Profetian om Beatrice

Kate DiCamillo
Illustrationer: Sophie Blackall

Kate DiCamillo är en underbar historieberättare. Det har vi varit varse ända sedan hennes första bok på svenska, Edward Tulanes fantastiska resa (2008). Både den och Sagan om Despereaux : som är berättelsen om en mus, en prinsessa, litet soppa samt en trådrulle som kom strax efter, har varit högläsningsfavoriter på många skolor. Jag är djupt förälskad i hennes mer realistiska svit om de tre flickorna som träffas som Ide Nees drillelever i Raymie Nightingales stora plan. Med Profetian om Beatrice är hon tillbaka i sagans värld. Men det är återigen en flicka, ett utsatt men starkt barn, som står i centrum.

Barnet är Beatrice, som hittas av munken Edik, sjuk, förvirrad och utan minnen. Som vanligt är djur centrala i Kate DiCamillos berättelser. Här är det en get, Answelica. Hon har tänder som är ”en spegel av hennes själ – stora, vassa och obevekliga”. Answelica är både folkilsk och våldsam, munkarna tror att hon är besatt av en demon. Geten bestämmer sig för att beskydda Beatrice, leda henne, eller följa henne dit hon går.

Men alldeles enkelt är det inte, för kungen är ute efter Beatrice. Det existerar nämligen en profetia som gör gällande att hon ska avsätta honom. Det krävs flera tursamma möten och modiga själar innan profetian lyckligen kan uppfyllas. Möten, kärlek och trofasthet mellan människor och djur är ett annat välkänt tema hos DiCamillo, liksom vindlande resor, så även här.

Det här blir en fin bok för högläsning från tvåan och uppåt. Den är också luftigt satt med ganska korta kapitel vilket underlättar för egen läsning i låg- och mellanstadiet. De stämningsfulla svartvita illustrationerna och vackra anfanger förhöjer känslan av medeltida saga.

Furan

Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren
Hcf
Bilderbok

En familj med två barn och nybyggarambitioner fäller några väldiga furor för att bygga sitt drömhus på sin drömtomt. Fram med motorsågen, här ska det bli en nystart. Men träden gör motstånd, de blöder, de barrar och krafsar på fönstren även efter att de huggits ner och hyvlats till plank. Det är nog till och med så att de spökar. går igen. hämnas och vill ta tillbaka det som var deras.

Färgerna är vackert naturnära, sandgult, brunt och grönt, men blir allt dovare ju närmre det hemska slutet vi kommer. De fina spretiga små detaljerna som vi förknippar med Lisen Adbåge finns med i viss mån, men det är i det stora hela ett mer avskalat intryck som hon bjuder på här.

Lisen Adbåges syster Emma Adbåge kom ut som civilisationskritiker redan i Gropen från 2018 och i Naturen från förra året tog hon den ett steg längre. Det är svårt att inte jämföra Furan med Naturen alldeles oavsett om de är skapade av två tvillingsystrar eller ej. Båda verken sätter människans relation till naturen i centrum och sätter strålkastarljuset på det ojämlika i förhållandet. Människan tvingar naturen till anpassning, men i ingen av dessa böckerna låter naturen sig kväsas. I Furan går författaren ett steg längre och låter naturen bli ond och hämndlysten. Naturen tvingar tillbaka det som till den hör. Det blir landsbyggdsgotik, en riktigt otäck skräckhistoria för förskolebarn, att läsa inte allt för nära sänggående.

Vitvivan och Gullsippan

Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?

Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.

”Varje dag blir det lunch med efterrätt.
När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’.
Då kan dom andra passa på att duka av och diska.
Nån ska ju göra det också.”


Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.

Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.

Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.

En bilderbok som passar alla åldrar.



Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Tidernas djur

Elin Ruuth
Illustratör: Johanna Magoria

Om djur i historien handlar denna lite annorlunda rimmade bilderbok av Elin Ruuth och Johanna Magoria. Djuren är historiska på lite olika sätt. Några är kända, som hunden Laika, hästen Marocco, lammet Dolly eller späckhuggaren Keiko. Andra är historiska i betydelsen utdöda, som dronten och pungvargen. Ytterligare ett gäng är mer kända som viktiga under en särskild tidsperiod, dit hör till exempel de loppspridande pestråttorna och Egyptens mumifierade katter.

Varje djur får ett uppslag med helsidesillustration och en dikt i två strofer. Rimmen ligger riktigt fint i munnen och är lätta att läsa högt. Illustrationerna är utsökta, i fylliga, lite dova färger.

Passar främst på lågstadiet, även om ämnet kan fascinera också äldre elever.

Gips – eller när jag fixade hela världen på en dag

Anna Woltz
Lilla piratförlaget 2021
Hcg
200 sidor

Förra året kom Anna Woltz för första gången ut på svenska med Alaska och fick genomgående väldigt fina recensioner. Själv läste jag den högt för en mellanåldersunge i min närhet och den kom oss så nära att jag nästan ångrade mitt tilltag. Blev det för nära, för starkt? Skulle det göra ont? Men nej. Bra litteratur har den fantastiska egenskapen att den möter varje barn, varje människa, där den är.

I Alaska mötte vi två familjer i kris och det gör vi också här, eller det är faktiskt tre familjer mitt i avgörande skeden i livet, vars öden flätas samman en väldigt snöig dag på ett sjukhus. Huvudpersonen Fitz familj är nyskild. Men eftersom en olycka sällan kommer ensam inleds den första pappadagen i den nya lägenheten med en avskuren fingertopp. Det är inte Fitz fingertopp som åker av, utan lillasyster Bentes. Sedan blir det en lång dag i det mikrokosmos som ett sjukhus kan utgöra.

Fitz träffar Adam som har en inte helt färdig lillebror i en kuvös och Primula som fått en ny hjärtklaff. Utanför faller snön allt tätare. Fitz tänker att sjukhuset är som en snöglob fast tvärt om, det är på utsidan snön faller. Där inne pågår sjukhuslivet precis som vanligt. Folk äter, sover, blir kära eller träffar nya vänner. Utanför faller till sist mörkret över den igensnöade världen.

Hela världen är kanske inte fixad när Fitz så småningom åker hem från sjukhuset på kvällen. Men hennes egen värld är betydligt mer hel, skilsmässan till trots. Och det gäller även för flera av de personer hon möter under dagen. Vi läsare har fått ett spännande äventyr i kammarspelsformat och kärlek på lasarett, vem kan önska sig mer?

Översättningen till svenska flyter smidigt och sjukhusmiljöerna känns realistiska. Gips… kom ut innan Alaska på originalspråk. Jag hoppas att Lilla Piratförlaget hittar fler böcker på av Anna Woltz att översätta så att hon kan bli en lika känd och älskad författare här som hon är i hemlandet Holland. Passar fyran till sjuan och gärna som högläsning.

Ingenting och ALLT

Naima Chahboun
Illustrationer: Magdalena Cavallin
Rabén & Sjögren 2021
Bilderbok

Det här är en bok som kliar och skaver. En bok full av frågor, som visserligen får svar, men som ändå ger en ännu fler frågor. Hur började allt? Vad betyder oändligt? Hur smakar en dinosaurie? Texten är i form av en dialog mellan ett jag och ett du. Kanske ett barn och en vuxen, kanske mellan två barn som leker. Illustrationerna i detaljrik, näst in till plottrig, kollageteknik ger heller inga svar, utan bara fler frågor.

Vad vill boken? Vem ska läsa den? Vad är den bra för? Det är frågor vi ofta ställer till barnlitteraturen, men Chahboun och Cavallins bilderboksdebut ställer sig ovanför den typen av frågor. Här är det upp till läsare att ta emot det de vill och kan och göra sina egna tolkningar, ställa sina egna frågor och prova sina egna svar.

Kanske är boken en slags uppföljning, fast för barn, till Naima Chabouns diktsamling Äpplen och päron från 2019. Jag har inte läst den, men den beskriv med ord som även kan passa in på Ingenting och ALLT, den spänner ”bågen mot vetandets och förnuftets horisont”.

Den här boken kan passa barn som är i åldern för de stora frågorna, de som är nyfikna på dinosaurier och rymden. Men den passar lika bra att läsa med äldre barn. Alla som är redo att öppna sitt sinne för ett rejält ”mind fuck”, som min 12-årige medläsare kallade det.

Bergsklättraren

Karin Erlandsson
Schildt & Söderström, Bonnier Carlsen
Hcg
254 sidor

Nu har jag hunnit till den tredje delen i ”Legenden om Ögonstenen”, Karin Erlandssons fantasyepos. I den första boken, Pärlfiskaren möter vi Miranda, den bästa pärlfiskaren av alla, när hon ger sig iväg för att leta efter den sägenomspunna ögonstenen med den pratglada Syrsa hack i häl. Miranda och Syrsa ger av misstag bort Ögonstenen till den onda Iberis och i bok två, Fågeltämjaren har de slagit sig till ro i Norra Hamnstaden hos Lydia som är läkekvinna, men också pärlviskare som Syrsa, Men de undkommer inte Iberis och den makt hon förskansat sig genom Ögonstenen.

När den här boken börjar möter vi Miranda, Syrsa och Lydia på väg mot Östra Regionen. Där, djupt nere i bergen, har Iberis gömt Ögonstenen och Miranda vill ta den tillbaka. Lydia vill förstöra den och Syrsa vill helst inte alls vara där.

De möter människor med helt andra vanor än deras egna, en natur väsensskild från vad de är vana vid. Miranda har tidigare jobbat i bergen och vet hur man tar sig fram. Syrsa som är enarmad som Miranda klarar klättringen dåligt och hatar dem. Lydia trivs. Hon upptäcker att hon tycker om att klättra och som läkekvinna kan hon verka var som helst, överallt finns det folk som behöver hjälp.

Erlandssons finlandssvenska språkdräkt bidrar till ett lätt förhöjt intryck för den svenske läsaren. Det passar berättelsen utmärkt. Det är ett äventyr att följa de tre personerna på den riskfyllda resan men ännu mer att ta del av den spänning som utspelar sig inom den lilla gruppen. Ju närmre Ögonstenen de kommer, ju mer vill Miranda ha den. Hon är som en gamla alkoholist, som efter att ha varit nykter ett tag medan hon var skogshuggare i Norra Hamnstaden, nu åter smakat starkt och är beredd att sälja så väl sin själ som sina barn för att få mer. Och det krävs ett enormt offer för att Mirandas nyktra till igen och förstå vad som är det viktigaste i livet. Men då är det delvis för sent.

Det här är fantastisk högläsning för alla från fyran och uppåt. Nästa bok på min läshög är som tur är sista boken i serie, Segraren, för nu är jag väldigt nyfiken på hur det här äventyret ska sluta.

Nattkorpen

Johan Rundberg
Natur & Kultur 2021
Hcg
184 sidor

Det börjar med ett spädbarn som lämnas bort att tas hand om av andra. Men det är egentligen inte det som får mig att tänka på Philip Pullmans nya trilogi ”Boken om stoft” när jag läser Johan Rundbergs första bok i serien ”Månvind och Hoff”. Det är istället det helhetsgrepp om berättelsens universum som gör att man som läsare känner sig helt trygg i berättarens händer.

Kanske är det också i viss mån Mika. En huvudperson som lever lite utanför samhället, en flicka som blivit kvar på barnhuset på Drottninggatan och som nu jobbar där. En flicka som är klok och snabbtänkt, som lärt sig att lägga märke till detaljer för att överleva i en värld där hon är villebråd för vem som helst.

Barnet som lämnas är den gåta som man tror att man ska få svar på i den här berättelsen, men istället leder inlämnandet av bebisen till helt andra spår. Mika får kontakt med polisen Waldemar Hoff, som inser att han har nytta av Mikas förmåga att lägga märke till detaljer och dra slutledningar. De två blir ett osannolikt par som löser kriminalfall i ett historiskt, vintrigt Stockholm.

Förutom det osannolika i att en polis skulle slå sig ihop med en barnhusunge är de historiska detaljerna fint återgivna. Nöden, hungern, våldet är ständigt närvarande i Mikas Stockholm. Förutom spädbarnet som inleder berättelsen läggs andra trådar ut som borgar för fler spännande berättelser om Månvind och Hoff.

Passar mellanstadiet, ypperlig som högläsning.

Tjuven på Highland Falcon

M. G. Leonard, Sam Sedgman
Illustrationer Elisa Paganelli
Opal 2021
Hcg
307 sidor

Harrison, kallad Hal, måste följa med sin farbror på en jobbresa för att vara ur vägen när hans mamma ska in på sjukhus för att föda hans lillasyster. Hal vill inte åka ifrån sin familj. Han är inte säker på om han ens vill ha en lillasyster heller faktiskt.

Hals farbror är journalist och tågentusiast, och resan han tar med sin brorson på är inte vilken som helst, utan ångtåget Highland Falcons allra sista tur. En exklusiv tur runt England, Skottland och Wales med kungligheter och kändisar ombord. Och där det finns dyrbarheter finns det tjuvar, så det dröjer inte länge innan den första stölden äger rum, en exklusiv diamantbrosch försvinner. Ganska snart står det klart att det finns en diamattjuv på tåget. Och inte bara det, dessutom finns det en fripassagerare och en massa gulliga hundar.

Hur allt hänger ihop kan vi som läsare kanske gissa eller ana, men lösningen kommer inte förrän i nästa sista kapitlet. Då löser Hal gåtan och avslöjat tjuvens minst sagt okonventionella metoder i bästa Agatha Christiestil. Men innan dess har vi fått oss ett härligt läsäventyr, rikligt illustrerat med Paganellis fina pennteckningar.

Boken är den första i serien om ”Det stora tågäventyret” och fortsättes av Kidnappningen på California Comet (kommer i vår), Mordet på Safari Star (kommer i höst tror jag) och Hotet vid Dödmanspasset (2022). Passar som högläsning eller egen läsning i trean till femman.