The Serpent & the Wings of Night

Carissa Broadbent
B. Wahlströms 2025
uHc
432 sidor

”Hungerspelen möter Twilight” marknadsförs denna nya fantasyserie som, och ja, det summerar någorlunda de yttre omständigheterna här. Oraya är människa, adopterad av vampyrkungen Vincent. Hela sitt liv har hon levt i fruktan för alla runt omkring sig. Nu ska det dock bli ändring på det. Pappa Vincent har tränat henne hela livet för att kunna ställa upp i Kejarin, en legendarisk turning till döds som hålls var hundrade år till gudinnan Nyaxias ära. Vinnaren får en önskan uppfylld av gudinnan och Oryas (och Vincents) önskan ska bli att skapa ett kraftfullt band mellan dem, en coriatislänk, som ger Oraya all Vincentr styrka och binder dem samman för evigt. För Oraya känns det som enda sättet att äntligen sluta leva som villebråd och slutligen gå från maktlös till mäktig.

Vi får följa Oraya genom spelen. Snygging dyker så klart upp, fiender blir älskare, maktspel pågår och inget och ingen visar sig vara just det som de uppgav sig att vara.

Spännande, habilt, även om det enligt min smak inte lever upp till varken Hungerspelen- eller Twilight-standard. En lustig sak är att boken inleds med en triggervarning om att den innehåller sexuellt våld och tortyr, det är nog den första bok jag kommit över som har en sådan. Bra att veta kan vara att det finns en ordlista i slutet som reder ut begrepp och namn på ätter och annat som kan vara svårt att hålla reda på annars.

Trots titeln är det den svenska utgåvan jag läst. Det blir vanligare och vanligare att förlagen väljer att inte översätta titeln, allt för att läsarna ska känna igen dem från Booktok eller andra sociala medier. Det är del ett i serien ”Crowns of Nyaxia”. På engelska finns redan tre böcker att läsa. Passar nian och uppåt.

Pet

Akwaeke Emezi
uHce
Trasten (2023)

När mina barn gick på mellanstadiet gick de på en ganska liten skola med engagerade pedagoger. När en förälder frågade om skolan hade någon antimobbingpolicy, fick hen veta att det hade de inte, eftersom de inte hade någon mobbning på sin mysiga lilla skola där alla kände alla. Det var så klart inte sant, mobbning finns på alla skolor. Och det finns inget farligare än att påstå att man inte har några problem med den saken, det är lika dumt som att påstå att man inte har några fördomar, för det gör en blind för de missförhållanden som finns. Om det handlar ungdomsboken Pet från bokförlaget Trasten.

Jam bor med sina föräldrar i Lucille, i en tid efter revolutionen då folket i staden gjort upp med en massa saker som var fel. De har rivit statyer av slavägare, förbjudit vapen och sett till att de som varit korrupta eller begått övergrepp fått betala skadestånd och ”återanpassats”. Så nu finns inte längre några monster i Lucille, bara änglarna, de som genomförde revolutionen och som styr nu.

Jam är en tjej som mest kommunicerar med händerna. Hon kan prata, men gör det bara i sammanhang då hon känner sig väldigt trygg. De första åren av sitt liv levde Jam som pojke, men bestämde sig tidigt för att det var flicka hon var. Jams bästa kompis heter Redemption och bor i en stor-regnbågsfamilj med sina tre föräldrar i ett hus med ett stort välkomnande kök fullt av farbröder, fastrar, brödbak, gemenskap och kärlek.

Jams mamma är konstnär, och en natt kliver en varelse ur en av hennes tavlor, framkallad av blod som droppat från Jams hand ner i tavlan. Varelsen är monstruös, men hävdar att den inte är ett moster, utan en jägare. Den kallar sig Pet och är på jakt efter ett monster som finns i Lucille. För naturligtvis finns det moster i Lucille, inget samhälle kan vara fritt från det som är fel. Just det här monstret finns hemma hos Redemption, säger Pet och nu måste Jam hjälpa den i jakten.

Språket i Akwaeke Emzis första ungdomsroman är lekfullt och vackert i Helena Hanssons översättning: Pet ”vimlar av okändheter”, Jams ord är ”tunga av förakt som låg utbrett över ett skelett av rädsla”, paniken beskrivs som ”vingarna som fladdrade som en präriebrand i huvudet” och ”rättvisan steg upp som en sol över kullen en prålig morgon”.

Först och främst handlar den här boken om att våga se det som är fult och obehagligt och ha modet att agera på det man ser. Inte sopa saker under mattan och leva i lögnen om den bästa av världar. På ett annat plan handlar den om att vara tonåring, på väg mot att bli vuxen. Som ett annorlunda barn – av vilken anledning man än är det – är man ofta mer beroende av sina föräldrar än andra. Då blir det också svårare att bryta sig fri, att bli sin egen utanför familjens trygga ram. Jam känner det som att hon och hennes föräldrar tidigare var en treenighet, men nu ser hon hur det är de två, de har varit en enhet länge, innan hon ens fanns, och nu, när hon måste möta Pet och det monster de jagar helt själv, ser hon sig som utanför deras tvåsamhet.

Det är en brutal berättelse som läggs i dagen, ett övergrepp har begåtts och en fruktansvärd hämnd utkrävs av Pet. Att vara förblindad och att våga se blir ödesmättade teman i boken som också väcker svåra frågor om brott och straff, hämnd och om ifall förlåtelse är möjlig.

(texten har tidigare varit publicerad i Mazar Masarin)

Säg något

Laurie Halse Andersen
Natur & Kultur 2023
uHce
238 sidor

När Laurie Halse Andersen fick årets ALMA hade jag redan läst Skärvor av minnen, som jag tyckte väldigt mycket om. Det är trots allt inte så ofta man redan läst något av en ALMA-mottagare, så det var roligt. Sen hade jag den stora glädjen att lyssna på henne när hon besökte Litteralund nu på våren. Där överraskade hon alla med att prata flytande danska och golvade salongen med ett enormt känslomässigt och kokt samtal. Ingen gick därifrån utan den största längtan att läsa alla hennes böcker.

Så roligt då att Natur & Kultur nu kommer med en nyutgåva av hennes Säg något, som kom på svenska på Rabén & Sjögren 2001 men inte funnits att köpa på ett tag. Berättelsen finns också som grafisk roman på engelska i en mycket fin tolkning som man kan läsa om här.

Vi möter Melinda fösta dagen på High School. Redan på skolbussen står det klart att något allvarligt har hänt. Hennes gamla kamrater pratar inte längre med henne. Under samlingen i aulan har hon ingen att sitta med. Hon är en utstött. Det som hänt Melinda har berövat henne hennes röst. Hon är övertygad om att ingen ändå vill eller kan lyssna på henne, så hon talar allt mindre. Istället gnager hon på sin underläpp så att den blir allt mer sårig, suger den och sin röst in i sig själv.

Den enda som intresserar sig för Melinda är Heather, hon är ny och har inga andra vänner. Att bli vän med Melinda visar sig vara ett dåligt val för Heather. Dels är Melinda väldigt deppig. Dels är hon ju en utstött. Sånt smittar av sig.

Melinda, som tidigare varit duktig i skolan, börjar nu strunta i skolan och skolka. Det blir möten med föräldrar och kuratorer, men ingen frågar henne vad som hänt, hur hon mår och varför hon gör som hon gör. I stället är de irriterade över att hon inte pratar, vill att hon ska skärpa sig.

Det enda ämnet där betygen inte dalar är bild. Där har hon fått en uppgift som består i allt jobba med en enda sak hela läsåret: träd. Melinda stångas och lider under den underliga uppgiften, men den blir ändå till slut hennes räddning. Möjligheten att få tillbaka sin röst.

Det låter kanske som en deppig historia? Och visst är den sorglig. Men den är också, det allvarliga ämnet till trots, en riktigt rolig bok. För precis som Hayley i Skärvor av minnen är Melinda en rolig och smart tjej. Hon granskar och sågar high school-dynamiken och vuxenvärlden med en rejäl portion humor och ironi, läsningen är oavbrutet underhållande. Passar åtta och uppåt.

De tar allt ifrån mig

Linda Jones
Bonnier Carlsen 2023
uHc
307 sidor

Jag älskar inledningsvis Linda Jones nya ungdomsbok. Den tar oss till en gudsförgäten håla någonstans i Norrlands inland. Där är allt utom affären och äldreboendet nedlagt. Jones skildrar effektivt, med precis formuleringar läget på orten. Norr om byn bor ”de som är lite för glada i spriten”, mitt i byn är husen övergivna och söder om bor ”de som försöker”. Till dem hör Frida och hennes mamma Jorun. Årets höjdpunkt är den årliga älgjakten. I år har Frida äntligen åldern inne och ska få vara med för första gången. Boken inleds med att hon och Jorun, som också är ledare för jaktlaget, skjutövar och Frida är riktigt bra.

Det är inget finlir här. Dialogen är rapp och grov, jargongen mellan Frida och hennes bästis Emmy är rå men hjärtlig. Allt rullar på som det brukar, för som Frida noterar: ”har det en gång blivit på ett viss sätt kommer det vara så för evigt, amen.”

Men inte i år, tydligen. För folk som Länsstyrelsen dyker upp. De har noterat något i skogen, en ovanlig art, de kallar den ”korsningen” och de ställer in älgjakten. Sen dyker det upp i en ny kille i klassen, Frej. Han bor norr på byn. Och dessutom blir det lite för mycket fylla och väldigt fel på en fest. Alla tre sakerna sätter samhället i gungning rejält.

Det är här jag inte riktigt älskar boken lika mycket. Jag tycker att det blir lite för många problem som ska redas ut på en gång. Den inställda älgjakten är, för den här byn, drama nog. Boken behöver inte utförsäkrade pappor och sexuella övergrepp också. Jag är inte heller helt förtjust i det fantastiska inslaget. (Korsningen är ett närmast mytologiskt djur, med vilket Frida för en särskild kontakt.) Jag hade föredragit en med realistisk anledning till inställd älgjakt. En ovanlig fågel, eller utrotningshotad mossa som Länsstyrelsen vill värna, det hade blivit mer effektivt i mina ögon.

Men med detta sagt är Linda Jones andra roman ändå en underbar glesbygdsskildring, väl värd att läsa för de mustiga karaktärsskildringarna och den underhållande dialogen.

Passar högstadiet och eventuellt etta på gymnasiet (Frida och Emmy går i nian).

Bad girls

Jennifer Mathieu
Gilla böcker 2022
uHce
350 sidor

Bad girls är en tonårsroman extra allt: ett drama om vänskap, kärlek, hemligheter, mord och ond bråd död. Det är en Romeo-Julia-berättelse och en berättelse om klass. En bok om sociala skillnader, om att våga gå sin egen väg och att vilja välja sitt eget liv.

När Evies syster flyttar hemifrån för att gifta sig med en kille som hon knappt känner för att hon råkat bli med barn, händer något med Evie. Hon ifrågasätter det liv hennes mamma och mormor stakat ut åt henne, som i stort sätt går ut på att hitta en man “som inte sticker” att gifta sig med. Hon börjar umgås med områdets “bad girls”. De som sminkar sig och har lite för korta kjolar. De som områdets mammor varnar sina döttrar för: “bli inte som hon”. De som områdets pojkar drömmer om och deras mammor fruktar. De som skolkar och använder fula ord.

Och man kan kanske tro att det handlar om smink, coola kläder och attityd. Men det handlar om så mycket mer. Det handlar om att få vara vem man vill. Om vänskap och benhård lojalitet. Om att stå upp för sin rätt även om man är från fel sida stan.

Jennifer Mathieu, som är känd i verdigris för Moxie – dags att slå tillbaka , en bok som också blivit en Netflix-film, är tillbaka med en riktig fullträff. Tematiskt finns vissa gemensam drag, till exempel tjejers frigörelse och styrkan i att tillhöra en grupp och dessutom utspelar sig båda i Texas, USA, men Bad girls är förlagd till 60-talet medan Moxie är nutid.

En underbar bladvändare som passar högstadiet och gymnasiet.

Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Inte din baby

inte-din-baby

Seluah Alsaati
Natur & Kultur 2020
uHc
173 sidor

Det här är en ungdomsbok som kommit till utifrån en teatermonolog som spelades på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2017. Den tar upp några olika spår i Samiras liv i en förort i Stockholm. Dels är det sökandet efter kärleken som får henne att kasta sig in i ett allt mer destruktivt förhållande med Nabil. Dels är det hennes kompis Amina som blir utsatt för en hämndpublicering av en nakenbild på Instagram. Dels är det kärleken till fotbollen och Samira och hennes kompisars arbete för att ordna en tjejfotbollsturnering. Dels är det att Samira skriver och spelar in raptexter. Däremellan får vi inblick i Samiras familj och livet i skolan.

Det hinns med ganska mycket på bokens nätta omfång. Det som stannar hos mig är framförallt hur dysfunktionella ungdomarnas sexuella förhållanden är och hur oerhört sorgligt det är. Tjejerna vill ha kärlek, närhet och sex. Killarna är hur gulliga som helst i början; uppvaktar, kelar och gosar. Men när det kommer till sex är det som att de inte kan hantera övergången. Plötsligt blir de dominanta och omänskliga, som porrskadade monster som begår regelrätta övergrepp på de tjejer de nyss var så fina emot.

Boken är skriven med förortsdialekt i dialogerna, vilket gör läsningen lite svår för mig. Det är alltid svårt att läsa på en dialekt man inte behärskar. Men det kommer att göra den desto mer läsvärd för andra. Den passar högstadiet och gymnasiet.

Hon vet allt om oss

Kajsa Gordanhon-vet-allt-om-oss
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
236 sidor

Corinne byter skola för att för börja på nytt, från scratch. Slippa vara den vars mamma är död, den alla tycker synd om, den som det tystnar omkring när hon går in i ett rum. Men för att det ska fungera kan hon inte avslöja för mycket om sig själv. Inte berätta varför hon flyttade. Eller att hon bor själv med sin pappa. Vilket är det bästa sättet att inte berätta om sig själv? Jo, det är att låta andra berätta om sig.

När Corinne och hennes nya klasskamrater hittar skolkuratorns rum i en del av skolan som är stängd för renovering öppnas en dörr till en ny möjlighet. Corinne tar plats i kuratorns stol och undrar vem som vill börja. Och det visar sig att alla hennes nya vänner på olika sätt har behov av att prata av sig. Till en början går det visserligen lite trögt, men det är som att barnen vänjer sig vid rollerna. Corinne använder sig, medvetet eller omedvetet, av psykologlingo som hon snappat upp från sin psykologpappa, typ: ”Hur tänker du då?”, ”Varför tror du att hon gjorde de så?”, ”Berättade du för henne att du kände så?”. Själv är Corinne skyddad bakom rollen. Skyddad, men ensam.

Det krävs ganska mycket koncentration att hålla de olika personernas berättelser isär och förstå hur de hänger ihop. Det försvåras också av att berättarperspektivet skiftar och dessutom är alla i olika mån opålitliga berättare. De berättar inte alltid sanningen. Alla fem ungdomarna har sina överfulla ryggsäckar att släpa på, sina problem att tampas med, förutom de inbördes relationerna som också leder till en del problem.

Jag tänker mycket på Lin Hallbergs Kompisboken från 2002, som för övrigt kommer i en lätt moderniserad nyutgåva till sommaren, när jag läser. Skillnaden är att Corinne, även om hon studerar sina klasskompisar precis som Klara gör, trots allt är en i gänget. Hon agerar inte osynlig. Hon synliggör kanske inte hierarkier och maktspel på samma sätt som Klara i Kompisboken, men hon blir en katalysator på samma sätt som hon. Det blir både spännande och berörande.

Passar nog övre delen av Hcg-spannet, kanske femman – sjuan, bäst.