Järnulven

Siri Pettersen
B. Wahlströms 2021
uHce
516 sidor

Det finns en sak som är extremt irriterande med Siri Pettersens böcker. Och det är att man vill ha fortsättningen omedelbums. Att vänta ett år eller mer på en uppföljare känns omöjligt när man varit inne i hennes spännande världar under några hetsigt intensiva läsdagar. För mig blir det sådana dagar när jag likt en junkie lever för nästa lässtund och funderar över när jag nästa gång ska kunna smyga mig undan för att öppna boken utan att familjen eller jobbet blir allt för åsidosatt.

På baksidan till Järnulven står det att den ”utspelar sig i samma universum” som Korpringarna. Det är ju en lite komplicerad sak att påstå, eftersom Korpringarna, Pettersens förra fantasytrilogi, utspelar sig i olika världar. Den börjar i Ymslanden men gör också en utflykt till vår värld. Pettersen svingar sig mellan fantasyns olika undergenrer, vad man tar för high fantasy i första boken blir urban fantasy i den andra.

Här är vi i staden Náklar. Vi träffar Juva som är jägare, vargjägare mer bestämt. Hon har funnit sin familj i jaktlaget och gör allt för att komma så långt som möjligt från sin mors familj som är blodläsare. I blodläsarhuset har hon aldrig känt sig trygg, hon har plågats av hjärtklappning och oro. Blodläsarna är högt hållna i Náklar och tjänar stora pengar på att läsa folks blod och förutspå deras framtid. Juva ger inte fem öre för de förmågorna, hon har sett tillräckligt under sin uppväxt för att veta att det är påhitt, myter och lögner.

I Náklars centrum finns Náklaringen, portarna som drivs av vargblod och som gör att man snabbt kan resa mellan olika delar av riket. Det är därför vargjägarna behövs. Men en del av vargblodet verkar komma på avvägar och säljs till de som brukar och missbrukar det och i värsta fall drabbas av ulvsjukan och måste dödas. Juva vill ta reda på hur och stoppa det.

När Juvas mamma dör ställs det mesta på ända för henne. Mamman vill att Juva ska ta över, en sanning som Juva försöker mörka, och Juvas lillasyster vill väldig gärna axla maktpositionen som blodläsare. Så ett tag verkar det som att Juva ska få fortsätta med sitt jägarliv som hon så gärna vill. Men ödet vill annorlunda, hennes värld vänds uppochner ner en gång till och hon får veta saker som ändrar vilka val hon kan göra.

Kopplingen till Korpringarna då? Ja, dels börjar den här boken med att kraften börjar strömma in i Juvas värld igen, efter att ha varit borta i århundraden. Något som vi kan misstänka att Hirka är ansvarig för. Dessutom finns en central person, en varelse, som läsare av Korpringarna kommer att känna igen.

Oupphörligt spännande, välskrivet och ett så fint spunnet universum där varje detalj känns trovärdig. Det är en ganska våldsam historia, så allt för unga eller känsliga läsare kanske ska tänka sig för, men jag tycker den kan passa högstadiet och uppåt. Hoppas att den även hittar många vuxenläsare.

Vem har sagt något om kärlek? – att bryta sig fri från hedersförtryck

Elaf Ali
Rabén & Sjögren 2021
uHc
234 sidor

Elaf Ali kommer till Sverige med sin familj som fyraåring. De landar i Fjälkinge strax utanför Kristianstad. Hon har två äldre bröder och det ska bli två systrar till innan familjen är komplett. Hennes föräldrar har samma yrken som mina: mamman lärare, pappan läkare. Skillnaden är att de aldrig får praktisera de yrkena i Sverige.

I Fjälkinge finns ingen annan med utländsk bakgrund. Ändå har den lilla Elaf det ganska bra. Hon har en bästis, klarar sig bra i skolan. Men när hon redan som tioåring får sin första mens förvandlas hennes verklighet i ett slag. Nu räknas hon som kvinna och hennes liv begränsas och kontrolleras ner till minsta minut enligt de hedersnormer som är viktiga för hennes föräldrar.

Alis berättelse om uppväxten och ungdomen, då hon långsamt, myrsteg för myrsteg, gör sig fri från familjens krav och lyckas välja sin egen väg, är varvad med faktainslag om hedersnormer och intervjuer med pappan och andra släktingar. Det gör den till en bok både för identifikation och för hjälp.

Elaf är i tioårsåldern när mordet på Fadime Sahindal skakar Sverige. Hon läser allt hon kommer över om Fadime. Hon har aldrig tidigare hört om någon i Sverige som levt så som hon gör, men att Fadime är så gammal, 26 år, och ändå inte får leva som hon själv vill, kan hon inte släppa. Fadimes död påverkar Elaf. Hon blir mer försiktig. Mer listig kanske. Hon väljer sina strider för att spara krutet tills när det verkligen behövs. Men det gör henne också mer rädd. Skulle verkligen hennes pappa också vara beredd att mörda?

Men detta är en saga med lyckligt slut. Eller i alla fall halvlyckligt. För Alis pappa lyssnar på sin dotter och förstår att han måste anpassa sig efter det som gäller i det samhälle han lever i och han tar till sist kraftigt avstånd från hedersnormerna. Mamman däremot blir allt mer religiös och släpper inte sina strävanden efter att hålla uppe fasaden inför släktingarna i hemlandet och att försöka hitta en bra make åt sin dotter.

Det här är så klart en oerhört viktig bok. Ali skriver att det här är boken hon önskar hade funnits när hon själv växte upp. Om den kan hjälpa andra, både barn och föräldrar, att komma vidare så kan den rädda liv, för ”hedersnormer är inget annat än gift som långsamt suger livslusten ur en”.

Elaf Ali är journalist och kan sitt skrivarhantverk. Språket flyter klart och rakt och berättelsen om flickan Elafs uppväxt är spännande läsning. Både mamman och pappan spelar av naturliga skäl viktiga roller i berättelsen, men om syskonen är det förhållandevis tyst. Systrarna nämns lite i slutet av boken, inte minst i termer av att Elafs kamp sopat vägen för dem. Bröderna figurerar knappt alls, utom vid ett tillfälle när den äldsta brodern rycker ut och med en improviserad lögn räddar sin syster när en kille ringt henne hem. Kanske är det av hänsyn till deras integritet, men man kan inte låta bli att undra var de varit, om de varit blinda för Elafs kamp, fört sin egen eller varit föräldrarnas lydiga redskap?

Boken är klassad som ungdomsbok, alltså skönlitteratur, men strängt taget är det ju en biografi och faktainslagen gör också att den närmar sig facklitteratur. Den passar för goda läsare från femman och uppåt och även för vuxna samt på gymnasiet.

Vandraren

Jesper Danielsson
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
297 sidor

Ett litet frö av något, en varelse, ett väsen eller i alla fall någon slags livsform, ligger i dvala i årmiljoner i rymdens oändlighet. Men av slumparnas slump följer det här fröet, eller vad det nu är, med en liten sten ner i en fjällsjö utanför Kiruna. Där befinner sig sedan en sommar Jet på sin första fjällvandring med pappa och farfar. Med finns också hennes älskade hund Banjo. ”Fröet”, som i boken får namnet Vandraren, har tagit över nått litet djur och börjat vakna till liv och utvecklas. Det tar sig sedan vidare till en fisk och utvecklas lite till. Och när Banjo dricker ur fjällsjön flyttar Vandraren vidare till honom. Intet ont anande har Jet och pappa med sig en alien med mål att ta över planeten när de återvänder till Stockholm efter fjällsemestern.

Som nu kan läsa är premisserna för den här boken riktigt riktigt spännande. Hur spännande det hade kunnat bli får vi tyvärr inte veta. Jesper Danielsson kör tyvärr i diken när han låter Vandraren själv berätta i vart annat kapitel om hur den genomgår sina utvecklingssteg, läser in koder från värddjuret och vad den nu håller på med. Det blir tjatigt och långtråkigt. Dessutom börjar Jet snart få drömsyner, en stor del av berättelsen utspelar sig i hennes drömmar (som hon själv inte tolkar som drömmar utan som budskap från någon, vilket de också visar sig vara) med långa och upprepande beskrivningar av en planet med blå sand och de varelser som lever där. Dessa syner är också det som leder fram till slutet som är av ”deus ex machina”-slag och åtminstone för den här läsare lämnar en hel del övrigt att önska.

Så ”Andlöst spännande” som baksidestexten utlovar blir det tyvärr inte efter de två första kapitlen.

När jag har bokklubb med mina elever brukar jag fråga dem vem de tycker ska läsa den boken de pratat om. Om jag skulle ställa mig själv den frågan nu är svaret någon med mycket egen fantasi, som kan spinna vidare på den otroligt obehagliga och spännande ursprungspremissen i den här boken. Och någon med god läsförmåga och bra tålamod som kan ta sig igenom alla Vandrarens oändliga kopiering av koder utan att tappa intresset.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej

Ebba Hyltmark
Hegas 2021
uHc
74 sidor

Ebba Hyltmark har gjort en raketkarriär från när hon debuterade som gymnasieelev med Alla suger och det är ingens fel 2018. 2019 kom Jag kan nästan känna solen och i år kommer hennes lättlästdebut. Det är en berättelse som enbart utspelar sig i huvudpersonenen Vanessas chattkonversationer. Det är ett spännande grepp, men det kräver lite pusselbitsläggande av läsaren, så även om textomfånget är begränsat är det inte helt lättläst. Eller i alla fall inte för alla.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej utspelar sig kring efterspelet av en fest. Något har hänt som inte borde ha hänt. Hon messar med sin bästis, sin pojkvän, sin mamma och en gammal kompis för att försöka få reda i sina känslor och sitt liv, som hon nu rört till så förfärligt.

Slutet är gott, men också lite öppet och jag tror att många kommer att vilja fortsätta att följa Vanessa. Den här boken är första i serien ”Nevermind”, vilket låter lovande. Passar högstadiet.

Spöksomrar

Mårten Melin
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
239 sidor

Ett rum i ett sommarhus där man hör ödslig gråt och ser saker som inte finns genom fönstret. En gammal säng som invaderar ett rum och ger de värsta mardrömmar. En ö där ett spöke som tar besökarna i besittning regerar.

Allt detta kan man läsa om i Mårten Melins senaste mellanåldersbok från Rabén & Sjögren. Boken är lite ovanlig i sin form. Den innehåller tre fristående, lite längre spökhistorier. Berättelserna, ”Romanetter” kallar Melin dem själv, hålls samman av att de alla utspelar sig under sommaren. Men det finns också fler teman som går igen. Vuxna som inte riktigt lyssnar är ett, kråkfåglar som dyker upp i avgörande ögonblick är ett annat.

Boken och berättelserna är inramade av Lina Neidestams fantastiskt snygga, fantasieggande illustrationer som ger dem extra doft och färg. Det är snyggt och bjussigt genomarbetat från omslag, till läckra tapeter och en dubbelsidig teckning som inledning till varje avsnitt.

Själv tycker jag att den mellersta berättelsen, Vintage är absolut obehagligast. Om Sebastian vars mamma är galen i gamla saker och driver en antikvitetsblogg. När hon köper en säng till sin son får han genast de mest verkliga och obehagliga mardrömmar, och inte nog med det. Det finns en närvaro i hans rum och det spökar till och med i hans Minecraftvärld.

Sängen! Det ska ju liksom vara ens trygga hamn, även om det finns något otäckt under sägen är man trygg om man bara drar täcker tätt omkring sig. Och ännu mer otäckt blir det när mamma bryr sig mer om snygga bilder till sin bok om vintage än om att Sebastian klagar på sängen.

I alla berättelserna finns det i alla fall någon som lyssnar och hjälper huvudpersonen. Det kan vara en granne eller en kompis. Och alla berättelserna slutar med att gåtan löses.

Trots titeln ska boken inte förväxlas med Melins populära ”Spöksystrar”-serie för nybörjarläsare. Den här passar trean till femman.

Nattkorpen

Johan Rundberg
Natur & Kultur 2021
Hcg
184 sidor

Det börjar med ett spädbarn som lämnas bort att tas hand om av andra. Men det är egentligen inte det som får mig att tänka på Philip Pullmans nya trilogi ”Boken om stoft” när jag läser Johan Rundbergs första bok i serien ”Månvind och Hoff”. Det är istället det helhetsgrepp om berättelsens universum som gör att man som läsare känner sig helt trygg i berättarens händer.

Kanske är det också i viss mån Mika. En huvudperson som lever lite utanför samhället, en flicka som blivit kvar på barnhuset på Drottninggatan och som nu jobbar där. En flicka som är klok och snabbtänkt, som lärt sig att lägga märke till detaljer för att överleva i en värld där hon är villebråd för vem som helst.

Barnet som lämnas är den gåta som man tror att man ska få svar på i den här berättelsen, men istället leder inlämnandet av bebisen till helt andra spår. Mika får kontakt med polisen Waldemar Hoff, som inser att han har nytta av Mikas förmåga att lägga märke till detaljer och dra slutledningar. De två blir ett osannolikt par som löser kriminalfall i ett historiskt, vintrigt Stockholm.

Förutom det osannolika i att en polis skulle slå sig ihop med en barnhusunge är de historiska detaljerna fint återgivna. Nöden, hungern, våldet är ständigt närvarande i Mikas Stockholm. Förutom spädbarnet som inleder berättelsen läggs andra trådar ut som borgar för fler spännande berättelser om Månvind och Hoff.

Passar mellanstadiet, ypperlig som högläsning.

Nattexpressen

Karin Erlandssonnattexpressen
Illustrationer: Peter Bergting
Bonnier Carlsen/Schilts & Söderströms 2020
Hcg
221 sidor

Danja och hennes familj ska fira jul i mormors hus, en nedlagd station, precis som alltid. Men inget blir som vanligt. Mormor är inte som hon brukar, hon har börjat tappa bort sig själv och redan första kvällen, på den traditionella decemberfesten, försvinner hon. Alla ger sig ut för att leta och mamma är förtvivlad. Men på natten efteråt händer något märkligt. Danja hör ljudet av tåg mot räls och går ner för att titta. Ett gammalt ånglok har stannat vid perrongen.

Det här är en bok i 24 kapitel, tänkt att räcka från första december fram till jul. Det är en berättelse om nattliga äventyr, magi, glömska och saknad. Nattexpressen, som tåget kallas, härbärgerar olika udda existenser som kommit bort sig i tillvaron. Det är också ett mysterium med en försvunnen nyckel, en stulen speldosa och en pojke som håller på att blekna bort.

Den som väntar sig samma sällsamma sagoton som i Erlandssons böcker i serien Legenden om Ögonstenen kommer här att finna något annat och lite enklare. Det är en del tvära kast och turerna i berättelsen är inte alltid helt självklara att hänga med i. Men det är ett habilt juläventyr som absolut kan passa för högläsning veckorna i advent. Passar som trean till femman.

Annie, flickan från havet

David Almondannie-flickan-fran-havet
Illustratör: Beatrice Alemanga
Berghs 2020
Hcg
60 sidor

I den här lite sällsamma och väldigt vackert illustrerade berättelsen får vi träffa Annie som inte känner sig som de andra. I skolan funkar det inte och hon lider av någon slags anfall som får henne att svimma och försvinna från världen. Helst av allt vill hon simma i det kalla havet som finns utanför hennes och mammas hus i norra England. Annies mamma målar stenar, gör små konstverk de säljer till turister och sjunger sjömansvisor på puben. Hon säger att allting har en historia, en berättelse. Men vilken är Annies berättelse? Var kommer hon ifrån, vem är hennes pappa och kan hon kanske vara en varelse från havet?

Jag tänker att detta är en på samma gång övertydlig och lite snårig berättelse om att vara utanför normen eller känna sig annorlunda. Om att träda över gränsen från barndom till vuxenliv. Om att finna sig själv och sin identitet.  De fina bilderna kan kanske hjälpa den att hitta sina läsare, men samtidigt är anslaget i både text och bild lite barnsligare än 9-12 som anges som bokens målgrupp, även om innehållet kräver sin läsare. En svår placerad bok, med andra ord.

Humlan Hanssons hemligheter

Kristina Sigunsdotterhumlan-hanssons-hemligheter
Illustrationer: Ester Eriksson
Natur & Kultur 2020
Hcg
108 sidor

Jag blir både chockad, fnissig och sorgsen av att läsa Sigunsdotters Augustprisnominerade mellanåldersbok. Jag slök den på en kväll. Texten är luftig och varvas rikligt med illustrationer, men innehållet är blytungt. Och roligt, som sagt.

Grundplotten är enkel. Humlan är sjuk i ett par veckor. När hon kommer tillbaka har hennes bästis Nour lierat sig med de ondskefulla (och också lite galna) hästtjejerna. Humlan blir helt ensam, förutom den svettluktande och ganska konstiga Vanten, som uppvaktar henne men som hon helst inte vill ha något att göra med. Hemma berättar hon inget. Inte heller något om att hon i smyg besöker sin faster Fanny på psyket där hon är intagen för depression. Och hon har fler hemligheter, Humlan. Som att hon ibland går ut mitt i natten och gör dåliga saker, som att sparka på lyktstolpar till de slocknar.

Boken genomforsas av en kärlek till den förlorade Nour. Allt hon är bra på, och allt roligt de brukade göra tillsammans. Alla hemligheter som bara Nour vet. Nu kanske de är inte längre säkra, när Nour är med hästtjejerna som ”…galloperade över skolgården i bara trosorna, skrattade och gnäggade”. Men då kan jag inte låta bli att lite chockat beundra de där farliga tjejerna. Gjorde de verkligen det? I bara trosorna? Inget är entydigt i den här boken. Det är ju Humlans dagbok vi läser. Hon kan skriva vad hon vill.

Den här berättelsen rymmer trots sitt ganska ringa omfång så mycket. Vi får små spår av en förälders olyckliga kärlekshistoria, svärtan som tar faster Fanny från Humlan, hierarkierna i skolan. Och vi får trots tyngden och mörkret ett ljust och sagolikt slut.

Det här är en svårplacerad bok, eftersom den är lättillgänglig textmässigt men inte innehållsmässigt. De svartvita illustrationerna är gjorda så att de ska kunna var Humlans egna, men de är också krävande i sin spretiga naivism. Humlan själv går i femman, så mogna läsare från trean och uppåt kan läsa. Men ännu hellre som gruppläsningsbok, för här finns hur mycket som helst att diskutera.

Landet som icke är

Kristina Sigunsdotterlandet-som-icke-ar
Illustrationer. Clara Dackenberg
Förlaget 2020
Hcg
Grafisk prosalyrik

Landet som icke är är namnet på Edit Södergrans sista och postumt publicerade diktsamling. Förmodligen skrev hon den är hon insjuknat i tuberkulos för andra gången, en sjukdom som tog hennes liv, endast 31 år gammal. Föreliggande bok, som lånat namn från denna diktsamling, är en prosalyrisk konstbilderbok för ovanliga läsare.

Berättelsen utgår från en flicka på ett sanatorium. Om natten vaknar hon ur en feberdröm och träder in i ett drömland. Det är Landet som icke är och Huset med de tolv rummen. En lyckokatt visar henne vägen. Sen träffar hon också sin syster som hon leker med i de olika rummens världar. Men ett mörker vilar över allt, det är Tärningskasterskan som alla varnar flickan för.

Det här är en text som inte väjer för det svåra, varken i ämne, struktur, ordval eller ordvändningar. Förutom att ha hämtat inspiration från Edit Södergrans liv och verk kan man finna influenser från exempelvis Alice i Underlandet och Allrakäraste syster. Illustrationerna är dova i sina färger. Fantasifulla men ödesmättade.

Flickan måste till slut möta sitt öde, Tärningskasterskan, men kärleken övervinner ondskan. Boken får ändå inget helt lyckligt slut, för korpen som bygger sitt bo flickans bröst finns kvar och ska snart föra henne vidare till Landet som icke är.

Kristina Sigunsdotter är också aktuell med den Augustprisnominerade Humlan Hanssons hemligheter. Clara Dackenberg har tidigare gjort en dryg handfull bilderböcker, däribland den mycket uppmärksammade Hemma hos Harald Henriksson. Klassning av en sådan här bok är svårt. Nu har den fått signumet Hcg vilket inte säger mycket om innehållet. Jag skulle vilja kalla det lyrik. Kanske passar den bäst som högläsning eller för försigkomna läsare från tio-elva år och uppåt. Den passar också utmärkt för vuxna.