som författare slår in på den vältrampade vägen. Är det barnets utsatthet i de vuxnas beslut som manifesteras? Eller är det bara en berättartekniskt oemotståndligt tacksam situation att placera sin protagonist i? Den frågan låter jag vara obesvarad, men kan konstatera att det trots allt är ett tema som håller i den här boken.

Vi ska ju bara cykla förbi

Ellen Strömberg
Rabén & Sjögren 2022
uHc
248 sidor

Manda och Malin är bästisar. De bor på en liten ort någonstans norrut i Finland. Vi får följa dem från påsklov till sommarlov sista terminen i grundskolan.

Rösten som berättar är Amandas, eller Manda, som hon föredrar att bli kallad. Hon är den som följer, Malin är den som leder. I skolan är de lite udda fåglar. De enda som alltid cyklar istället för att köra moppe och de som inte bryr sin om att vara de tuffa gängen till lags, utan vill något annat. Manda drömmer om livet i New York, efter studenten. Malin vill bli punkare som Pugg som hon har spanat in. I övrigt försöker de bli bjudna på fester, smygsuper och gör upp konstiga planer om hur de ska få de killar de vill, samtidigt som Manda råkar hångla med helt fel kille och Pugg mest verkar tycka att Malin är liten och gullig.

Det är en härlig berättelse med både humor, vemod och allvar. På många sätt känner jag igen min egen högstadietid och det är just där jag blir tveksam: hur mång av dagens barn kommer att känna igen sin högstadietid? Visserligen finns mobiltelefoner och sociala medier i den här skildringen, men det känns lite som något författaren lagt till för att få en skildring av tonåren som de var för henne, att passa in i den tid som är nu. Å andra sidan är författaren väldigt mycket yngre än jag, så kanske ligger det snarare en skillnad i lagsbyggd-stad och spökar här. Det jag dock verkligen gillar med boken är Mandas tilltal som känns ärligt och rakt.

Passar högstadiet.

Skolnatten

Kristina Sigunsdotter
Illustrationer: Jenny Jordahl
Natur & Kultur 2022
Hcf
168 sidor

Skolnatten är första delen i en ny serie, ”Bims värld”, av författaren bakom Augustprisade Humlan Hansson-böckerna. Bim-böckerna vänder sig till en yngre publik, är mer lättillgängliga med mycket illustrationer och korta kapitel, men mycket känner man ändå igen.

När Bim börjar skolan efter sommaren har hon glömt hur man är normal. Hennes mamma har köpt en lite kobbe i Danmark där de tillbringat sommaren i total isolering, så Bim vet inte längre hur man gör. Dessutom ska hon börja mellanstadiet och där är det andra regler för att räknas som normal. Bims bästis sen alltid, Stella, har börjat hänga med Joy, klassens rikaste tjej, som av någon anledning verkar avsky Bim. För att vara på den säkra sidan väljer Bim helgrå kläder till sin första dag i skolan, trots att hon egentligen gillar färger.

Första dagen i skolan har Stella och Joy märkeskläders, Bim hamnar bredvid Su Yinn som har tics men är snäll och har ett fint pennskrin. Tyvärr börjar det dåligt med att vara normal för Bim när hon råkar säga ”Voff!” istället för ”Ja!” som svar vid uppropet. Kanske göra hon det för att Emon fått en så fin, lite hes röst under sommaren, en röst som får det att pirra i Bim.

Det är fler saker som inte är helt som vanligt i skolan. Mattant nummer 1 har försvunnit. Klassen misstänker ett mord och beslutar sig för att utreda saken.

Någon annan som inte heller är helt normal är Bims mamman det har hon aldrig varit. Hon är konstnär, och om det fanns en OS-gren i att vara onormal skulle hon vinna guld, tror Bim. Hon glömmer ofta att hon har barn, glömmer att handla och tvätta och på vintern går hon i ide och lämnar inte lägenheten.

Som ni förstår är detta likt Humlan-böckerna en rolig bok om en viljestark tjej, men med en skugga av psykisk ohälsa och ensamhet i botten. Temat med bästisen som lämnar går också igen.

Jag rekommenderar den från tvåan till fyran. Den fungerar också fint som högläsning, även om den luftiga sättningen gör den lätt att läsa själv. Nästa bok om Bim, Skolspöket, kommer i september 2022.

Recept på galenskap

Dita Zipfel
Lilla piratförlaget 2021
uHce
192 sidor

Lucie är i desperat behov av pengar eftersom hon vill rymma till Berlin för att bo hos sin mammas före detta sambo Bernie som hon saknar. Dessutom har det blivit helt olidligt hemma sedan mammans nuvarande sambo Michie flyttat in med sina visdomsord, mjukisbrallor och veganism. Därför blir hon glad när hon hittar någon som vill betala 20 euro i timmen för hundpromenader. Och eftersom läget är desperat drar hon inte heller öronen åt sig när det visar att det inte finns någon hund. Uppdraget verkar istället vara att skriva ner några konstiga recept åt den halv- (eller hel-)galna gubben Klinge.

Det här är en högs originell och lite tokig bok med spretiga illustrationer och handtextade inslag som bryter av texten. Den tar upp teman som att få vara sig själv att bejaka galenskapen i livet. Den skildrar också hur barn påverkas av föräldrars val och kan hamna ganska mycket i kläm på grund av dem. Berättelsen följer Lucies tankegångar och ibland kastas vi hastigt hit och dit i texten, det kan kanske vara lite klurigt att hänga med, så den är trots det nätta omfånget och illustrationerna inget för den läsovane.

Ett klart plus är de roliga recepten som finns med, jag hade gärna sett fler av dem. Jag tänker provlaga både Ghoulacamole och Livets/Dödens Rösti. Passar läsare på högstadiet som är hyfsat läsvana och öppna för galenskap.