Helt ärligt

Camryn Garretthelt-arligt
Gilla böcker 2020
uHce
315 sidor

Simone bor i San Fransisco med sina två pappor, ”pappa” och ”pappsen”. Hon har nyligen bytt från ett flickinternat till en vanlig high school och detta med att ha killar omkring sig hela dagarna – särskilt en viss kille – har fått henna att börja tänka på sex. Sex kan vara komplicerat för alla tonåringar, men för Simone som är hiv-positiv är det avsevärt mer problematiskt än för de flesta.

Boken börjar med en absurd scen där 17-åriga Simone får sällskap av sin ena förälder till gynekologen (alltså inte sällskap som i att han skjutsar henne dit eller väntar i väntrummet, utan sällskap som i att han är med inne i undersökningsrummet). Det genomförs visserligen ingen gynekologisk undersökning, men alla frågor Simone vill ställa om sex måste hon göra med sin pappa närvarande. Alltså vad är det med amerikanska föräldrar?

Att välbehandlad hiv inte smittar vid sexuella kontakter och att amerikansk lag numera befriar Simone från plikten att berätta att hon är positiv innan han har sexuella relationer hindrar inte det faktum att hon vill berätta, eftersom hon tycker mycket om Miles som hon så småningom börjar dejta. Men å andra sidan är hon livrädd för att hon aldrig någonsin kommer att få ha sex, ingen kommer att vilja när hin har berättat. Dessutom blir hon utsatt för utpressning. Någon lägger lappar i hennes skåp och brevlåda där det står att hen kommer att berätta för alla att Simone är hiv-positiv om hon inte slutar träffa Miles.

Boken är skriven med mycket jargong. Dialogerna mellan Simone och hennes kompisar innehåller konstant skämtfulla tråkningar och jag kan tänka mig att det varit ett hästjobb att översätta till en någorlunda lättflytande svenska. Ibland hänger jag inte riktigt med, men det kan ju bero på att jag inte riktigt är målgruppen.

En röd tråd genom boken är Simones kärlek till musikaler, och den elevuppsättning av ”Rent” (passande nog) som hon blivit elevregissör för.
Antalet ungdomar som lever med hiv är nog betydligt mindre i Sverige än i USA. Likväl är detta en viktig bok som sprider kunskap om hiv-positivas villkor. Och om musikaler.

Hlet ärligt är Garretts romandebut. Passar på högstadiet och gymnasiet.

Fejk

Mina Lystadfejk
ABC Förlag 2020
uHce
229 sidor

Marie gör i högstadiet tillsammans med sin bästis Idil är hon aktiv i skoltidningen.  Nu har deras demonchefredaktör Magga bestämt att hon måste göra en intervju med Tarjei som går i nian, eftersom hennes spalt ”Vad ska du göra efter nian” jämte Idils skvallerspalt är det enda som håller skoltidningen flytande. Tarjei är skräckinjagande. Han verkar alltid arg, sparkar på saker och blänger på folk. Marie utgår från att han tycker att hon är en mes och är nervös inför intervjun.

Det visar sig att de båda två är lite nervösa och intervjun bli ingången ett uppriktigt samtal och kanske börja på något mer. Men sen rör det ihop sig. Magga tvingar Marie att hårdvinkla rubriken. Någon verkar vara emot att Marie och Tarjei träffas och sätter käppar i hjulet och för ett tag bli allt i Maries liv rörigt.

Det är en fin och varm skildring av livet på högstadiet, om kärlekstrubbel, bästisar, ränkspel och lögner och yogatokig mamma. Jag gillade mycket och hoppas den hittar många läsare. Passar årskurs sex till nio.

Inte din baby

inte-din-baby

Seluah Alsaati
Natur & Kultur 2020
uHc
173 sidor

Det här är en ungdomsbok som kommit till utifrån en teatermonolog som spelades på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2017. Den tar upp några olika spår i Samiras liv i en förort i Stockholm. Dels är det sökandet efter kärleken som får henne att kasta sig in i ett allt mer destruktivt förhållande med Nabil. Dels är det hennes kompis Amina som blir utsatt för en hämndpublicering av en nakenbild på Instagram. Dels är det kärleken till fotbollen och Samira och hennes kompisars arbete för att ordna en tjejfotbollsturnering. Dels är det att Samira skriver och spelar in raptexter. Däremellan får vi inblick i Samiras familj och livet i skolan.

Det hinns med ganska mycket på bokens nätta omfång. Det som stannar hos mig är framförallt hur dysfunktionella ungdomarnas sexuella förhållanden är och hur oerhört sorgligt det är. Tjejerna vill ha kärlek, närhet och sex. Killarna är hur gulliga som helst i början; uppvaktar, kelar och gosar. Men när det kommer till sex är det som att de inte kan hantera övergången. Plötsligt blir de dominanta och omänskliga, som porrskadade monster som begår regelrätta övergrepp på de tjejer de nyss var så fina emot.

Boken är skriven med förortsdialekt i dialogerna, vilket gör läsningen lite svår för mig. Det är alltid svårt att läsa på en dialekt man inte behärskar. Men det kommer att göra den desto mer läsvärd för andra. Den passar högstadiet och gymnasiet.

Vi skulle varit lejon

Line Baugstövi-skulle-varit-lejon
Hcg
Opal 2020
139 sidor

När Leona börjar i klassen hoppas Malin i smyg på att de ska kunna bli kompisar. Hon går i sjuan och har hamnat lite utanför sedan hennes bästis Emma kommit lite före i utvecklingen. Nu försöker Emma hänga med de populäraste i klassen och säger att Malin är barnslig. Och att hon ser ut som en kille.

Leona verkar nästan ännu blygare än Malin. Tyst och försiktig. Och efter gympan klär hon om i någons slags hemsytt tält, ett lakan med en dragsko kring halsen som hon kan dölja sig i.

Men Malin bryr sig inte så mycket om det, eller om att hon upptäcker att Leona ljugit om varför de var tvungna att flytta från Nordnorge där hon bodde innan. Hon är mest glad att Leona faktiskt verkar vilja vara hennes vän och de har det roligt ihop.

Tjejerna i klassen klarar dock inte av någon som beter sig så annorlunda. En dag efter gympan åker skynket av med våld och det blir tydligt vad det är Leona döljer. Katastrofen är ett faktum och medan Leona flyr står Malin där handfallen. Istället för att försvara Leona går hon med de andra tjejerna och säger att hon vet att Leona ljuger.

Malin är nämligen inget lejon, inte hon och inte Leona heller. Men det borde de varit. Alla som är lite eller mycket annorlunda behöver lejonmod för att överleva i högstadiet.

Jag tyckte mycket om den här berättelsen som är rakt och konkret berättad om livet i sjunde klass. Om det där som på avstånd kan verka så enkelt men som när man är mitt uppe i det är en balansgång och ibland ett helvete. Den är förhållandevis lättläst och jag tror att den skulle kunna passa från femman till sjuan. Men omslaget. Vad är det för omslag? Hur ska jag få någon att låna den här boken?

Säg nåt då!

Ida Ömalm Ronvallsag-nat-da
B. Wahlströms 2020
uHc

Kan man göra slut med en kompis? Om man känner att kompisen är en belastning, ett hinder i vägen för andra vänner? Frågan har problematiserats tidigare i ungdomslitteraturen till exempel i Åsa Asptjärns Konsten att ha sjukt låga förväntningar där huvudpersonen Emanuel försöker ta en paus från sin bästis Tore. Här kommer en skildring från andra hållet, från den som blir dumpad,

Ida Ömalm Ronvall debuterade förra året tillsammans med Johanna Schreiber med ungdomsromanen  Inte som du som fick fin kritik. Nu är hon tillbaka med en ny ungdomsbok på egen hand. Här är skådeplatsen Örnsköldsvik och högstadieskolan med den klaustrofobiska känslan där alla har sina givna roller. Adrian, som berättar historien, har rollen av den konstige, den utstötte. Men nu är det ju bara ett år kvar, sen kommer gymnasiet. Det kan bli en nystart. Och bakom sig har Adrian en sommar med språkresa då han och han enda vän Emma varit helt vanliga ungdomar. Umgåtts som två i gänget, utan att vara retade eller utanför. Det är som en försmak på hur det skulle kunna bli.

Men då, precis innan skolan ska börja, dumpar Emma Adrian. Hon säger att ”det kanske är bäst” om de två inte hänger så mycket.

Och Emma lyckas ta sig in bland de normala, men Adrian faller. Djupt ner i ensamhet, självförakt och tystnad. Han inser med stigande panik att det inte finns några som helst garantier för att gymnasiet blir något annat. Varför skulle det bli det? Ö-vik är litet, det är samma ungdomar.

Vändpunkten blir ett besök hon morfar i Luleå dit Adrian åkt underförevändning att spendera tid med morfar sedan mormor nyligen dött. Men egentligen är det bara för att slippa hänga ensam i Ö-vik hela höstlovet. Då dyker Vega upp. En annan ensam, men mycket modigare person.

Jag tycker att detta var en mycket bra ungdomsbok. Passar perfekt för högstadiet, som tröst för alla ensamma eller för alla som vill fundera kring detta med roller, de vi väljer eller tilldelas och hur vi är mot varandra. Boken utvecklas också till en väldigt fin kärlekshistoria och ger även några, om inte tips så kanske modeller, för hur man kan ta eget ansvar för att kliva ur eller ta avstånd från pålagda roller och inkörda hjulspår.

Alaska

Anna Woltzalaska
Lilla Piratförlaget 2020
Hcg
212 sidor

Skolan börjar och vi får följa två elever i den nya högstadieklassen. Båda är barn mitt i en livskris. Det är Parker, vars familj har utsatts för ett väpnat rån som hon också var vittne till och som dessutom blivit tvingad att skiljas från sin älskade hund Alaska, nu när hon behövt henne som bäst. Och det är Sven, som nyligen fått en mycket svår form av epilepsi och nu måste vänja sig vid att vara den som när som helst kan braka i golvet och få kramper, att ständigt vara övervakad av oroliga föräldrar, att sluta med sin favoritsport, simning. Och dessutom måste han vänja sig vid sin nya assistanshund, Alaska.

De två protagonisterna kommer på kant med varandra redan första dagen. Sven försöker positionera sig genom att reta Parker och när parker lite senare upptäcker att den i hennes ögon elake Sven är den som fått ta över Alaska bestämmer hon sig för att göra något åt saken.

Det här är en bok som kommer smärtsamt nära känslan av att vara annorlunda och utsatt. Monstret, miffot, den som inte är som alla de andra. Men den erbjuder också en slags försoning till slut: även om vi har olika stora plågor att bära så är vi alla någon gång miffot från mars, den som är konstigast av alla. Jag tyckte mycket om den och jag tyckte också om att läsa en bok från Holland eftersom vi inte får så mycket böcker översatta därifrån.

Den passar goda läsare från fyran och är även utmärkt som högläsning.

Månen, varelsen och jag

Ylva Karlssonmanen-varelsen-och-jag
Illustratör: Sofia Falkenhem
Rabén & Sjögren 2020
Hcf
195 sidor

Månne vill ha sin egen You Tube-kanal men får inte för mamma och pappa. I väntan på att få sin kanal filmar hen sin vardag och berättar om sitt liv. För det är just det Månne vill ha kanalen till: att en gång för alla få berätta hur det är att vara varken pojke eller flicka, att vara hen, en ”ibbis”. Det är nämligen tröttande att börja varje nytt möte med att sätta ner foten och bestämt tala om vem man är. Och ännu jobbigare är det med folk som ifrågasätter. De stora barnen på skolgården som hela tiden frågar om hen har snopp eller snippa. Eller de äldre släktingarna som tycker att det är dags att skärpa sig.

I börja av boken är Månne ett spralligt, glatt och otvunget barn. Hen har sina stöttande föräldrar, många vänner och Månen som vakar över hen. Dessutom har Månne en fantasivärld som är bara hens egen där hen kan gå in och bara vara. Vara helt sig själv, utan att någon frågar. Men vart efter handlingen framskrider mals Månnes goda humör ner av en exkluderande omvärld tills hen hamnar i vad som närmast kan liknas vid en depression.

Det är ett ganska ungt ämne Ylva Karlsson har gett sig på att skildra, men hon gör det med lätt hand och helt ur barnet Månnes perspektiv. Enligt RFSL är ickebinära transpersoner den grupp som mår sämst inom gruppen transpersoner, där den psykiska ohälsan är betydligt större än i övriga befolkningen. När man läser om Månne, ett litet barn som får ta väldigt stora strider, är det lätt att förstå. En så fin och mysig sak som ett luciatåg kan lämna hen utanför, ensam och ledsen.

För att illustrera Månnes oförmåga att helt och fullt älska sig själv dyker ”varelsen” upp. Ett litet äckligt kladdigt väsen skapat ur förtvivlan över att inte få vara den man är.

Det finns såklart en väg ur förtvivlan och ett lyckligt slut i den här berättelsen som är skriven för lågstadiet. Månne försonas med varlsen och får sin kanal. På vägen får vi oss en påminnelse om hur alla vi tillsammans kan bredda vägen och förenkla livet lite för alla som inte är prick inom normen med hjälp av ett inkluderande språkbruk och att i förväg tänka igenom situationer där vi slentrianmässigt delar upp i kön.

Happy place

Elma Bergsland, Yasmin Jamal Ebdella,happy-place
Alicia Grip, Stella Lyckhammar, Pelle Sunvisson

PS Förlag 2020
uHc
247 sidor

En klass åker på skolresa till en enslig skärgårdsö, Lyckön. Ingrid, som tar emot klassen och presenterar sig som ”hållare av ön” berättar att hon kallar den för ”Happy place”. För trots att öns namn egentligen inte har något med lycka att göra, så gör ön folk lyckliga. Och mycket riktigt, Ester, Elias och Joseph, som omväxlande står för berättarperspektivet, märker ganska snart att deras klasskamrater och de medföljande vuxna förändras. De verkar lagvigt glada. De tre huvudpersonerna, som har motstridiga och komplicerade känslor för varandra, drar sig var för sig undan gruppen. De börjar lägga märke till märkligheter: En otäck docka hänger i ett tomt uthus, träden rör sig, gräset verkar vilja attackera.

När så Ingrid blir allvarligt skadad i skogen och hämtad av ambulanshelikopter eskalerar allt. Inte bara växtligheten verkar vilja människorna ont. Även vattnet, luften, mörkret. Elias, Ester och Joseph dras motvilligt till varandra för att försöka rädda det som rädas kan, men det är redan mycket illa. Och sen blir det värre.

Det här är en bok som det tagit mig ett tag att läsa. Handlingen är som är en febrig dröm. Allt är konstigt. Inget är välkänt och därför måste allt processas under läsningen.

Men det är inte bara handlingen som är ovanlig när det gäller den här boken. Även dess tillblivelseprocess är speciell. Författarna är nämligen ett kollektiv bestående av fyra elever och deras skrivlärare som arbetat med boken som ett elevensvalprojekt. När man betraktar boken ur den synvinkeln är den en enastående prestation. Det är också en av få böcker skriven av ungdomar för ungdomar och också därför värd att lyftas.

Eftersom den inte är helt enkel rekommenderar jag den till goda läsare på högstadiet, för de som vill läsa något originellt och utflippat.

En stark nolla

Sara Lövestamen-stark-nolla
Gilla böcker 2020
uHc
268 sidor.

Texas skapar en fejkprofil på Insta för att kunna skriva med André i klassen som han är kär i. Först känns det som en jättebra idé. Det är hans enda chans att lära känna André som uppenbarligen är straight och dessutom tillhör den coola klicken i klassen som aldrig ens märker att Texas existerar.

André är förvånansvärt lätt att få på kroken. Snart delar de båda med sig till varandra av förtroenden som de inte har gett någon annan förut. Och sen vill André träffas. Det är då Texas kommer på den briljanta idén att kontakta tjejen han snott profilbilden av, Hilma, för att be henne dejta André i hans ställe.

Sara Lövestam har skrivit ett förväxlingsdrama för den digitala eran. En roman med lika delar högstadieångest och värme. Hon har dessutom lyckat med det där konststycket som jag skrivit om ofta förut,  att skapa karaktärer som man gärna vill hänga med. Texas är både sammansatt och sympatisk och det är Naomi, som kommer in i handlingen så småningom också.

En stark nolla är en komma-ut-roman, men också en fin samtidsskildring med en mycket bra tonträff. Jag tror att den passar från sexan till nian och jag önskar den många läsare.

Hon vet allt om oss

Kajsa Gordanhon-vet-allt-om-oss
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
236 sidor

Corinne byter skola för att för börja på nytt, från scratch. Slippa vara den vars mamma är död, den alla tycker synd om, den som det tystnar omkring när hon går in i ett rum. Men för att det ska fungera kan hon inte avslöja för mycket om sig själv. Inte berätta varför hon flyttade. Eller att hon bor själv med sin pappa. Vilket är det bästa sättet att inte berätta om sig själv? Jo, det är att låta andra berätta om sig.

När Corinne och hennes nya klasskamrater hittar skolkuratorns rum i en del av skolan som är stängd för renovering öppnas en dörr till en ny möjlighet. Corinne tar plats i kuratorns stol och undrar vem som vill börja. Och det visar sig att alla hennes nya vänner på olika sätt har behov av att prata av sig. Till en början går det visserligen lite trögt, men det är som att barnen vänjer sig vid rollerna. Corinne använder sig, medvetet eller omedvetet, av psykologlingo som hon snappat upp från sin psykologpappa, typ: ”Hur tänker du då?”, ”Varför tror du att hon gjorde de så?”, ”Berättade du för henne att du kände så?”. Själv är Corinne skyddad bakom rollen. Skyddad, men ensam.

Det krävs ganska mycket koncentration att hålla de olika personernas berättelser isär och förstå hur de hänger ihop. Det försvåras också av att berättarperspektivet skiftar och dessutom är alla i olika mån opålitliga berättare. De berättar inte alltid sanningen. Alla fem ungdomarna har sina överfulla ryggsäckar att släpa på, sina problem att tampas med, förutom de inbördes relationerna som också leder till en del problem.

Jag tänker mycket på Lin Hallbergs Kompisboken från 2002, som för övrigt kommer i en lätt moderniserad nyutgåva till sommaren, när jag läser. Skillnaden är att Corinne, även om hon studerar sina klasskompisar precis som Klara gör, trots allt är en i gänget. Hon agerar inte osynlig. Hon synliggör kanske inte hierarkier och maktspel på samma sätt som Klara i Kompisboken, men hon blir en katalysator på samma sätt som hon. Det blir både spännande och berörande.

Passar nog övre delen av Hcg-spannet, kanske femman – sjuan, bäst.