Sorgliga böcker

Bara lite katastrof

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Johan Rundberg
Natur & Kultur 2025
Hcg
144 sidor

Johan Rundberg fick väldigt mycket uppmärksamhet, inklusive Augustpriset, för sin serie om ”Månvind & Hoff”. För oss som nördat ner oss sedan gammalt i barnlitteratur är han egentligen mer känd för sina böcker om ungar i nutid som inte har det helt lätt. Och en sån bok är Bara lite katastrof. Jag grät åtminstone två gånger när jag läste, en för att det var sorgligt, och en för att jag skrattade.

Vi möter Kinga som vill bli fotbollsproffs. Inte bara för att hon älskar fotboll, visar det sig snart, utan också för att hon behöver pengarna. Men vart Kinga än vänder sig så föregås hon av ryktet av sin storasyster Lo, som var en rejäl bråkmakare, både på fotbollsplanen och i skolan. Som tur är har hon en riktigt fin och trogen vän, Havanna. Framförallt vänskapen mellan de två tjejerna är så väldigt fint beskriven att man gråter.

När vuxna trasslat till livet och barnen möter förändringar de aldrig bett om och levnadsförhållanden som är orättvisa, då är det precis en sån vän som Havanna som alla barn borde ha. Detta är en riktigt fin och läsvärd bok om det stora och det lilla i livet. Om syskon, föräldrar, hundar, vänskap, fotboll, de perfekta skorna och om en muntlig redovisning om lemurer. Och allt detta i Knisslinge. Läs bara!!!

Vintersång

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Jean-Claud Mourlevat
Gilla böcker 2022
uHce
396 sidor

Jag måste erkänna att jag, när jag läst Jefferson, hade lite svårt att förstå den då nya ALMA-mottagarens storhet. Visst, det var en originell berättelse och inte minst starka scener av den typen som här målades upp inifrån ett slakteri, är något man sällan ser i barnlitteratur, men i övrigt kändes den småputtrig och lite bagatellartad.

Mourlevats senaste bok på svenska erbjuder något helt annat, och här kan man se att han kan vara en berättare av den dignitet som belönas med världens finaste pris ALMA.

I ett auktoritärt samhälle bor Helen på ett flickinternat. Reglerna är hårda, men flickorna är obrottsligt lojala med varandra. Detta utnyttjas av systemet. Om en flicka avviker, sätts en annan flicka i en fängelsehåla tills hon återvänder. Men var händer om hon aldrig gör det?

En kväll redan i oktober känner Helen att hon inte står ut en sekund till, hon bara måste få besöka sin trösterska. På vägen möter Helena och hennes följeslagare och bästa vän Milena två pojkar från det närbelägna pojkinternatet. Det blir ett möte som förändrar allt och som blir upptakten på ett äventyr som innehåller flykt, revolution, kamp på liv och död, livsfarliga hundmänniskor och trofasta hästmänniskor, överjordiskt vacker sång, kärlek och trofast vänskap.

Det är en berättelse med doft av saga, men med stråk av brutal verklighet inunder. Landet där Helen bor har tagits över av de hårdföra Falangisterna. De är maktlystna, föraktar svaghet och hyllar våld. Hur kunde de komma till makten? Folk var rädda, förklarar Milenas pojkvän Bart. Dessutom: ”trodde de att Falangen inte var så farlig, att de skulle skapa ordning och reda i landet, att man fick vänta och se.” Och nu har de väntat och sett och det är dags att göra motstånd.

Kanske är Vintersång en otidsenlig ungdomsroman, men den ligger ändå mitt i prick i vår samtid. Vi måste stanna upp och fundera på vem vi ger makten till i vår längtan efter ordning och reda, helst innan det går så långt att det behövs en revolution för att ta tillbaka den.

Passar högstadier och gymnasiet. Fin som högläsning.

För att vi hör ihop

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Klara Krantz
Alfabeta 2021
Hcg
220 sidor

Klara Kranz debuterade 2013 med ungdomsboken Ge mig arsenik, men fick sitt egentliga genombrott 2017 med Under odjurspälsen, också det en ungdomsbok. Nu har hon skrivit en berättelse för de lite yngre.

För att vi hör ihop berör de tidiga tonårens problematik, oviljan inför kroppens förvandling och den första sexualiteten och kärleken, men också en mycket tyngre fråga: den nattsvarta sorgen efter en nära väns död. Här finns teman som vi känner igen från Krantz tidigare böcker: vem vi är i förhållande till andra, sex och kärlek.

För att vi hör ihop utspelar sig på på Månas sommarö, Skälmö, och på två tidsplan. ”Nu” och ”Ett annat nu”, som kapitelrubrikerna heter och som i vart annat kapitel utspelar sig förra sommaren, då Måna och bästisen Alice som vanligt var tillsammans på ön. Och nu, då Måna tvingats åka tillbaka, trots att Alice inte längre finns, trots att Skälmö är Månas och Alices ö och att det känns omöjligt att vara där utan henne.

Det är en bok som inte riktigt låter sig placeras in i något fack och som kan behöva lite hjälp för att nå sina läsare. Ämnet är relativt krävande, samtidigt som omslaget signalerar en bekymmersfri Saltkråkantillvaro. De två tidsplanen, som bara skiljs åt av en rubrik och en liten vinjettbild, kan också vara kluriga att hålla isär för vissa läsare. Lotsas läsaren förbi de hindren kan detta vara en prefekt bok för de som vill läsa allvarliga, sorgliga böcker om verkliga ämnen. Passar femman till sjuan.

Farväl

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Du är min Bobby Jean

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Yrsa Walldén
Vox 2021
uHc
242 sidor

Yrsa Walldén är nu inne på sin tredje ungdomsbok sedan 2017. Det är utmärkt. I en tid då ungdomsböcker är en allt mer sällsynt vara är det kul att det ändå finns förlag och författare som framhärdar och författarskap att följa och se utvecklas.

I Du är min Bobby Jean är vi precis som i Flickvänsmaterial i tiden precis efter studenten. Men ämnesmässigt påminner den egentligen mer om Allt jag inte sa, den har liksom den ett större allvar och tyngd. Vi möter Hedda som satt sig i sin bil, en bil hon alleles precis fått, och bara kört. Vart ska hon? Bort, bara. Till världen ände kanske. Med sig på resan har hon Bruce som hon för en ständig dialog med och vars låtcitat blir kapitelrubriker i denna road trip-roman.

Vad som hänt Hedda rullas sakta upp. Sorgen hon bär på och de hon svikit och lämnat kvar oroliga hemma. Så småningom träffar hon Kajsa. Hon är också på flykt från något. Lite bättre utrustad än Hedda, med tält och sovsäck. Och en Jack Kerouac-pocket. De slår sig samman. Tillsamman kan de vara några andra än sina problem och glömma den verklighet som gör så ont en stund.

Återkommande teman från Walldéns tidigare böcker är de stora frågorna, känslorna och livskriserna. Sorg, kärlek, svek, vänskap. Hur man egentligen ska hantera den där ljusnande framtiden, det riktiga Livet, som ska ta vid efter studenten. Ett annat tema är att ge sig av för att bli en annan eller söka en förändring. Men det är också härligt att humorn från Flickvänsmaterial finns kvar i den här boken. Det är en mycket sorglig berättelse, men man märker att Hedda är en rolig och slagfärdig person under den krisande och sörjande ytan.

Att fly från sina problem innebär sällan att de försvinner. I bästa fall får man en paus från dem, i värsta fall blir de värre. I Heddas fall finns en väldigt kärleksfull familj och världens bästa bästis där och tar emot henne när hon är redo att återvända.

Plus för supersnyggt omslag. Passar högstadiet och gymnasiet.

Mitt käraste gyllene barn

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Christina Wahldén
Rabén & Sjögren 2021
Hcg
114 sidor

Mitt käraste gyllene barn är den tredje och (tror jag) avslutande delen i den svit mellanåldersböcker av Christina Wahldén som utspelar sig under och kring Andra världskriget. Alla bygger på ett i olika mån fiktionaliserat återberättande av faktiska livsöden. När det gäller den här följer vi Kaja Finklers öden, genom hennes egna berättelse, ganska precist. Wahldén har tillåtit sig färre egna tillägg än i till exempel Tulpanpojken.

Vi följer Kaja från 1942 då hon som sjuåring smugglas ut ur Warszawas getto, via en tid i en mindre stad, olika koncentrationsläger, befrielsen, vistelsen på olika anstalter för återhämtning i Sverige tills hon slutligen återförenas med sina mamma i Stockholm och reser med henne till New York där hennes morfar bor. Då är hon 11 år och har aldrig gått i skolan. Berövad hela sin barndom ska hon nu börja om i ett nytt land. Och inte heller det blir enkelt.

Det är verkligen en förskräcklig berättelse. Likväl måste vi vara tacksamma för att någon berättar den. För att den vuxna Kaja orkar dela med sig och att Wahldén skriver ner det. Hur kan något sånt här ha hänt? För inte så länge sedan?

Men det har ju hänt, och vi måste försöka förstå det.

Förstå Kajas resa från ett priviligierat liv som rabbinens dotter med skinnmuff och en omhuldande mamma, till att klara sig helt själv som litet barn under de värsta umbäranden i ett dödsläger. Förstå människans förmåga till anpassning, på gott och på ont. Förstå hur förfärliga saker strax blir normala, som att se döda ligga framför en på gatan (och senare i travar i lägret), men också förstå hur någon lyckas överleva, ta sig igen om och återanpassa sig till ett normalt liv efter det Kaja är med om.

Den här är märkt Hcg, det vill säga 9-12. Den kan absolut rekommenderas i åk 7-9 också, särskilt för de som behöver lättare läsning. Det finns inget alls barnsligt över tilltalet här och Wahldén har också inkluderat en del brev och tidningsartiklar som gör läsningen lite svårare. Jag skulle rekommendera den från 11 år och uppåt, gärna som högläsning.

Prinsen av Porte de la Chapelle

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Humlan Hanssons hemligheter

klaraonnerfalt1 kommentar

Kristina Sigunsdotterhumlan-hanssons-hemligheter
Illustrationer: Ester Eriksson
Natur & Kultur 2020
Hcg
108 sidor

Jag blir både chockad, fnissig och sorgsen av att läsa Sigunsdotters Augustprisnominerade mellanåldersbok. Jag slök den på en kväll. Texten är luftig och varvas rikligt med illustrationer, men innehållet är blytungt. Och roligt, som sagt.

Grundplotten är enkel. Humlan är sjuk i ett par veckor. När hon kommer tillbaka har hennes bästis Nour lierat sig med de ondskefulla (och också lite galna) hästtjejerna. Humlan blir helt ensam, förutom den svettluktande och ganska konstiga Vanten, som uppvaktar henne men som hon helst inte vill ha något att göra med. Hemma berättar hon inget. Inte heller något om att hon i smyg besöker sin faster Fanny på psyket där hon är intagen för depression. Och hon har fler hemligheter, Humlan. Som att hon ibland går ut mitt i natten och gör dåliga saker, som att sparka på lyktstolpar till de slocknar.

Boken genomforsas av en kärlek till den förlorade Nour. Allt hon är bra på, och allt roligt de brukade göra tillsammans. Alla hemligheter som bara Nour vet. Nu kanske de är inte längre säkra, när Nour är med hästtjejerna som ”…galloperade över skolgården i bara trosorna, skrattade och gnäggade”. Men då kan jag inte låta bli att lite chockat beundra de där farliga tjejerna. Gjorde de verkligen det? I bara trosorna? Inget är entydigt i den här boken. Det är ju Humlans dagbok vi läser. Hon kan skriva vad hon vill.

Den här berättelsen rymmer trots sitt ganska ringa omfång så mycket. Vi får små spår av en förälders olyckliga kärlekshistoria, svärtan som tar faster Fanny från Humlan, hierarkierna i skolan. Och vi får trots tyngden och mörkret ett ljust och sagolikt slut.

Det här är en svårplacerad bok, eftersom den är lättillgänglig textmässigt men inte innehållsmässigt. De svartvita illustrationerna är gjorda så att de ska kunna var Humlans egna, men de är också krävande i sin spretiga naivism. Humlan själv går i femman, så mogna läsare från trean och uppåt kan läsa. Men ännu hellre som gruppläsningsbok, för här finns hur mycket som helst att diskutera.

Landet som icke är

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Kristina Sigunsdotterlandet-som-icke-ar
Illustrationer. Clara Dackenberg
Förlaget 2020
Hcg
Grafisk prosalyrik

Landet som icke är är namnet på Edit Södergrans sista och postumt publicerade diktsamling. Förmodligen skrev hon den är hon insjuknat i tuberkulos för andra gången, en sjukdom som tog hennes liv, endast 31 år gammal. Föreliggande bok, som lånat namn från denna diktsamling, är en prosalyrisk konstbilderbok för ovanliga läsare.

Berättelsen utgår från en flicka på ett sanatorium. Om natten vaknar hon ur en feberdröm och träder in i ett drömland. Det är Landet som icke är och Huset med de tolv rummen. En lyckokatt visar henne vägen. Sen träffar hon också sin syster som hon leker med i de olika rummens världar. Men ett mörker vilar över allt, det är Tärningskasterskan som alla varnar flickan för.

Det här är en text som inte väjer för det svåra, varken i ämne, struktur, ordval eller ordvändningar. Förutom att ha hämtat inspiration från Edit Södergrans liv och verk kan man finna influenser från exempelvis Alice i Underlandet och Allrakäraste syster. Illustrationerna är dova i sina färger. Fantasifulla men ödesmättade.

Flickan måste till slut möta sitt öde, Tärningskasterskan, men kärleken övervinner ondskan. Boken får ändå inget helt lyckligt slut, för korpen som bygger sitt bo flickans bröst finns kvar och ska snart föra henne vidare till Landet som icke är.

Kristina Sigunsdotter är också aktuell med den Augustprisnominerade Humlan Hanssons hemligheter. Clara Dackenberg har tidigare gjort en dryg handfull bilderböcker, däribland den mycket uppmärksammade Hemma hos Harald Henriksson. Klassning av en sådan här bok är svårt. Nu har den fått signumet Hcg vilket inte säger mycket om innehållet. Jag skulle vilja kalla det lyrik. Kanske passar den bäst som högläsning eller för försigkomna läsare från tio-elva år och uppåt. Den passar också utmärkt för vuxna.

Två av allt

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Rose Lagercrantztva-av-allt
Illustratör: Rebecka Lagercrantz
Bonnier Carlsen 2020
Hcf
101 sidor

En saga om en överlevare för ganska små barn är det som Rose Lagercrantz skrivit den här gången. Den börjar som en historia om vänskap, eller kanske kärlek, mellan två barn som bor i en by mellan bergen i Transsylvanien. Eli som är berättare har förlorat sin pappa men har med resten av sin familj funnit ett hem hos stadens tyghandlare. Luli och hennes syster bor hos en gammal tant med ont om det mesta i väntan på att pappan ska skicka biljetter så att de kan komma efter honom till Amerika. Men så kommer kriget, även till deras avlägsna lilla by. Luli har hunnit iväg till Amerika men Eli och hans familj förs till Auschwitz.

Det är ingen lätt berättelse, men den är berättad på ett lätt och vackert sätt. Den ringlar sig från den lilla ungerska byn där det finns två av allt, via tredje rikets dödsläger och de vita bussarnas Sverige till skyskrapornas New York. Den passar från trean, eller som högläsning tidigare om man har en önskan om att ta upp detta obegripligt svåra ämnen.