Far- och morföräldrar

Ensamvargar

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Fastän Katarina Kieris nya ungdomsbok är en ganska vemodig historia så blir man ändå så glad av att läsa den, för den är så bra. Kieri skriver så fint. Det är ett berättande som närmast kan beskrivas som stillsamt, men som ändå rör vid de mörkaste djupen och vid den spirande glädjen. Ett riktigt gott hantverk helt enkelt.

Vi får i vartannat kapitel följa Martin och Sasha som berättar i första person. De lever ganska besvärliga liv, beroende på att de har en del jobbiga vuxna i sin tillvaro. Men det finns också bra vuxna ikring dem och de hanterar sina flackande liv väldigt kompetent. De navigerar mellan olika hem och olika vuxnas olika ståndpunkter, tar sig fram och håller sina huvuden högt, var och en på sitt håll. Det är de som är ensamvargarna. Inte för att de direkt gillar att vara ensamma, utan kanske snarare för att de inte krusar några halta höns. De gör sig inte till för att vara med, de går sin egen väg.

I utkanten av den enes synfält skymtar den andre fram, och vi läsare förstår att så småningom måste dessa bådas vägar korsas. Det tar dock längre tid än vad man från början tror.

Den här boken kommer att leva kvar länge hos mig, tack vare sina fint tecknade personporträtt. Inte bara Martins och Sashas, utan också de runt omkring dem. Till exempel Martins farmor, översättaren, som tonar fram som typisk för den nya tidens barnboksfar- eller morförälder. Likt exempelvis Charlotte i Jenny Jägerfeldts böcker om Sigge eller Elin Eks Biggan och Göran i Athena-böckerna, är hon ingen tant som sitter i en gungstol med bullar och stora famnen redo. Den här sortens far- och morföräldrar är 40-talister som inte är färdiga med karriären och som är sanningssägare snarare än tröstare. Jag tror att vi kommer att se fler av dem framöver.

Passar sjuan-ettan på gymnasiet.

Alma Freng och solfångarna

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Alma Freng lever i ett auktoritärt samhälle där Storminister Gabriella Grubel detaljstyr innevånarnas vardag och kontrollerar polisväsendet. Hon och hennes pappa flyttar ofta, aldrig hinner hon få några vänner. Och nu är det dags igen. De flyttar från storstaden till en stillsam liten ö. Men tillvaron där blir allt annat än stillsam för Alma. Det som händer är att hennes farmor Elionora dyker upp. Hon avslöjar för Alma att hon tillhör ett magiskt folk som kan styra tiden och flyga med solstrålar. Almas pappa har tagit avstånd från livet som solfångare och vägrar träffa sin mamma. Alma börjar dock träffa Elionorna i smyg för att steg för steg bli en av dem. Men det är farligt, inte mist för att Gabriella Grubel hatar solfångarna.

”perfekt för alla som älskar Harry Potter” står det på omslaget och jag måste säga att få böcker tjänar på att jämföras med denna klassiker, inte Alma Freng och solfångarna heller, men det är ett spännande och originellt äventyr. Farmor Elionora är skillrad som en ganska brysk person, ingen gullefarmor precis, och Alma hamnar i flera riktigt skrämmande situationer. Jag tror den passar bra i fyran-sexan och även som högläsning.

Överallt och ingenstans

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Oskar Kroon
Illustrationer: Joanna Hellgren
Brombergs 2020
Hcf
134 sidor

Alla som levt vardagslivet med en familj vet att det sällan är så som i barnböckerna. Där alla är bästisar, fredagsmyset perfekt och om något blir fel säger man genast förlåt och blir sams igen. Tvärt om kan det vara så att småsyskon skriker, pappa tror inte på fredagsmys, mamma vill helst inte hälsa på farmor, man blir osams med sin bästis, förlåt är ens allra svåraste ord och pappa blir sjukskriven för att han tappat bort sig själv.

I Oskar Kroons bok från förra året är det Liselott, som alla utom farmor kallar Sillen, som är huvudperson. Hon är bästis med Nikolaj. Han är väldigt intresserad av naturvetenskap. Sillen är mer intresserad av sporttabeller, men de är bästisar ändå och hänger jämt ihop. Ibland sysslar var och en med sitt, men det är ändå roligare när Nikolaj är med tycker Sillen. Men när båda två är stolta och envisa kan vad som verkar som ett litet missförstånd bli ett enormt drama. Sen dör farmor också och pappa slutar städa.

I den här stillsamt högdramatiska skildringen av vardagslivet – så som det oftast inte ter sig i barnböckerna – bjuds inte på några sockersöta försoningsscener. Visserligen kommer pappa upp ur sängen, Sillen och Nikolaj blir vänner och det blir en vit jul. Men Kroon slänger ändå in en skidsemester med kräksjuka i epilogen för att inte ge oss några falska förhoppningar om att familjelivet skulle vara rosenrött.

Detta är en bok för högläsning med lågstadiebarn. Kanske också som läsegruppsbok i trean med goda läsare.

Frallan möter Frallan

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Sara Ohlsson
Illustrationer Lisan Adbåge
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf

När första Frallanboken (Frallan är bäst) kom 2018 föll hela bibliotekariesverige pladask. Två år senare kom uppföljaren, Frallan räddar världen och vi var i stort sett lika nöjda. I de böckerna mötte vi mest Frallan hemma, med mamma och mormor och lite med mormors kille Klaus. Sen har det kommit två Frallanböcker till, Frallan har en hemlighet och Frallan och kärleken och i de har Frallan förflyttat sig ut i världen, börjat skolan och fått en bästis.

I nyaste Frallanboken börjar en ny elev i Frallans och Esters klass. En pojke som också kallas Frallan.
Först tänker Frallan att det kan vara kul med en till Frallan, hon har aldrig förr känt en annan Frallan. Men det känns konstigt. Och den nya Frallan är skrytig och inte särskilt snäll.

Det blir så klart bra till slut, och ska jag klaga på något i denna i övrigt helt härliga bok, så är det kanske att slutet blir lite väl sockersött. Men å andra sidan: i den bästa av världar är de dumma bara ensamma och osäkra och ett snack med en frejdlig mormor löser världens alla problem. Och kanske ska vi bara låta Frallan och Frallan vara där: i den bästa av världar.

Passar för högläsning för f-1.

Livets hårda skola

klaraonnerfalt2 kommentarer

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.

Nattexpressen

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Karin Erlandssonnattexpressen
Illustrationer: Peter Bergting
Bonnier Carlsen/Schilts & Söderströms 2020
Hcg
221 sidor

Danja och hennes familj ska fira jul i mormors hus, en nedlagd station, precis som alltid. Men inget blir som vanligt. Mormor är inte som hon brukar, hon har börjat tappa bort sig själv och redan första kvällen, på den traditionella decemberfesten, försvinner hon. Alla ger sig ut för att leta och mamma är förtvivlad. Men på natten efteråt händer något märkligt. Danja hör ljudet av tåg mot räls och går ner för att titta. Ett gammalt ånglok har stannat vid perrongen.

Det här är en bok i 24 kapitel, tänkt att räcka från första december fram till jul. Det är en berättelse om nattliga äventyr, magi, glömska och saknad. Nattexpressen, som tåget kallas, härbärgerar olika udda existenser som kommit bort sig i tillvaron. Det är också ett mysterium med en försvunnen nyckel, en stulen speldosa och en pojke som håller på att blekna bort.

Den som väntar sig samma sällsamma sagoton som i Erlandssons böcker i serien Legenden om Ögonstenen kommer här att finna något annat och lite enklare. Det är en del tvära kast och turerna i berättelsen är inte alltid helt självklara att hänga med i. Men det är ett habilt juläventyr som absolut kan passa för högläsning veckorna i advent. Passar som trean till femman.

Harpa

klaraonnerfaltLämna en kommentar

A. Audhild Solbergharpa
B. Wahlströms 2020
uHce
207 sidor

Solberg är mest känd på svenska för sin serie om superbithcarna. Detta är något hel annat. Visserligen finns en liten del relationsroman med här också, men i första hand är det en äventyrsberättelse. Författaren själv har sagt att den är skriven utifrån hennes egen värsta mardröm och förlaget lanserar den som thriller eller skräck. För mig blir det aldrig riktigt så läskigt, men boken vann en stor bokhandelskedjas barnbokspris i Norge förra året och folk försvinner, dör eller skadas för livet i denna skröna, så visst har den potential för den som är sugen på skräck.

Den handlar om Agnes som ska vara hos sin morbror på landet på höstlovet (det är ju i Norge, där har de uppenbarligen inte läslov). Hon ser inte fram emot att byta Oslo mot byhåla Elverdal. Dels har hon noll och inget gemensamt med sin jämnåriga kusin Sindre, dels har hon varit med om en obehaglig och oförklarlig upplevelse senast hon var där.

Det börjar med att Agnes väcks en tidig morgon av jaktlaget som är på väg ut. Lite senare på morgonen kommer hennes morbror tillbaka med en av jägarna som blivit allvarligt skadad. Han har blivit attackerad av… ja vad? En duvhök säger läkarna på sjukhuset. ett lodjur med skabb tror någon annan. Agnes morfar har sin egen teori. Det är Harpa, ett legendomspunnet väsen som sedan urminnes tider sått skräck i skogarna kring Elverdal. Och när Agnes hör om Harpa inser hon att hon själv sett den. Men varför vägrar hennes mamma att prat om det?

I korta kapitel och under fyra dagar får vi följa händelseutvecklingen i Elverdal. Det är inte bara Agnes perspektiv vi följer utan även hennes kusin Sindres, och hans jämnåriga kompisar Ben och Tyra. Det är ganska mycket text men ett gott driv i berättandet. Kan passa från femman och uppåt.

Kråkorna

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Anders Fagerkrakorna
Illustrationer: Peter Bergting
Natur & Kultur
Hci

Någon återvänder genom skogen till ett övergivet hus. Där vilar en historia av misstro och lögner. Över platsen vakar fåglarna. Inne i huset är det fullt av lappar med budskap. Varningar, uppmaningar. Den som återvänder har ärvt huset, historian, sorgen och mörkret som ruvar där. Men varför vill hen återvända?

Det är en dunkel, snårig och sårig berättelse Anders Fager ger oss. Om en relation byggd på svek och familjeband av sorg och hat. Peter Bergtings illustrationer är ödesmättade, vackra och dolska. Man tingas tyda en smal, otillgänglig skrift, som hemliga budskap krafsade i marginalen, på samma sätt som huvudpersonen försöker förstå vad som hänt, vilka minnen platsen döljer och varför hen blev den hen blev.

Förlagets rekommendation på 12-15 år tycker jag är ganska rimlig, men även en äldre målgrupp kan ha stort utbyte av den hr berättelsen som tar upp mycket svåra ämnen som utanförskap och rasism.

Rick

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Alex Ginorick
Lilla Piratförlaget 2020
Hcg
206 sidor

Rick börjar sexan, ny skola och lite grann ett nytt skede i livet. Han är fortfarande bästis med Jeff, men något med hans gamla vän börjar skava. Eftersom hans storasyster givit sig av till college är han enda barnet kvar hemma, och det blir hans uppgift att ta över söndagsträffarna med farfar, något som han inte alls ser fram emot eftersom han inte känner sin farfar speciellt väl.

Rick är uppföljaren till George, som handlar om en transtjej. Och Ricks bästis Jeff är ingen mindre än den elake mobbaren i George. I den här boken hamnar Melissa (som inte använder namnet George längre) och Rick i samma klass och Rick börjar, utan att våga säga något till Jeff, hänga med på tisdagsmötena på Regnbågen, en elevförening för hbtqia+ -rättigheter. Han börjar fundera på var han själv står och står för, vem han själv är och identifierar sig som.

Det här är en bok med ett ärende, en som man läser mer för att öka förståelsen för sin och andra människors livssituation och för värdegrundsdiskussioner än för dess litterära värde, och inget ont om det. Själv blir jag lite villrådig över alla dessa tolvåringar med så tvärsäkra övertygelser om sin sexuella identitet. En del barn är säkert väldigt säkra, så tidigt, men är alla det? I den här boken uttrycker Alex en del tvivel och hans farfar förklarar att nu är det så här, senare kan det vara på ett annat sätt, saker förändras, identiteter kan skifta. Det är en bra motvikt mot de säkra barnen i Regnbågsklubben. Jag har själv inte läst George, den här boken går bra att läsa helt fristående. Den passar för mellanstadiet och fungerar fint som högläsning.

Ella och alla djuren

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Matt Haig
Alfabeta 2020ella-och-alla-djuren
Hcf
241 sidor

Ella besitter en fantastisk förmåga. Hon kan nämligen tala telepatiskt med djur. Inom familjen kallar de det ”Talangen” och de försöker att hålla Ellas förmåga hemlig. För det finns de som är beredda att utnyttja Talangen för sina egna syften och som inte väjer för att gå över lik för att nå sina mål.

Tyvärr uppstår ideligen situationer då Ella, trots att hon lovat sin pappa att inte göra det, lyssnar på djuren och hjälper dem. Eller att hon måste ingripa för att rädda någon. Dessutom påstår mormors synska skäggagam Platon att det är absolut livsviktigt att Ella tränar upp sin förmåga. Så vem ska hon lyda, pappa eller mormor? Dessutom älskar Ella djur, alla djur, även de äckliga och hon vill gärna prata med dem och hjälpa dem.

Den här boken är i första hand en högläsningsbok som passar från tvåan. Men den kan så klart även gå för väldigt duktiga läsare från samma ålder och uppåt.