Bara lite katastrof

Johan Rundberg
Natur & Kultur 2025
Hcg
144 sidor

Johan Rundberg fick väldigt mycket uppmärksamhet, inklusive Augustpriset, för sin serie om ”Månvind & Hoff”. För oss som nördat ner oss sedan gammalt i barnlitteratur är han egentligen mer känd för sina böcker om ungar i nutid som inte har det helt lätt. Och en sån bok är Bara lite katastrof. Jag grät åtminstone två gånger när jag läste, en för att det var sorgligt, och en för att jag skrattade.

Vi möter Kinga som vill bli fotbollsproffs. Inte bara för att hon älskar fotboll, visar det sig snart, utan också för att hon behöver pengarna. Men vart Kinga än vänder sig så föregås hon av ryktet av sin storasyster Lo, som var en rejäl bråkmakare, både på fotbollsplanen och i skolan. Som tur är har hon en riktigt fin och trogen vän, Havanna. Framförallt vänskapen mellan de två tjejerna är så väldigt fint beskriven att man gråter.

När vuxna trasslat till livet och barnen möter förändringar de aldrig bett om och levnadsförhållanden som är orättvisa, då är det precis en sån vän som Havanna som alla barn borde ha. Detta är en riktigt fin och läsvärd bok om det stora och det lilla i livet. Om syskon, föräldrar, hundar, vänskap, fotboll, de perfekta skorna och om en muntlig redovisning om lemurer. Och allt detta i Knisslinge. Läs bara!!!

Keedie

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2025
Hcg
195 sidor

Keedie är en preequell till Som en gnista som kom ut på svenska förra året. Här får vi möta Addies ena storasyster Keedie som redan i första scenen är på krigsstigen mot ett gäng översittare. Uppflugen i ett träd skjuter hon på dem med ett stort vattengevär, som hämnd för att de mobbat hennes bästis Bonnie. Keedie, som börjat läsa på universitet i Som en gnista, och hennes tvillingsyster Nina är tretton i den här boken. Den där besvärliga åldern, skildrad i så många mellanåldesböcker, då gränslinjer mellan barndom och tonår ska dras, och vägen in i vuxenlivet börjar stakas ut. Tvillingarna, som tidigare varit sammansvetsade i lek, har börjat glida isär. Nina väljer andra vänner, vänner som inte är snälla mot Keedie. Men Keedie, som har autism precis som lillasyster Addie ska visa sig ha, är en krigare. Hon kämpar emot. Hon beskriver det som att hon styr en båt över ett stormigt hav, hon tänker inte tappa rodret.

I den här boken får vi följa ett barn som är högljutt och annorlunda. Besvärligt, tycker nog många vuxna. Men det finns också flera bra vuxna på skolan, som skjuter in en stötta här och där, så Keedie behöver inte kämpa alldeles ensam.

Trots att den här boken utspelar sig innan Som en gnista, är det bättre att läsa den efter. Det är så den är skriven, och vissa av de upplevelser och känslor som Keedie och Addie har skildras på ett mer lättförståeligt vis i Som en gnista, så det är ett stöd att ha läst den innan. Den är Hcg-klassad, men inte helt lätt att läsa på grund av att det kräver lite att hänga med i Keedies tankevärld. Jag skulle rekommendera den för duktiga läsare i femman med framförallt för sexan-sjuan.

Återigen blir man sorgsen och arg när man läser hur vissa barn tilldelas diagnoser som sedan förklaras för dem som problem, som nedsättningar i deras funktion. Och visst, i det strömlinjeformade neuronormativa samhället, där förståelsen ibland är låg och toleransen för olikheter obefintlig, kan det vara det. Men egentligen är det bara ett annat sätt att fungera på. Inte fel eller sämre, bara annorlunda. Det är det Keedie slutligen slåss för att visa omvärlden: hon vill försöka vara en förebild för alla som bara vill våga vara sig själva.

Som en gnista

Elle McNicoll
Lilla Pirat 2024
Hcg
196 sidor

Addie har fått en ny lärare, miss Murphy, som är av den typen som har noll förståelse för barn som inte är normativa, som inte uppför sig på ett sätt som passar in i just deras mall för hur barn ska vara för att göra just deras undervisning enkel och deras klassrum lugnt. Alla vi som själva har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller har barn eller vänner som har det känner igen typen. Och det gör ont att läsa om hur Addies lärare trycker ner henne i skorna genom att bara se allt hon inte lyckas med, istället för allt det hon är briljant på.

Elle McNicoll, som själv har autism, har nog lånat mycket av sig själv till sin huvudperson i den här boken. Och hon har omgivit henne med annat som stöttar henne: en fin familj, inte minst storasyster Keedie som också har autism och som är Addies stora idol och förebild och en insiktsfull skolbibliotekarie (helt baserad på McNicholls riktiga bibliotekarie från skoltiden, berättade hon på Litteralund!).

I skolan ger miss Murphy eleverna i uppgift att skriva om häxprocesserna. Byn där Addie bor var en av de som avrättade flest kvinnor för häxeri och när Addie börjar läsa på om dem inser hon att vad dessa kvinnor framförallt var, var annorlunda, kanske på samma sätt som hon och hon blir filterlöst berörd av deras öde.

Samtidigt pågår andra saker i Addies liv: hennes bästis överger henne, men det börjar en ny tjej i klassen som kanske kan bli en vän och Keedie som läser på universitetet börjar bete sig märkligt, men vägrar berätta vad som är fel.

Det är en spännande berättelse där vi för följa Addie och hennes kamp för att byn de bor i ska upprätta ett minnesmärke över häxprocesserna och de orättfärdigt avrättade kvinnorna, men det är också en pedagogisk berättelse, på allra bästa sätt. Vi får vara inne i Addies huvud, vandra i en stund i hennes skor och få förståelse för hur hennes värld fungerar och förklaringar till olika beteenden som utan förståelse kan ses som märkliga och främmande.

Det finns en tv-serie på svt play som är baserad på Elle McNicholls bok. Där har man lagt till lite övernaturliga inslag och låter häxorna framträda på ett sätt som de inte gör i boken. Själv tyckte jag inte om serien, faktiskt gjorde den att jag inte var så sugen på att läsa boken, men nu är jag glad att jag gjorde det i alla fall, för den var riktigt bra. Spännande läsning för både de som behöver speglar och för neuronormativa som behöver fönster att kika in igenom. Passar mellanstadiet och tidiga högstadiet.

Förbjudet att andas

Jean-Claud Mourlevat
Lilla Piratförlaget 2024
uHce
345 sidor

I Förbjudet att andas möter vi Anne som liftar och blir upplockad av den äldre herren monsieur Virgil, en författare som känner sig slut och misslyckad. Anne ber att bli avsläppt vid avtaget mot ”Campagne”. Men när Virgil återvänder dit kan han inte hitta avtagsvägen. Vägen till Campange finns inte, Campagne finns inte på kartan. Ändå dyker Anne upp nästa vecka igen och ber att få bli avsläppt på samma ställe.
Det visar sig att Annes äldre syster försvunnit. Hon har blivit bortrövad till en annan värld. En kall, steril värld där diktatur, repression och övervakning råder och där människorna inte andas. För att hitta och befria sin syster måste hon bege sig dit. Där måste hon prata och röra sig försiktigt, för om någon ser att hon andas, att hon är från Jorden, kommer hon omedelbart att bli tillfångatagen och avrättad.

Det här är en märklig berättelse som jag inte kan läsa som något annat än en allegori över ängslan för det moderna samhället, världen av idag och vart den är på väg. Annes syster Gabrielle blir bortrövad, neddrogad och hålls som sexslav. Varför ”människorna” i den andra världen vill röva bort jord-kvinnor framgår inte riktigt, då de upplever folk från jorden som motbjudande. Men det sterila repressiva samhället där fantasi och känslor verkar utraderade och befolkningen förlorat förmågan att andas och njuta, representerar på ett mörkt vis en framtid där vi lever våra liv i en förstörd värld, ständigt uppkopplade och oförmögna att roa oss på egen hand.

Författaren, monsieur Virgils, roll i det hela är också svår att förstå. Han är den som öppnar romanen, första meningen handlar om honom: ”Etienne Virgil mådde inte bra när han i början av hösten träffade den unga flickan som hette Anne Collodi”. Läsaren leds att tro att han ska vara en central gestalt. Sedan, knappt halvvägs in i romanen, blir han kallblodigt mördad genom att kastas ut genom ett fönster. Anne, blir skakad så klart, men inte mer, Hon fortsätter ändå, hans död sätter inte mycket spår.

Jag avslutar läsningen av ALMA-mottagaren Jean Claud Mourlevats roman med känslan av att inte ha förstått. Så många lösa trådar fladdrar i mitt medvetande, inte bara vad den andra världen ska ha de kidnappade kvinnorna till (Annes syster är bara en i en lång rad, men övrigas öden förblir okänt). Även betydelsen av författaren, hans roll och hur hans död kan passera så pass obemärkt. Och inte minst vad Mourlevat vill ha sagt med den skalbagge som pryder omslaget och som Anne bär i fickan första gången hon träffar författare och som senare räddar henne, är en av de många frågor som blir kvar hos mig.

Det är svårt att säga för vem den här boken skulle vara perfekt. Huvudpersonen Anne är en ung vuxen men berättelsen i sig kanske passar bättre på högstadiet än gymnasiet, för läsare som gillar lite konstiga och udda berättelser.

En familj av lögnare

”Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad.”

Så skriver Cadence i inledningen av Kanske är det allt du behöver veta (nu även utgiven med titeln Vi var lögnare). Nu låter E. Lockhart oss återbesöka familjens ö Beechwood Island utanför kusten i Massachusetts. Vi får följa Cadence moster Carrie, vars son Jonny är död men kommer till henne som ett spöke. För Johnny berättar hon vad som hände på ön nästan 30 år innan den sommar vi möter Cadence där. Vi får veta exakt hur viktig den markerade käklinjen är för en Sinclaire, att ond bråd död drabbat Beechwood långt tidigare och att familjen alltid sluter upp, finner en väg igenom och bevarar varandras hemligheter. Det är en berättelse om gamla pengar – smutsiga pengar – om traditioner, kärlek och svek, att vara ”en tillgång för familjen” och om att alltid, alltid bevara ytan intakt. Oavsett om ens ”inre är gjort av saltvatten, skevt trä och rostiga spikar”, som Carrie skriver.

Detta är alltså en prequel till Kanske är det allt du behöver veta / Vi var lögnare, men En familj av lögnare läses ändå bäst efter att man läst den. För premissen är ett Johnny är död, det är för att Carrie förlorat sin son som hon rotar i sitt förflutna, för att hon är skyldig honom en förklaring, en chans att förstå sin familj bättre. Och det vill man helst inte veta när man läser Kanske är det allt du behöver veta.

Som vanligt berättar Lockhart skickligt, ger oss en bok vi inte vill släppa förrän vi läst klart. Hon är en mästare på att bevara spänningen hela vägen, på att inte avslöja hemligheterna förrän på slutet, att ge oss en chock men samtidigt få oss att inse att hon lagt ut ledtrådar hela vägen.

Det jag inte tycker om med boken är de sagor som författaren lägger in i form av berättelser som Carrie läser för sin döda syster Rosemary och som hon refererar till på olika sätt. De blir ett sätt för Carrie att visa att det finns olika sätt att se på hjälten eller skurken i en saga. Att man kan vara både och samtidigt. Men jag tror att läsaren är – hade varit – smart nog att fatta det ändå. Men det är en liten anmärkning i en i övrigt mycket bra roman. Läs den! Men om du fortfarande inte läst Kanske är det allt du behöver veta, unna dig att läsa den först.

Passar åttan och uppåt.

Vi ska ju bara cykla förbi

Ellen Strömberg
Rabén & Sjögren 2022
uHc
248 sidor

Manda och Malin är bästisar. De bor på en liten ort någonstans norrut i Finland. Vi får följa dem från påsklov till sommarlov sista terminen i grundskolan.

Rösten som berättar är Amandas, eller Manda, som hon föredrar att bli kallad. Hon är den som följer, Malin är den som leder. I skolan är de lite udda fåglar. De enda som alltid cyklar istället för att köra moppe och de som inte bryr sin om att vara de tuffa gängen till lags, utan vill något annat. Manda drömmer om livet i New York, efter studenten. Malin vill bli punkare som Pugg som hon har spanat in. I övrigt försöker de bli bjudna på fester, smygsuper och gör upp konstiga planer om hur de ska få de killar de vill, samtidigt som Manda råkar hångla med helt fel kille och Pugg mest verkar tycka att Malin är liten och gullig.

Det är en härlig berättelse med både humor, vemod och allvar. På många sätt känner jag igen min egen högstadietid och det är just där jag blir tveksam: hur mång av dagens barn kommer att känna igen sin högstadietid? Visserligen finns mobiltelefoner och sociala medier i den här skildringen, men det känns lite som något författaren lagt till för att få en skildring av tonåren som de var för henne, att passa in i den tid som är nu. Å andra sidan är författaren väldigt mycket yngre än jag, så kanske ligger det snarare en skillnad i lagsbyggd-stad och spökar här. Det jag dock verkligen gillar med boken är Mandas tilltal som känns ärligt och rakt.

Passar högstadiet.

Mörkret

Mia Öström
Lilla Piratförlaget 2021
Hcg
252 sidor

Vid världens ände, i det som kallas Plåtstaden, bor Nita med morfar och lillasyster Vo. Morfar jobbar i gruvan. Nita och Vo håller sig inomhus. Det är middagsmörker och bitande kallt. En dag kommer inte Morfar ur sängen. Han hostar blod och läkaren på hospitalet säger att det finns svarta fläcka på hans lungor och inget att göra.

Så kommer fler och fler in på hospitalet med svarta fläckar på lungorna och de som kommer gråter och gråter otröstligt. Läkaren tycker att de kan skärpa sig, vuxna människorna. Men Nita får höra någon tala om Mörkret, inte det vanliga mörkret, som finns överallt vid världen ände hela vinterhalvåret, utan en annan sort. En som äter sig in i folk och gör dem sjuka. Alla som bor i plåtstaden ska evakueras, men Nita och Vo tror att de har en lösning. Något som kan rädda morfar. Därför rymmer de iväg och ger sig ut på en väldigt farlig expedition. Rakt in i berget och det helt okända för att hitta motsatsen till mörker, det riktiga ljuset.

Två mellanåldersböcker om föräldralösa barn i en gruvby på samma läslov, vad är oddsen för det? Kertsin Lundbarg Hahns Tankeläsarna som jag skrev om innan idag är en klassisk äventyrsberättelse. Mörkret är mer av ett äventyr i sagostil, där de små överlistar makten, möter prövningar och trotsar faror. Den är också riktigt bra, med snyggt omslag. Passar mellanstadiet.

Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Gudars like

Meg Rosoffgudars-like
Gilla böcker 2020
uHce
183 sidor

Meg Rosoffs nya ungdomsroman ger känslan av ett kammarspel, trots att skådeplatsen är betydligt generösare än kammarspelets i tid och rum. Det är två hus på stranden, ett större och ett mindre, och sex sommarlovsveckor. Men stämningen är förtätad och känslorna är stora och karaktärerna är skimrande och storartade.

I centrum står den äldsta dottern i en syskonskara på fyra i en familj med gott om ”Sorglös excentricitet”. Huset vid havet har familjen besuttit i generationer och där är de varje sommar. Med utemiddagar som fortsätter långt in på natten, långsammas slöa dagar, segling, tennismatcher och uråldriga traditioner.

Men den här sommaren erbjuder något nytt. Mal och Hope, de yngre släktingarna som bebor det mindre huset, annonserar sitt bröllop i slutet av sommaren. Och dessutom väntar de gäster. Sönerna till Hopes gudmor, en berömd lätt bedagad skådespelerska, ska spendera sommaren med dem.

Och in på scenen träder Kit. Hans bror Hugo knappt synlig i hans skugga. Han glöder inifrån, genomborrar alla med sin charm och förvandlar sommarens sorglöshet till ett passionsdrama. Men han är en orm i paradiset.

Det finns inget att inte tycka om med den här boken. Likt många ALMA-mottagares böcker är det en allåldersbok, eller i alla fall en bok från åttan och uppåt. Alla som någon gång inom sig burit drömmar om ändlösa somrar, kärlek, den stora stökiga excentriska familjen, dagar som blir till nätter med bad under stjärnorna, bråda bröllopsplaner och vackra främlingar ska läsa den.

Koppla ner

Keren Davidkoppla-ner
Argasso 2020
uHce
130 sidor

Esther är väl varken mer eller mindre beroende av sin mobiltelefon än andra i hennes omgivning. Enda skillnaden är kanske att hon har sin syster och sin pappa i USA och mobilen är en viktig länk för att kunna kommunicera med dem. När det dyker upp en lite  mystisk entreprenör på skolans morgonsamling och utmanar hela Esthers årskurs att klara sig utan sina telefoner i sex veckor antar hon utmaningen. Priset är 10 000 kronor och Esther behöver pengarna för att kunna åka och hälsa på systern och pappan i New York. Men att klara sig utan mobilen innebär så mycket mer än att inte kunna messa och ringa (faktum är att de får en enkel inbytesmobil för att kunna göra just det), det innebär att lämnas utanför hela det sociala spelet på skolan. Färre än väntat vågar vara med och avhoppen duggar tätt. Ska Esther uthärda? Och vad har entreprenören egentligen i kikaren?

Jag tycker att detta var en lättsam och inkännande berättelse om hur denna lilla manick, mobiltelefonen, blivit allt mer essentiell i våra liv. Den borde också kunna ge upphov till vidare diskussioner och reflektioner av ens eget beteende kring mobilen och sociala medier. Det är inte bara ungdomarnas mobilberoende som problematiseras i boken, utan även Esthers mammas ständiga uppkoppling. Och boken tar också upp de positiva sidorna med sociala medier: till exempel att på ett enkelt sätt kunna ha kontakt med en nära släkting i ett annat land. Argasso skriver lättlästa böcker och den här passar från årskurs 5  eller 6 upp till nian.